u i dagarna är det faktiskt 15 år sen jag tog studenten. Det var en förbenat varm och svettig junidag 1993 som jag klev ut genom Eslövs proletära gator iklädd vitt och pastell hojtandes "fy fan vad jag är bra". Då helt ovetandes om vad som skola komma de nästa 15 åren. Det var ingen lycklig dag för mig innerst inne eftersom jag var viss om att min hund bokstavligt talat var dödsjuk. Dagen efter avlivades han således också. Jag har varit lyckligare i mina dagar kan man ju säga.

Sommaren gick åt att fortsätta det sommarjobb man hade fixat på Skanska som anläggningsarbetare (det var ju det jag utbildade mig till under min gymnasiegång). Detta var mitt under den värsta byggkris Sverige skådat så att få jobb efter sommaren var totalt uteslutet. Vissheten om det hade lett till att jag tackat ja utan invändning till att göra lumpen från och med senhösten samma år. Jag skulle aldrig återvända till byggyrket.

Varför gick jag bygg och anläggningsteknisk linje? Brann jag för att få "bygga och anlägga"? Nej knappast. Jag är relativt ohändig. Jag är rätt lat. Anledningen var helt enkelt att skoltröttheten var större så en praktiskt linje var det enda jag kände var aktuellt efter 9an. Ångrar jag att jag gick det? Nej, för om jag inte hade gått det hade ju mitt liv tagit andra vändor än det nu gjorde. Vilket skulle innebära att jag tex troligen aldrig träffade på min tjej senare i livet. Så att ångra dåliga beslut är totalt meningslöst, för utan dessa skulle man inte ha det positiva man har idag. 

Jag blev aldrig byggare (eller rättare sagt anläggningsarbetare, vilket var inriktningen jag gick). Jag ångrar dock inte att jag gick utbildningen. Jag kan ju trots allt gjuta en husgrund idag och annat anläggningsmässigt. Det vet man aldrig när man kanske har nytta av att kunna. Kanske räddar jag liv med kunskapen om hur man lägger dräneringsrör en dag. Eller kanske inte.

Att det påverkade mig i riktningen mot arkeologi (jordgrejs) och geologi (också jordgrejs) är nog rätt tveklöst. Så ångern är obefintlig och onödig. 

ag har bott i Göteborg under ett år av mitt liv. Det var mellan juni 1998 och juni 1999. Det var både intressant och vidrigt. Mina intryck av staden är iaf inte de samma som de jag hade innan jag bodde där. Dessa ändrade sig drastiskt vill jag lova. Det här är vad jag tycker om Göteborg idag.

Göteborgare är inte alls så jävla hövliga som alla tror till att börja med. Nej de är snarast bara gapiga. Ett slags nordens parisare med en kärlek till sin stad som både är hysterisk och i stort baserad på okunskap om resten av landet. Ö-fenomenet som drabbar så många större städer i områden utan närhet till andra stora städer. Den berömda artigheten är väldigt inlärd och den är troligen den största av alla illusioner som Göteborg och dess invånare lever med och har lyckats tuta i alla.

Jag är en person som har väldigt lätt att skapa kontakt med folk om jag vill. Om jag vill kan jag med lätthet skaffa mig "vänner". Så skedde även i Göteborg. Men det var en rätt ytlig vänskap överlag. Jag kom aldrig in någon på själen. Det var som det fanns en mur där som på något sätt gjorde att man stängdes utanför.

Jag påstår verkligen inte att andra delar av landet måste vara bättre. Skåningarna, till vilket släkte jag själv kan sägas tillhöra, är allt annat än gästvänliga. Vi är troligtvis riktigt jävliga. Men det vet vi om, och det vet alla om. Det ligger inga illusioner på bordet utan allt kring skåningens otrevliga natur är kända fakta. Feta, dryga, allsvetande portvinsnäsor, det är vad vi är när det kommer till relationen med andra människor. Främlingsfientliga lantbrukare. En nidbild, men den har en god sanning i sig faktiskt. Att vi är så beror ju på att skåne överlag har dåliga erfarenheter av främlingar. Det var inte direkt party när svensken kom och erövrade. Det var väl heller inte party med nazisternas patrullbåtar utanför våra kuster. Vi är lite för stora och lite för rika för att uppskatta att så många "utomsocknes" trots allt bestämt över oss eller påverkat våra liv.

Göteborgarna däremot. Här finns det en nästan bländande propagandabild av denne som jättetrevlig och "go". Men det är inte fallet. Göteborgarna är så sju in i helvete jävla självgoda de med, men tillskillnad från skåningen så skulle de aldrig erkänna sina otrevligare drag. Nej för att Göteborg är "bäst" är ju "sant". Alltså är det inte skryt att de älskar sin stad och sig själva så förbannat.

Är Göteborg något att älska då?

Nej det tycker inte jag. Det är först och främst en ytlig stad. Det finns inget bohemiskt över staden alls utan allt är antingen extremt knegarromantiskt och proletärt (tänk Weiron i ottan) eller så är det småborgligt och falskt proletärt (tänk Sven Wolter). Det lilla intellektuella livet i staden är helt kopplat till arbetarromantik. Det passar mig som en i jämförelse nyliberal socialdarwinistisk elitist jävligt illa. Allt i staden fokuserar på detta jävla knegeri.

Nöjeslivet utgörs av en liten mängd biografer per capita och ett nästan vakuum med nattklubbar (vilket idag inte skulle besvära mig, men som kändes trist 1998 när sånt fortfarande var min grej). Göteborg lyckas dra till sig en del stora stadiumkoncerter - men i övrigt inget musiknöjesliv att tala om i jämförelse med andra ställen. Sen har man sitt jävla Liseberg som bara är trångt och dyrt. Man har en hel del affärer - vilket alltid är kul för den ditreste. Men har man väl bott där i några månader har man sett allt och roas föga längre.

Det finns en del bra saker med Göteborg. Det är (var iaf) lätt att hitta goda baguetter för ingen kostnad alls (perfekt för en student). 20 spänn och så ingick en läsk var liksom standard. Staden är rätt charmig sommartid (men inte vintertid då det bara är blött och kallt). Spårvagnarna är rätt trevliga och smidiga. Fast egentligen rätt kassa, då de inte täcker av centrum så bra - och det är ju där man ville ta sig runt. Bokmässan är ju helt klart häftig och något man är lite avundsjuk på här nere - för det är gott om böcker och fynd på den. Likaså är deras filmfestival maffig i sitt utbud.

I det stora hela är Göteborg en helt ok stad. Men absolut inte så fantastisk. Jag trivdes inte riktigt, inte förren på slutet när det var dags att flytta. När lägenheten var uppsagd och solen sken på en. Då helt plötsligt kändes det ok att bo där. Det där med att det åter kändes som en semestertripp att befinna sig där gjorde väl sitt. Men men, tro inte att det är lika kul att bo där året runt som det var att besöka den en sommardag med Liseberg och sånt. 

Vi har en stad i skåne som är ett mini-göteborg förövrigt och det är Helsingborg. Alla helsingborgare älskar sin stad och berättar det för alla så ofta som möjligt - alla andra i skåne är måttligt roade. 

