orsan ringde ikväll. Tårar i rösten. Sa att hon hade något hemskt att berätta. Jag blev supernervös och varje sekund kändes som en evighet. Nu är det något med farsan tänkte jag. Fans helvete. Inte nu.

Det var det inte. Jag skäms att säga det, men jag blev lättad. Skäms eftersom det var hemskt, men inte hemskt på det sättet som jag fruktade. Jag kunde inte riktigt ta till mig det eftersom jag ju faktiskt blev lättad. Det börjar dock smälta in så sakteliga nu.

Ismael hade dött. Fans helvete vilken chock det är. Han är ju ung och kärnfrisk! En grekisk gud för helvete!

Min morsas äldsta kompis son, han var bara ett par år äldre än mig. 35 år gammal. Pappa till två små barn. Lovande karriär som arkitekt. Nyss köpt fint hus i Lunds flotta förorter till sig och sin familj. Allt framför sig. Allt.

Han hade tydligen bara fallit samman vid matbordet idag och dött knall fall. Obduktionen ger väl det medicinska svaret, men det låter som aneurysm, dvs ett brustet blodkärl i t ex hjärnan. När folk drabbas av det så kan de dö knall fall. Unga och friska. Bara falla samman.

Nu har jag inte direkt någon personlig relation till honom. Vi har aldrig direkt umgåtts, utan det var mer när man var yngre och hängde med föräldrarna till respektive som man träffades. Men det är klart att det är någon man betraktar som tillhörandes familjen liksom. Och stackars hans mor. Det var hon som miste sin man i cancer för 1.5 år sen. Och sen miste hon även Ismaels pappa (som hon var frånskild från sen många år) för ett halvår sen. Smäll efter smäll. Vissa drabbas så jävla hårt. Jag tycker så innerligt synd om henne.

Aneurysm är en demoniskt lömsk åkomma. Döden kommer från ingenstans och man kan aldrig någonsin varken förbereda sig eller motverka det. Människan är en jävla usel klump med defekta celler. Inget fantastiskt alls med vår fysiologi.

Men, trots det så säger jag: Värdesätt livet här och nu, trots all sin bräcklighet, för det är allt du verkligen vet att du har.

ag minns inte alls vilket år det var med säkerhet. Det har liksom förpassats in i min hjärnas allra minst använda områden. Det hela var ingen angenäm upplevelse, nej istället var det en vidrig sådan på alla sätt så det är kanske därför som jag inte längre minns datum och tider. Jag tror det var under hösten 1999, strax efter att jag flyttat till Eslöv åter efter att ha bott i Göteborg. Det känns rimligt. Det stämmer in med allt annat elände kronologiskt i alla fall. Vi säger att det var hösten 1999 även om det är en lögn.Den här anekdoten är inte munter så den som vill få sig några skratt ska sluta läsa nu. Den ingår snarast i avdelningen "saker som känns bättre när jag får dem avskrivna på papper i terapeutiskt syfte istället för att bara låtsas om att de aldrig ens har hänt".

Jag var långtidsarbetslös och låg på botten av det sociala skiktet både ekonomiskt och mentalt. Jag gick på socialbidrag och tvingades av arbetsförnedringen att söka praktikplats. Allt för att de skulle kunna ljuga i statistiken och inte längre behöva kalla mig arbetslös. Ja just det, jag fick alltså själv söka praktikplatsen, arbetsförmedlingen hjälpte mig inte.

Jag minns än idag de tunga steg jag tog ut på ett industriområde i Eslöv till den stora plåtlokal där arbetsförmedlingen hyste sina aktivitetsprojekt. En lokal fylld med vindögda personer som hette Börje Jönsson som knappt troligen kunde skriva ner sina egna namn på beställning och som stirrade tomt på mig när jag klev in. En plats där jag verkligen inte hörde hemma. Som en vampyr i en kyrka kände jag mig och det kröp i varenda cell i kroppen. Ett möte där med en handledare var allt jag fick, och vips tvingades jag iväg på jakt med tipset Sandréns STF AB - det lokala tryckeriet som sysslade med spel och lotter. Lät inte helt tokigt. Hon skulle ringa och förbereda för min ankomst för att det skulle bli så bra som möjligt.