Det finns något plastic-fantastic över städer som Helsingborg och Göteborg. Det glimmar fint, men under ytan finns inget guld alls. Under ytan finns snarast bara en känsla av tomhet för alla som inte är uppfödda i eländet.

Varför älskar göteborgare sin stad så mycket? För att de har institutionaliserats till det och för att de har grava komplex gentemot sthlm - jag tror det är så enkelt. Göteborgare lär sig älska sin stad och tro på sin egen trevlighet. De lurar alla och de lurar sig själva. Cirkeln fortsätter.

itt leverne är som en klimathistoria. Först rådde torka, sen rådde astronomiska översvämningar, sen har det mestadels rått torka åter. Det jag åsyftar är drickandet. De senaste 10 åren har jag druckit alkohol i nivåer som bara strax överträffar en godtemplares. Detta är såklart levermässigt bra, men nog sjutton kan jag sakna det där havet av sprit som man lät levern simma i när man befann sig i folkhögskoleåldern. Klimathistorien börjar ju dock med ett Kalaharileverne där min lever inte visste vad alkohol var. Det skulle dröja till den sena gymnasiåldern innan det ändrades. Det finns egentligen inget intressant alls att orda om min för-folkhöskolemässiga tid. Den var bara puritan och tråkig. Inte heller min post-folkhögskolemässiga även om den inte direkt varit puritan.

Skryter jag om alkoholdrickande nu? Ja för fan, om man inte kan skryta om så mycket annat så varför inte. Fy fan vad jag drack i folkhögskolan, och i detta ligger faktiskt en portion vetenskaplighet noterat. Låt mig redogöra för hur det var när det var så att ni får grepp om det hela. Måndag: 6 stora starka på puben. Tisdag: 6 stora starka på puben. Onsdag var ju festdag, så drack man (det där på mån-tis var alltså vara sällskapsdrickande) först kanske 2-3 öl hemma hos någon, sen 6 på puben, sen gick man hem och drack ett par öl till eller någon grogg. Torsdagen var den snälla dagen, kanske 1-2 öl på puben. Sen kom fredagen och då skulle det drickas ungefär som på onsdagen, men istället mestadels grogg. Vi snackar ca en halvliter sprit på fredagen. Lördagen var sen en alkoholfri dag oftast, likaså söndagen, ev tog man en öl på söndagen på puben.

Det där var en vanlig vecka. Lägg sen till alla speciella veckor då det fanns något speciellt och fira. Då dracks det ännu mer. Min allra svartaste vecka är för mig än idag nästan obegriplig. Måndag, fest hos J, flertalet öl, följt av pubbesök, tisdagen var en helt fri dag, sen kom onsdagen med en liter HB i Js målerilokal. Sen kom torsdagen med ytterligare 1 liter sprit hos A, sen kom fredagen med ytterligare en liter HB PLUS öl på puben (och ett konstaterande från min sida att "det var ju fan vad jag tål sprit"). Sen kom lördagen med en helt hysterisk mängd sprit där resten av 5-litersdunken förtärdes + vin + öl + någons turkisk peppar, hemma hos J. Sen kom söndagen och uppvaknandet. Framåt 14tiden kände jag ett TYDLIGT sug efter sprit. Trots att jag snarast borde ha varit asbakfull. Jag var alltså fortfarande berusad istället.

Det där var första och enda gången i mitt liv som jag känt av ett alkoholsug. Inte bara ett sug efter lite fest och fylla, utan ett seriöst biologiskt/psykologiskt sug efter etanol. Jag kommer inte ihåg vem det var jag snackade med men jag sa iaf att "nu ska jag nog inte dricka mer på ett tag". Och så blev det. Jag drack inte mer än kanske 2-3 öl på 6 månader som följde. Utan några som helst komplikationer. Jag hade sug efter alkohol bara 2 dagar ungefär.

Den där veckan lärde jag mig tre ting: Jag kunde faktiskt dricka en 7-8 liter ren alkohol på en vecka, jag kunde också sen lätt besegra behovet med viljekraft (dvs har inga alkis-gener), och det är bara precis dyrt och dumt att dricka sprit i de där nivåerna.

issa små konstiga detaljer sitter etsade på ens näthinna. Vissa av dessa minnen är rätt märkliga bara, inte negativa eller positiva. Mitt första intryck av Östtyskland är ett sådant oförglömligt märkligt exempel. Det hela utspelades under min första resa till Berlin, 1991 när Östtyskland egentligen tekniskt sett inte fanns, men på massor av sätt ändå absolut fanns kvar. När vi väl körde i land med vår klassresebuss från färjan var det dags för tullinspektion. Inga smugglar nämligen kontraband till Östtyskland så som ett gäng niondeklassare från Sverige, så ombord steg en uniformsprydd herre och bad om våra pass som han inspekterade ytterst noga med mycket föraktfull min. Det hela handlade såklart bara om en löjlig maktdemonstration från en osäker liten öststatare med förakt för "rika" västerlänningar.

Väl iväg med bussen möttes vi av det mörka nattliga Rostocks alla förorter. Vi snackar en helt livlös miljö. Skarpa tusenwattsgatulampor lös upp staden i ett argt orange sken. Gatorna var helt tomma, allt var öde. Överallt på alla fula betonghus satt paraboler. Precis överallt. Ingen delade på parabolerna nämligen. Vi undrade för ett kort ögonblick om alla satt och glodde på MTV så här på andra sidan muren, men fick lära oss att dessa paraboler överlag mest funkade för statlig östtysk television faktiskt.

Bara en handfull mil söder om skåne så mötte man alltså en helt annan planet. Inga neonskyltar, inga skyltar öht till resturanger eller liknande. Utan bara tomma gator med skoda och lada-bilar prydligt parkerade. Själlöst, livlöst. Det första jag tänkte på i mitten av 1990talet när man började byta ut alla vanliga gatuljus från de elslukande vita lamporna till de elaka orangea var just minnet av Östtyskland. Man kan inte säga annat än att energisparlamporna har östtyskifierat landskapet.

Resten av vägen var något i hästväg bland det fulaste jag åkt. Norra östra tyskland hyser kanske ett av Europas fulaste landskap. Vi snackar enorma åkermarker i ett helt vansinnigt platt landskap, som därtill märkligt nog saknar gårdar och bebyggelse. Allt är/var nämligen kollektiviserat till stora industrier som man knappt såg röken av och småbyar låg helt enkelt inte vid motorvägen. Och det enda som bröt av mot tråkfälten var tallskogar. Massiva skitfula tallskogar med helt identitetslösa tallar i miljardantal. Inga geografiska särarter någonstans utan allt såg lika dant ut mil efter mil. Endast ett par byar med samma starka oranga sken bröt mönstret. Om ett landskap lider av depression någonstans i världen kan norra östra tyskland vara en kandidat.

ag gillar glada tillställningar. Jag gillar muntert umgänge. Livet vore hur trist som helst utan lite roliga fester och träffar med vänner. Men det får inte bli för mycket, för då kommer eremiten fram i mig, då blir jag smått autistisk. Jag har märkt många gånger när man umgåtts länge med samma personer, framförallt om man snackat med personerna flera dagar i rad att då vill jag bara slippa dem. Fly. Jag har liksom inget emot dem, det kan vara mina bästa vänner, men för mycket umgänge och mina system korsluts i obehag oavsett hur bra jag än tycker om dem. Tyvärr kan inte vissa hantera det och när jag beter mig så där tillfälligt avståndstagande när det blivit lite mycket så tar de det som ett ogillande vilket gör att det verkligen blir ett avståndstagande istället pga den dåliga stämningen. Jag försöker liksom bara glida undan så att det inte ska märkas, men det är inte alltid det går. Jag har nog avverkat ett par vänner på det sättet under åren som inte har kunnat acceptera mina ursäkter undan umgänge.

En social eremit - det är exakt vad jag är. Jag umgås gärna men sen vill jag kunna fly tillbaka till tystnaden och mig själv och bygga upp ny frivillig lust för umgänge. Så fint att hela vårt samhälle då är uppbyggt på att man ska vara supersocial och tillgänglig hela tiden utifrån vad andra vill.

En fördel med mig är att om jag ringer någon och frågar ifall de vill hitta på något, så blir jag liksom inte stött ifall de är ärliga och säger: "Nej, idag vill jag helt enkelt inte utan jag tänkte slöa i soffan" istället för kommer med ursäkter om "måste tvätta" eller "ska träffa släkten". För jag förstår när man bara vill umgås med sig själv, och jag avskyr att det inte är okej att bara få säga det. Jag har dock börjat skita i de sociala reglerna och faktiskt till alla säga som det är: "nej jag vill inte träffa dig idag, jag känner bara för att sitta och spela spel på datorn".

Bra vänner tål sånt, sämre tål det inte.

m Kung Harald hade sin blåa tand har jag mitt svarta öra. Ja, inte permanent då, utan snarare ytterst tillfälligt. Det hela började med en irriterande innebrännare mitt på öronsnibben som jag var på och klämde på fruktlöst. Några timmar senare återvände jag till badrummet och skulle ge mig på den igen ty den dunkade och värkte irriterat. Det var då jag såg mitt nya kungliga epitet "Svartöra" framförmig i spegeln. Hela öronsnibben var svart som synden och är så än idag dagen efter. Blåmärken som var svarta. En kunglig krigsskada. Sambon tyckte det såg ut som om jag skulle tappa örat ty svärtan påminner om den man ser hos folk med grava köldskador. Men riktigt så illa är det inte - utan allt som sker är att jag under dessa dagar kommer kalla mig Kung Svartöra.

en gode och morgonvige stationsvakten beskriver ett kroppsligt fall och det gjorde att jag kände mig inspirerad och nödgad att kåsera kring mitt absoluta favoritfall. Visst har man trillat många gånger under sitt liv, men vissa fall minns man bättre än andra ty de var lite mer spektakulära. Mitt favoritfall skedde hursomhaver vintern 1993-94 och sitter djupt etsat i min själ.

Platsen var Ravlunda skjutfält som ligger vid kusten av östra skåne. Det är en plats för scouter och värnpliktiga och få andra får bevittna naturen där ute. Anledningen att jag befann mig där var lumpig. Vi hade i vintermundering rest över den vintriga skånska slätten med bussar från Pansarregementet Revingehed för att bevittna en demonstration av verkanskraften av skarpa laddningar och skarp ammunition. Det hela var ytterst spektakulärt och alla barndomsönskningar om våld uppfylldes.

Att se en 20 mm automatkanon hamra iväg en skottsalva mot ett bilvrak var smått erotiskt underbart. Att se verkanskraften av automatvapen och minor på frusna griskroppar var lite som en våt dröm. Att se stridsvagnar som sköt mot pappmål  medans kulora for till havs bakom målet var nästan lika upphetsande. Men att se en 150 kilogram tung specialmina detonera under ett stridsvagnsvrak var ändå det bästa som hade hänt i ens liv i just det ögonblicket. På dryga 1.5 km håll stod vi och såg hur pricken av skrot helt plötsligt omgärdades av ett svampmoln varpå håret och uniformen flaxade till av tryckvågen från själva smällen ett par sekunder senare. Detta var nirvana.

Lyckliga skulle vi, det vill säga halva regementet, sen marschera väck från platsen och det var då det skedde. En lömsk backe bestämde sig för att se enkelmarscherad ut och lura de värnpliktiga till att bara stövla på utan att någon av dem trodde att något skulle kunna hända. Mest lurad av alla värnpliktiga blev uppenbarligen jag eftersom jag var den ende som föll. Två om två gick vi ner  på led för den vita och blanka backen medans solen sken på våra pannor när det hände. Plötsligt försvann allt fotfäste under båda mina kängklädda fötter och de bestämde sig för att byta plats med mitt huvud medans jag fruktlöst viftade med armarna i luften i jakt på något som kunde förhindra fallet. Ner i mörkret bland kamouflerade soldatben föll jag handlöst. Och med en smärtsam duns låg jag på backen på rygg medans mina fötter hade lättat från marken. Som om det inte vore nog så stannade min basker kvar i luften för en millisekund för att förstärka seriefigursfallet ytterligare. Det gjorde ont och det hade synts för 100 värnpliktiga som brast ut i skratt. Tydligen hade det inte bara känts som en seriefigursvurpa, det hade sett ut som en också. Det enda som saknades var ljudeffekterna.

Vissa av mina kollegor slutade inte skratta på flera veckor efteråt. Själv slutade jag skratta rätt fort då jag fick världens huvudvärk av fallet. Jag fick troligen alltså en lättare hjärnskakning av att min baskerlösa skalle damp i backen men begrep såklart inte det då. Okunnig och underhållande på samma gång. Det är hårt att ligga i showbusiness och inte veta bättre än att man blir utnyttjad ibland.

idsommar. För vissa kommer minnen av fylla fram när de hör ordet. För mig i mitt numera übernostalgiska sinnelag är det barndomen som först kommer fram och inte tonårens alla bravader med alkohol. Jag minns än idag känslan av midsommarkvällens magi som liten parvel i gul tshirt nångång 1980. Föräldrarna satt med mormor och morfar och ett par andra gamla släktningar på en veranda och skrälade och festade. Det var på listerlandet och i fiskarsamhället Hörvik. Den extremt säregna listerländska dialekten ekade genom kvarteret när min morfars bror med sin kraftfulla röst drog nån vits.

Jag själv smög runt på andra sidan huset och blandade mig "drinkar" av alla de sorters läsk som fanns där på ett bord. Ni vet, 1980, då läsk nästan bara fanns i 33 cl glasflaskor på back. Sockerdricka och fruktsoda dominerade saker som coca cola totalt fortfarande. Ett "förfriskningsbord" som stod framme under dagens alla lekar och klädsel av midsommarstång var platsen för mitt bartendande. Man fick vara uppe hur länge som helst minns jag också. Jag hade oftast inga jämnåriga där utan det var mina föräldrars generation och mina morföräldrars. Men jag klagade inte, jag älskade att umgås med "de gamla". Man fick alltid höra en massa kul berättelser och vuxna som var fulla var kul vuxna tyckte jag. Det är få barndomsminnen som är så helt igenom ljusa som mina midsommarfiranden är. Det enda som kan tävla är möjligen julloven hos mormor och morfar, men de är så idylliska att det är pinsamt att skriva om dem så det spar jag till en annan gång.

Midsommarfirandet var ett obligatorium hos min släkt som dött ut helt nu.

Det dog ut helt pga döden faktiskt. Släktingars död. Arvet av midsommarfirandet gick först till min moster från min mormor och morfar när de inte längre orkade, och sen till min mor när min moster tröttnade efter några år. Sen gick en massa kärnfigurer i firande och dog vilket gjorde att midsommarfirandet ställdes in helt. Det var för djupt associerat med dessa individers bravader och närvaro - det fanns liksom ingen glädje kvar att då fira det hela mer, iaf inte tillfälligt och sen kom det aldrig åter igen. Jag fick under de sista åren då jag var med där (i brist på annat) en del pikar om att jag borde ta över. Visst, ta över vaddå? Ett firande av midsommar där alla gäster var mina föräldrars vänner och bekanta. Varför skulle stafettpinnen tas över av mig till något sådant? Visst det är inget fel på att ha med olika generationer på något sånt här, men det är mina föräldrars vänner, inte mina. 

Nej så 2005 så försvann midsommarfirandet helt. En vacker dag när jag har hus och eget hem ska jag kanske återuppta det och då får man väl bjuda in ens föräldrar så att arvet fortsätter. Kanske tidigare. Jag vet inte ännu. Det känns så otroligt vuxet att ta över en familjetradition med midsommarstång och lekar och så vuxen känner jag mig inte trots mina 33 år. Jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det hela med att bjuda in mina föräldrars bästisar t ex.

Jag vill ta över pinnen så att det inte helt glöms bort, men jag vet inte hur.

ag minns inte alls vilket år det var med säkerhet. Det har liksom förpassats in i min hjärnas allra minst använda områden. Det hela var ingen angenäm upplevelse, nej istället var det en vidrig sådan på alla sätt så det är kanske därför som jag inte längre minns datum och tider. Jag tror det var under hösten 1999, strax efter att jag flyttat till Eslöv åter efter att ha bott i Göteborg. Det känns rimligt. Det stämmer in med allt annat elände kronologiskt i alla fall. Vi säger att det var hösten 1999 även om det är en lögn.Den här anekdoten är inte munter så den som vill få sig några skratt ska sluta läsa nu. Den ingår snarast i avdelningen "saker som känns bättre när jag får dem avskrivna på papper i terapeutiskt syfte istället för att bara låtsas om att de aldrig ens har hänt".

Jag var långtidsarbetslös och låg på botten av det sociala skiktet både ekonomiskt och mentalt. Jag gick på socialbidrag och tvingades av arbetsförnedringen att söka praktikplats. Allt för att de skulle kunna ljuga i statistiken och inte längre behöva kalla mig arbetslös. Ja just det, jag fick alltså själv söka praktikplatsen, arbetsförmedlingen hjälpte mig inte.

Jag minns än idag de tunga steg jag tog ut på ett industriområde i Eslöv till den stora plåtlokal där arbetsförmedlingen hyste sina aktivitetsprojekt. En lokal fylld med vindögda personer som hette Börje Jönsson som knappt troligen kunde skriva ner sina egna namn på beställning och som stirrade tomt på mig när jag klev in. En plats där jag verkligen inte hörde hemma. Som en vampyr i en kyrka kände jag mig och det kröp i varenda cell i kroppen. Ett möte där med en handledare var allt jag fick, och vips tvingades jag iväg på jakt med tipset Sandréns STF AB - det lokala tryckeriet som sysslade med spel och lotter. Lät inte helt tokigt. Hon skulle ringa och förbereda för min ankomst för att det skulle bli så bra som möjligt.

Men tji fick jag. Väl där så möttes jag av helt oförstående blickar, kärringen hade såklart inte alls ringt och känslorna av obekvämhet och pinsamhet dallrade i luften kring mig. Men de släppte trots allt in mig ändå, och en praktikplats kunde de väl fixa åt mig så storsinta som de kände sig. De bestämde sig efter ett långt samtal med mig och med varandra för att jag kunde nyttjas till att göra deras hemsida - nått annat dög jag inte till ändå. Det lät ju hur bra som helst och de flesta var väl trevliga mot mig. Men de var rätt kvicka med att poängtera en sak: Det här kommer inte leda till ett fast jobb här, för en webdesigner är inget vi vill ha på heltid. Det är synd du inte kan maskinkod och Assemble - för då hade du fått jobb direkt där till programmeringen av deras större maskiner. Tja, det var ju synd att jag inte var astronaut och bodde i Houston snarare tänkte jag.

Jag visades till ett litet rum med en gammal dator. Skärmen flimrade helt vansinnigt argt och i otakt med det flimrande lysröret i taket. Väggarna var helt kala bortsett från en del kablar och rör som var dragna där. Datorn hyste såklart inga program, men den ena chefen slängde till mig en katalog där han sa: Kryssa i vilka program du vill att vi ska beställa. Det lät ju väldigt sympatiskt - här skulle jag ju kunna fördriva ett halvår och slippa undan arbetsförmedlingens förnedringar.

Men när jag väl lämnade katalogen till den tekniske chefen så började skiten trilla ner. Han började åma sig kring programmen jag valt… "men måste du tvunget välja så dyra program, kan du inte välja de billiga?" Varpå jag svarade att det handlar väl om vilka program jag kan använda, och jag kan tyvärr inte några andra. "Ja men vi har Cårell Drååw här, du får använda det istället för det dära fåtåtjopp" (han visste alltså uppenbarligen inte vad photoshop var trots att det var marknades största program inom det fält där han själv var verksam, han såg bara att det kostade ett par tusen mer än han hade tänkt sig). Jag fick alltså tillslut inte ett enda program utan bara en kopia på det som de redan hade. Jag förstod alltså inte poängen med att jag skulle kryssa i program ur en katalog längre och humöret och motivationen sjönk.Trodde han att jag skulle kryssa i program som var gratis eller vad? Sakta trillade meningslöshetspoletten ner kring det här med vad i helvete jag gjorde där. Det här var ingen bra början.

Inte blev det bättre av att de började önska sig helt otroligt avancerade saker till sin hemsida så som onlineskraplotter. Saker jag inte kunde fixa. Deras humör sjönk över det och mitt sjönk över deras grundlösa suckanden på mig som gratis slavkraft. Tillslut var jag helt isolerad där i mitt stroboskopsrum och ingen kom längre in och hälsade på mig ens. Jag minns hur inte ens lunchens sociala umgänge med de övriga på kontoret var kul. Allt de snackade om i sin lilla värld var Viktväktarpoints och "gubben därhemma". Kvinnsen då, männen där sa inget alls utan stirrade tyst ner i tidningen (självklart skånska dagbladet).

Jag vantrivdes enormt. Minns hur jag satt hela dagarna och surfade runt eftersom jag inget annat hade att göra efter ett tag. Den enkla hemsidan hade jag ju sen länge snickrat samman åt dem. Det blev inte heller bättre av att jag bråkade en massa med min dåvarande tjej. Inte heller blev jag lyckligare av att en annan tjej som var min kompis helt plötsligt slutade svara på mina mail.

Som om det inte vore nog med allt sånt så klagade chefen på mig om mina arbetstider. Tyckte inte om att jag kom in 5 minuter efter 7 varje morgon. Jag skulle börja 0700 "prick". Jag sa till honom att anledningen att jag ibland var sen var att bussen var opålitlig och att jag kunde välja att riskera att komma fem minuter för sent (vilket det inte alls var, oftast kom jag prick) eller sitta utanför företaget och frysa i 30 minuter efter att ha åkt den tidigare bussen (för någon nyckel fick jag ju inte! sådana ville de inte skulle "komma på drift").

Jag fick tillbaka nån spydigt överlägsen kommentar om att "så kan man inte bete sig ute i arbetslivet" som jag suckade åt och skakade på huvudet åt utan att säga något. Men i huvudet sa jag: "Jag är praktikant här och ni tänker inte ge mig jobb, sluta föreläs din jävel" Om eländighet och självömk sökte ett ansikte var jag en bra kandidat då.

Dagen efter, dvs efter två månader där, beslöt jag mig för att inte gå tillbaka dit mer. Jag mailade chefen och sa som det var: Jag såg inte poängen att gå dit mer längre. Allt de gjorde var att klaga på det jag gjorde åt dem (åt dem gratis!) och som betalning fick jag en ökad isolation och otrevliga spydigheter tillbaka. Tillbaka fick jag ett skitmail som sa att "jag minsann inte hade rätt att klaga, för de hade ju gett mig så mycket chanser". Chanser till vadå? De sa första dagen att jag inte skulle få jobb där. De behandlade mig som en soptunna. Det totala frånvaron av insikt och självdistans från deras chefs sida visste inga gränser. Jag fick en god lektion i retorik dock från deras chef som uppenbarligen behärskade offrets retorik med bravur.

Jag skickade som svar på det ett andra mail till chefen där jag kort och gott sa att de kunde fara åt helvete med deras självgodhet och brist på självdistans.

Två månader blev alltså min tid hos Sandén STF Eslöv. Två rejält bortkastade månader hos ett arrogant och ytterst otrevligt företag med en hemsk chef. Sandén var och är ett typiskt hemskt företag. Ett familjeföretag där det hela handlar om att förvalta arvet istället för att tänka framåt. En filosofi som funkar så länge det finns en lika nostalgisk marknad som vill ha den gamla skraplotten. Men sånt är per definition osäkert.

Det märkliga i den här historien är att jag inte riktigt minns vad som hände sen. Jag tror att jag gick arbetslös nån månad till och AF sa aldrig något till mig utan de förstod min situation (inget som skulle hända idagens kalla AF-klimat). Sen efter ett halvår fick jag tillslut jobb som vårdare på ett gruppboende och mitt liv gick vidare mot nya eländen och lyckligheter.

ag är en av alla dem. Ändå sticker jag ut. Jag har drömmar som är svåra. Jag har ett flit som inte finns. Jag ser en tid framför mig med suckar och besvär. Jag behöver en hjältemässig portion energi. Jag behöver den för att besegra monstret. Vilka rosa moln seglade jag på förra gången det gick? Vilka oljefält hyser mitt svarta guld nu? Kommer det ens finnas olja kvar när jag är petrolog? Kommer jag vilja jaga dinosauriben istället och förstöra allting? Kommer jag någonsin kunna skriva begripligt och opoetiskt igen?

Jag ska börja plugga igen och jag har massor av ångest.

et var 2001. Jag jobbade som personlig assistent hos en person i Eslöv. I hans ägo fanns en bok om Eslövs historia. Jag minns inte vad boken hette eller vem som hade skrivit den, däremot minns jag att boken hyste massor med för mig okända fotografier av Eslöv på tidigt 1900tal. För er som inte känner till Eslöv så är ju Eslöv en typisk arbetar- och industriort är allt kretsat kring ett par stora gigantiska industrier så som tex Felix och numera nerlagda Åkermans. Fler produkter än du kan ana har eller hade sitt urpsrung i Eslöv faktiskt. En ärkesocialdemokratisk stad politiskt där allt handlade om arbete. Arbeit macht Frei. Du skola knega tills du döden dödo.

Utseendemässigt snackar vi ett hav av villaområden och industriområden och ett centrum där nästan alla hus är från 1950talet och framåt tre decennier.  Detta i sig är inget konstigt, man har ju som Eslövsbo inpräntat i huvudet att Eslöv är en ung stad. Stadsrättigheter först någon gång 1917 eller så. Men det fanns ett Eslöv innan dess som var betydligt mer än en leråker med gårdar kring. Ett otroligt charmigt Eslöv. Sida ut och sina in i boken hyste fotografier på det gamla Eslöv. Ett Eslöv med fantastiska gamla dekorerade 1800-tals tegelhus i centrum. Alléprydda vägar, kafeer, liv och värme. Allt i en salig blandning av arkitektur, men den viktorianska och nyklassistiska stilen dominerade och Eslöv var faktiskt riktigt fin. Tänk dig - Eslöv var en vacker stad - det säger man inte var dag.

Man brukar ofta på se på TV hur stockholmare gråter lite över hur Stockholm misshandlades under 1960talet. Det är inget alls mot vad som hände Eslöv samma tid, och vad som troligen är en av andledningarna till att så många finner Eslöv som Sveriges tråkigaste stad. Eslöv ser väldigt trist ut. Eslöv osar av arbetar-vemod och utilitaristisk ångest.

Nu har det dock blivit bättre. Sen ungefär 10 år tillbaka har ansvariga i Eslöv inte gjort annat än pyntat upp staden. Man har planterat om en del alléer och centrumtorget är en orgie i blommor sommartid. Eslöv är betydligt vackrare än många andra orter faktiskt. Eslöv är inte alls Sveriges tråkigaste stad. Inte visuellt i alla fall.

Men under ytan ligger fortfarande den där industrikänslan och pyr. Sextiotalshusen gör sitt bästa för att kväsa alla blommors charm och grönska. Det är helt enkelt så att om man misshandlar någon eller något tillräckligt länge och ingående så hjälper ingen terapi i världen. Eslöv 2008 går på psykofarmaka - det mår inte bra på riktigt.

Att då sitta där med ett jobb som jag avskydde i en ort som jag avskydde att vistas i gjorde att bilderna i boken mest gav mig vemod. Tänk så fint här kunde ha varit. Eslövs gråa samtida depression gav bara mig ångest. Nu är såklart hela skulden inte Eslövs arkitektur, utan jag tog ju med mig mina egna demoner till kaffet. Men arkitekturen gjorde ju inte saken bättre om man så säger.

(Appropå en artikel i Sydsvenskan)

et här var andra tillfället i mitt liv som jag steg ner i likrummet. Den här gången var jag helt ensam med min livliga fantasi. Ja ett rum för lik, ni läste helt rätt. Nazisterna var uppfinningsrika. Första gången jag satte min fot där är en händelse jag inte har något som helst minne av, men desto mer tydligt ligger andra besöket där. Tillåt mig förklara vad det är jag talar om.

Platsen är Sachsenhausen, ett litet men naggande elakt koncentrationsläger strax utanför Berlin. Det ligger liksom bara där mitt i allting, mitt i ett område som mest känns som ett kolonistugeområde i Tomellilla. Så oväntat möter man helt plöstligt den där svarta smidesjärnsskylten som med demoniskt välkända stil och typsnitt säger att Arbeit macht Frei. Skylten som tydligen sitter eller satt på de flesta koncentrationsläger som tyskarna byggde finns även här. Budskapet som sände miljoner i döden.

Det är en anspråkslös plats, det var den i alla fall fortfarande 1996 när den låg där i vad som då var det precis befriade Östtyskland (har jag för mig, mina kunskaper om Oranienborg och omgivningen kring Berlin är lite förvirrade). Det finns inte så mycket att se. Inga spektakel. Inga souveniraffärer där man kan köpa vykort.

Det mesta av ursprungslägret brändes ner i slutet av kriget, antingen av desperata tyska soldater, eller kanske av arga ryska soldater och stora andra delar stod och förföll sen efter att Sovjet slutade använda det som efterkrigsfångläger för Stalins inre politiska demoner 1950. Men visst finns en del saker kvar där att beskåda ändå som de "rustat" upp. Tydliga ruinrester av ugnarna som de brände folk i tillhör det mest morbida där. Ett pompöst monument rest av ryssar under efterkrigstiden. Ett litet museum med skräckkuriosa i form av barnskor, avklippt hår och fotografier. Avrättningsdiken. Återställda avrättningspålar. Torn och medicinska laboratorier. Sachsenhausen var ju inte ett stort läger. Här mördades "endast" några hundra tusen vill jag minnas. Men det som det saknade i kvanitét tog det igen i kvalitét. Här utfördes enorma mängder medicinska experiment. Varav enorma mängder fotografier från misslyckade transplantationer och liknande pryder museets väggar.

Det här är inget ställe man fnissar på. Inte för att vara pretentiöst mogen, utan helt enkelt pga att man så omedelbart kan känna smärtan som stället orsakade. Det här är så äkta som historia någonsin kan kännas. Det här är så långt från abstrakta siffror i en bok eller andra döda ting som är svåra att lägga känslor kring. Jag tror inte ens jag fnissade när jag var där första gången på klassresa i nionde klass. Jag fnissade definitivt inte där andra gången. Vid mitt besök där 1996 så var jag där med folkhögskolan. Det besynnerliga är, jag tror faktiskt det var vår vid båda mina besök. Idylliska fågelkvitter, blommor, solsken och gröna skott. Paradoxen kan inte bli mer total.

Istället för att en gång till gå med en på rundtur då 1996 så gick jag medvetet helt själv den här gången för att inte låta mig distraheras av någon annan eller något annat. Tid för kompisar hade man sen i bussen igen. Tid för fakta kunde man få närsomhelst. Nu var det tid för upplevelse. För känslor. Jag tänkte utmana mig själv och mina känslor och det lyckades jag sannerligen med. 

Den här gången gick jag själv ner i den underjordiska kammare som ligger under en av byggnaderna. Det var en medelstor kammare med pelarvalv och vitt kakel på väggarna. Det var här som lik förvarades i väntan på experiment eller förbränning i ugnarna. Ett slagthus bokstavligen talat. Jag var helt ensam där nere i det dunkla ljuset och läste på den lilla skylt som satt där nere som berättade vad det var för rum. Det allra värsta var att när jag var där så blev allt så suggestivt att jag för en stund kände doften av just slagthus. Den kalla metalliska doften av blod mot kakel. Inbillning javisst, någon bris med unken källardoft som kom genom mina näsborrar vid precis fel (rätt) tillfälle, men ändå så otroligt realistiskt för stunden. Med morbiditet i stämman kan man ju säga att stanken av en 100 000 offer låg kvar djupt i väggarna. Det var så det kändes då. Jag skyndade mig ut faktiskt. Det blev lite för mycket och vårsolens sken ovan mark tog snabbt väck de demoner som i källaren tagit besittning i mig.

I denna stund genomgick jag en liten svag personlig förändring där förintelsen inte längre var svartvit journalfilm eller filmer från Hollywood, utan något som istället blev konkret, som kanske t om luktade.

ad heter nu sådana där hårda plastiga mattor som spricker som keramik nästan? Bakelitgolv? Linoleum? Sånt man hade i alla offentliga lokaler förr i tiden. Strunt samma. Tänk er i alla fall ett mintgrönt plastgolv (eller om det kanske faktiskt var grått?) och gula betongväggar med klassiska läroplancher på länder och andra saker. Kartor som redan 1956 var hopplöst utdaterade. Tänk er 50talets funkisskola i kombination med fula ungar som sen länge vägrar vida byxor och precis upptäckt synth och hårdrock och skjortor i skumma mönster som ska vara utanpå och ha översta knappen stängd (iaf om man var åt det syntiga hållet). Tänk er alltså en byggnad på funkisstereoider så har ni byggnaden och tänker er fula bonnläppiga syntare så har ni klientelen (för hårdrockare syntes inte lika mycket och tydligt). Tänk er klassiska skolbänkar med grön färg och metallben som både hyser pennlock och boklock. Tänk dig den ärlighet som ett sånt system kräver med ens ägodelar i en skolbänk, som inte finns idag. Tänk dig en fröken som hette Britt Larsson som hade nervösa problem och en sadistisk läggning och en dotter två klasser under mig som var skolans utan tvekan otrevligaste och största och bortskämda stropp - en klon av sin mor. Tänk dig en mellanstadieskola ute på landet i ett slumrigt samhälle anno 1986 och du har en plats som för mig både är astronomiskt avlägsen och något som stundtals känns som det var igår.

I denna skola fick jag av Britt bland annat lära mig att jag hade fel när jag sa att alla däggdjur inte alls föder levande ungar utan att det finns ett par stycken undantag - trots att jag hade rätt. Inte heller kunde jag vara tyst när läraren talade om Borné-o och Akací-a istället för Bórneo och Akácia. Det straffade sig, det förstår jag idag. Det var troligen därför som läraren envetet förblev min ovän och någon som jag hatade. Jag var heller inte ensam i mitt hat. Min bäste kompis blev mer terroriserad än mig och bröt samman flera gånger. Vi snackar alltså en lärare, en vuxen människa, som inte kunde hantera besserwissriga ungar utan att bli en sadist. Hur svag och liten är man inte då? Straffen för mig var ytterst subtila, men de kändes ändå. Tex hade man ju på den här tiden fortfarande övningar i skrivstil. Jag vet inte hur det är med sånt idag. Att skriva hade jag inga problem med språkligt. Men att skriva snyggt kunde jag inte och kan inte än idag. Min handstil är riktigt förbannat katastrofal. Detta tyckte Britt Larsson att man skulle förbättra med, inte pedagogik eller uppmuntrande ord, utan hån. Riktiga offentliga hån. Hon ryckte faktiskt min skrivbok under näsan på mig och började sucka inför hela klassen. Sen tog hon frågande Fjäske-Pers häfte och höll upp framför mig med och började sen mässa för mig och för klassen att "Så HÄR ska du skriva. Ska det vara så svårt att lära sig skriva snyggt. Du som kan så mycket".

Jag berättade om denna händelsen för min morsa och farsa. De blev inte alls glada och de läxade upp Britt via telefon omedelbart vill jag minnas. Något som kanske inte gjorde saken bättre även om det var precis rätt sak att göra. Så istället för att vara så här rakt på sak så övergick hennes psykningar hädanefter mest till att falla ut på andra av föräldrar mindre beskyddade elever. Tex min kompis Magnus. Det var precis som att hon delvis gjorde så för att hon visste att det gjorde mig skitförbannad att se det och eftersom Magnus var mycket mer timid än mig och inte skvallrade till sina föräldrar på samma sätt. Framförallt så var hans föräldrar mycket mer mjäkigare. Kvar till mig sparade hon sarkasm och nedlåtande små kommentarer om att jag aldrig skulle lyckas med något i livet.

Tre saker kom ut av detta: Jag störtdök totalt i min studiedisciplin och återhämtade mig aldrig egentligen. Trots flertalet år på högskola har jag aldrig varit bra på att plugga sen mellanstadiet. Men jag har också tack vare att jag har kunnat identifiera att mitt skolhat berodde så mycket på en lärare, kunnat rätta till det hela.

Man ska inte håna de döda - men en fågel viskade i mitt öra för ett par år sen att Britt Larsson nog var död i en sjukdom, eller åtminstone allvarligt sjuk. Kan inte säga annat än att jag sörjer annat att hon överhuvudtaget existerade och plågade mig med många andra elevers vardag i en så viktig tid i livet som grundskolan trots allt är för ens utveckling och att jag aldrig fick chansen som vuxen att konfrontera henne. Oförlåtligt.

Jag har faktiskt ett positivt minne av Britt Larsson och det var tror jag när jag gick i sjätte klass. Skolan hade bestämt sig för att lärare alltid skulle patrullera skolområdet på rasterna. Minns inte varför men det beror nog på en konflikt som fanns mellan oss i sjätte klass och de i femte klass. Bråk utbröt lite här och var i alla fall. Inget superallvarligt.

Hursomhaver så spelades det fotboll på den numera hädangågna grusplanen. Britt Larsson kom patrullerandes runt om hörnet med ett av hennes störiga superglada leenden som hon alltid fick när hon såg sin stjärtgosse Per (han var med i fotbollsmatchen). En av skolans bättre fotbollsspelare riktar hursomhelst världens kanonskott med den tunga, blöta och sandiga läderkulan mot målet. Jag ser allt detta för jag står precis bakom honom. Han totalmissar målet och bollen far med astronomisk kraft på ett avstånd av tre meter rakt i plytet på Britt Larsson som nästan far baklänges pga Newtons andra lag. Man kan säkert än idag spåra vibrationer i kosmos som beror på denna kollision. Tystnaden som utbredde sig var total när Britt skottskadad med händerna för ansiktet linkande iväg mot lärarrummet. Spelet stannade upp. När Britt försvunnit bakom hörnet så utbröt världens jubel och skrattfest. Jag minns att jag verkligen i djupet av mitt hjärta hoppades att det hade gjort riktigt jävla ont och jag föll in i skrattfesten. Vilket det troligen också hade gjort eftersom hon sjukskrev sig i en hel vecka och återkom med blåtiror under båda ögonen som hon försökte dölja bakom solglasögon. Självklart blev fotbollshjälten ett nytt hatobjekt för henne att mobba, även fast han inte hade gjort det avsiktligt. Det är ett av få tillfällen då jag skrattat pga Britt Larsson.

Sensmoral: Elakt ur ett kristet mjäkperspektiv att håna en sjuk eller döende Britt Larsson, javisst, men ur ett kosmiskt perspektiv rätt. Vissa saker ska du inte förlåta utan istället bearbeta och bekämpa, för annars får du bära skulden och ångesten över det osagda istället. Förlåtelse är inte toppen av all god moral i alla lägen, det har mitt liv visat mig vid flertalet tillfälle - det är ibland direkt självdestruktivt att ha som princip att förlåta allting, för man har nämligen inte en oändlig plats i sig att fylla all den förlåtelsen som all orätt mot en kan kräva som helig Jesus-fetischist, och om man aldrig läxar upp de som behöver läxas upp, så lär de sig aldrig heller. Det djungelordspråket är klokare än Jesus alla ggr.

Britt blev aldrig uppläxad så som hon skulle ha blivit, så hon vet inte om hur fel hon behandlade folk. Men naturen såg till att straffa henne ändå av ren slump. Så kan det gå, och det gjorde mig nöjd. Inte lika nöjd som en konfrontation nu i vuxen ålder hade gjort mig tyvärr. För då hade jag dels tryckt en lärobok om däggdjur ner i truten på henne och dels berättat för henne exakt hur mycket ett beteende från en lärare kan skada folk.

Get over it? Japp, jag försöker. Att beskriva händelserna är en del av min egenhändigt konstruerade terapi. Det funkar rätt bra. Jag är faktiskt inte i närheten så bitter idag som jag var för 15 år sen när jag började identifiera problemens ursprung.

(Inga namn eller platser är ändrade - uthängning är i sådana här lägen själva poängen. Vill någon försvara Britt Larsson från Harlösa  kan de ju höra av sig)

innaren av Augustpriset 2006 heter Svinalängorna av Susanna Alakoski. Jag har inte läst boken, men när min sambo läste den och suckade för hundrade gången var jag ju tvungen att fråga vad som stod på. Hon räckte över mig boken med det i mina ögon/öron faktiskt väldigt tilltalande namnet Svinalängorna. Baksidans beskrivning om ett 60 och 70talets Ystad och finsk arbetarklass gav mig mersmak. Det lät underbart socialrealistiskt och bistert och boken var ju inte direkt en bibel att ta sig igenom med sina 259 sidor. Detta måste ju vara fullt läsbart. Kanske troligen mästerligt med tanke på alla löften. Så fel man kunde ha, så toklurad jag blev av den lilla svarta cirkeln på framsidan som lös av intellektualism med frasen "vinnare av augustpriset 2006". Vilken tur att jag snabbt la boken ifrån mig igen innan jag tog allvarlig skada. Så här låter det i alla fall:

Boken är ju skriven med en smått retarderad stil som ni kan se och troligen finns ännu värre exempel. Korta meningar som borde ha mjukats upp med lite kommatecken och mjukare ord. Men nej, inte då, det behövs inte i koskenkorvarnas land tydligen. Det är bara fransoser, britter och svenskfjollor som kräver sånt. Har man svedjebränning i blodet behöver man inte använda kommatecken eller liknande trams.

Nu blir det kanske lite mer uthärdligt om man läser boken med en byfånig sverige-finsk dialekt, för då uppstår en viss tragikomisk ton över allt som osar av ärketypiskt Finland. Men jag måste säga att det är inte riktigt min kopp te med meningar i en litterär text som är så här korta och hoppiga - hur mycket humor jag en försöker applicera på det. Det hör mer hemma i hastigt skrivna bloggtexter likt denna gnälliga text.

De som gillar denna typen av texter skulle nog säga att det handlar om finsk socialrealism och är skrivet med finsk socialrealistisk stil och något annat vore bara fel. Men det kvittar hur fin kräftan än är, hatar man kräftor så gör man det hur fin småländsk sjö de än dragits upp ur. Det här citatet ovan är ett jobbigt naivt kortfattat språk att läsa som aldrig flyter i mitt tjocka huvud, dvs det är min hatade kräfta. Sen får det finnas hur många goda och fint formulerade förklaringar som helst till språkstilen. Denna bok är fortfarande ett bevis för mig att kultureliten inte alls nödvändigtvis tillhör de egentligen intelligentas skara. Jag vet, jag vet, få saker gör att man ser bittrare ut än när man gnäller på en självutnämnd elit men jag måste få lov att vara lite bitter denna dag. Det var ju faktiskt en jobbig dag för flugornas herre.

En kul anekdotisk detalj med boken finns faktiskt och det är därför som jag skriver om den här på Beelzebub istället för på min andra blogg. Nämligen att ljudet av sverigefinnar i mitt huvud väcker många abstrakta minnen till liv av sverigefinska upplevelser man råkat ut för genom åren. Inte minst får jag fram smaken av memma i munnen samtidigt som jag ser små mumintroll överallt. Memma är för den som inte vet en finsk socialrealistisk rätt som består av finsk lera kryddat med koskenkorva, granbarr, sot från svedjebränning och spadet från 20 bastubadande finnar. En slags finsk chokladkaka, utan chokladen.

m jag har en vän. Framförallt om jag har en vän i verkligheten och den personen har en blogg så läser jag den personens blogg oavsett om bloggen är jättebra eller inte. För mig är det självklart att man i en vänskapsrelation hyser viss form av nyfikenhet på vad ens verkliga vänner tänker och säger. Trots detta faktum har jag vänner, som jag har gett min bloggadress till, men som aldrig någonsin skulle få för sig att läsa något jag skriver. Är jag gnällig när jag reagerar över detta eller är det en naturlig självömkan som jag känner? Är det verkligen speciellt goda vänner man har om de aldrig vill läsa något man skriver? Nej troligen inte som jag ser det, det är troligen egentligen personer som man mer borde kalla "ytliga bekanta".

Och just så känslig är jag, författaren av denna blogg, denna tämligen vindpinade dag efter ett dygn av diverse mentala strapatser (som jag i detalj lämnar därhän från att nämna i bloggen tillsvidare). Ordet vi söker i bitihopmänniskornas ordlisa är "gnällspik" troligen. Men jag skulle nog kalla detta för kliniska psykologiska issues som gör att jag inte kan hantera vissa situationer stabilt längre. Inte Dove With Gun-labila, inte så coolt psykotiskt, men inte långt därifrån när det är som allra mörkast. Vet inte vad det är som är fel mentalt med mig men att jag är kungen av panikångest här på min lilla gata är jag helt säker på.

SN plingar till samtidigt som en massa annat sker. Min portugisiske vän Luis som jag snackar med kanske en gång var tredje månad kommer med en ovanlig förfrågan. "Do you have any Swedish coins that I can trade you for something?" Att han samlade på mynt visste jag inte. Så jag fick hans fysiska adress dit jag nu ska skicka lite mynt vid tillfälle (läs: när jag har råd med portot). Skicka mynt mot att själv få lite mynt i retur är dealen.

Samtidigt för jag ett allvarligt samtal med en vän. 

Samtidigt gråter någon hysteriskt på TVn.

Samtidigt slickar min katt Knasen frenetiskt på en nylonrem vilket såklart distraherar mig. Otroligt knäppt beteende.

Samtidigt snarkar min andra katt Busan jättehögt från den skokartong hon ligger och sover i under en varm lampa likt en värphöna.

Samtidigt har jag grav magsjuka som bråkar. Min mage har aldrig blivit bra sen Calicin för en månad sen.

Samtidigt suktar jag efter lite vindruvor som väntar på mig i kylskåpet.

Samtidigt funderar jag över om jag ska stänga av datorn snart för att lägga mig och läsa eller om jag ska sitta kvar och kolla Torchwood.

Samtidigt smäller någon en smällare utanför fönstret.

Samtidigt kan det uppenbarligen hända många saker denna februarinatt 2008.

u ska jag bli lite arg här på min snälla blogg så att det inte blir för idylliskt här. Allvarliga ämnen måste få sin plats likaså. Det handlar om frågan man inte frågar. Det finns en sådan nämligen. En fråga man aldrig någonsin frågar någon om man är väluppfostrad. Man varken ska ställa frågan eller skämta om det om man har hyffs i kroppen. Det finns tusen variabler till varför frågan inte ska ställas. Den främsta anledningen är att du faktiskt kan såra någon. Den näst främsta anledningen till att du aldrig ska ställa frågan är att de som du ställer den till kommer berätta det när de själva vill och det är så det ska fungera. Det är okunnigt, ignorant och otroligt klumpigt att ställa frågan. Det är en 100% privat angelägenhet som rör ett par - inga andra överhuvudtaget. Men vilken fråga då? Jo följande fråga som de flesta par förr eller senare får av vänner, främlingar och familjemedlemmar som tänker med rectum.

"Ska inte ni skaffa barn snart?"

Det är frågan som jag har hört mer än en gång för mycket. Det är en sak när supernära familjemedlemmar som ens föräldrar ställer frågan, och de brukar då också ställa frågan med lite mer försiktig stil än ovanstående formulering. Deras förfrågningar handlar inte om klumpig nyfikenhet, utan där ligger det på ett annat plan. Men det är fullständigt oacceptabelt när vänner eller flyktiga bekanta bara vräker det ur sig. Ni har mindre med det att göra än vilka samlagsställningar jag föredrar. En bild på mitt könsorgan vore på många sätt en mindre personlig sak än detta att fråga efter.

Jag kan inte nog understryka hur nära jag är att lappa till folk som ställer den frågan till mig och min sambo. Ni har inte med det att göra, ni vet inte något alls om våra liv, val, öden och beslut. Var vänlig och lägg er inte i denna ytterst privata fråga. Man ställer inte den till någon om man inte är 100% säker på att de tycker det är okej att få frågan. Aldrig annars. Aldrig.