Men tji fick jag. Väl där så möttes jag av helt oförstående blickar, kärringen hade såklart inte alls ringt och känslorna av obekvämhet och pinsamhet dallrade i luften kring mig. Men de släppte trots allt in mig ändå, och en praktikplats kunde de väl fixa åt mig så storsinta som de kände sig. De bestämde sig efter ett långt samtal med mig och med varandra för att jag kunde nyttjas till att göra deras hemsida - nått annat dög jag inte till ändå. Det lät ju hur bra som helst och de flesta var väl trevliga mot mig. Men de var rätt kvicka med att poängtera en sak: Det här kommer inte leda till ett fast jobb här, för en webdesigner är inget vi vill ha på heltid. Det är synd du inte kan maskinkod och Assemble - för då hade du fått jobb direkt där till programmeringen av deras större maskiner. Tja, det var ju synd att jag inte var astronaut och bodde i Houston snarare tänkte jag.

Jag visades till ett litet rum med en gammal dator. Skärmen flimrade helt vansinnigt argt och i otakt med det flimrande lysröret i taket. Väggarna var helt kala bortsett från en del kablar och rör som var dragna där. Datorn hyste såklart inga program, men den ena chefen slängde till mig en katalog där han sa: Kryssa i vilka program du vill att vi ska beställa. Det lät ju väldigt sympatiskt - här skulle jag ju kunna fördriva ett halvår och slippa undan arbetsförmedlingens förnedringar.

Men när jag väl lämnade katalogen till den tekniske chefen så började skiten trilla ner. Han började åma sig kring programmen jag valt… "men måste du tvunget välja så dyra program, kan du inte välja de billiga?" Varpå jag svarade att det handlar väl om vilka program jag kan använda, och jag kan tyvärr inte några andra. "Ja men vi har Cårell Drååw här, du får använda det istället för det dära fåtåtjopp" (han visste alltså uppenbarligen inte vad photoshop var trots att det var marknades största program inom det fält där han själv var verksam, han såg bara att det kostade ett par tusen mer än han hade tänkt sig). Jag fick alltså tillslut inte ett enda program utan bara en kopia på det som de redan hade. Jag förstod alltså inte poängen med att jag skulle kryssa i program ur en katalog längre och humöret och motivationen sjönk.Trodde han att jag skulle kryssa i program som var gratis eller vad? Sakta trillade meningslöshetspoletten ner kring det här med vad i helvete jag gjorde där. Det här var ingen bra början.

Inte blev det bättre av att de började önska sig helt otroligt avancerade saker till sin hemsida så som onlineskraplotter. Saker jag inte kunde fixa. Deras humör sjönk över det och mitt sjönk över deras grundlösa suckanden på mig som gratis slavkraft. Tillslut var jag helt isolerad där i mitt stroboskopsrum och ingen kom längre in och hälsade på mig ens. Jag minns hur inte ens lunchens sociala umgänge med de övriga på kontoret var kul. Allt de snackade om i sin lilla värld var Viktväktarpoints och "gubben därhemma". Kvinnsen då, männen där sa inget alls utan stirrade tyst ner i tidningen (självklart skånska dagbladet).

Jag vantrivdes enormt. Minns hur jag satt hela dagarna och surfade runt eftersom jag inget annat hade att göra efter ett tag. Den enkla hemsidan hade jag ju sen länge snickrat samman åt dem. Det blev inte heller bättre av att jag bråkade en massa med min dåvarande tjej. Inte heller blev jag lyckligare av att en annan tjej som var min kompis helt plötsligt slutade svara på mina mail.

Som om det inte vore nog med allt sånt så klagade chefen på mig om mina arbetstider. Tyckte inte om att jag kom in 5 minuter efter 7 varje morgon. Jag skulle börja 0700 "prick". Jag sa till honom att anledningen att jag ibland var sen var att bussen var opålitlig och att jag kunde välja att riskera att komma fem minuter för sent (vilket det inte alls var, oftast kom jag prick) eller sitta utanför företaget och frysa i 30 minuter efter att ha åkt den tidigare bussen (för någon nyckel fick jag ju inte! sådana ville de inte skulle "komma på drift").

Jag fick tillbaka nån spydigt överlägsen kommentar om att "så kan man inte bete sig ute i arbetslivet" som jag suckade åt och skakade på huvudet åt utan att säga något. Men i huvudet sa jag: "Jag är praktikant här och ni tänker inte ge mig jobb, sluta föreläs din jävel" Om eländighet och självömk sökte ett ansikte var jag en bra kandidat då.

Dagen efter, dvs efter två månader där, beslöt jag mig för att inte gå tillbaka dit mer. Jag mailade chefen och sa som det var: Jag såg inte poängen att gå dit mer längre. Allt de gjorde var att klaga på det jag gjorde åt dem (åt dem gratis!) och som betalning fick jag en ökad isolation och otrevliga spydigheter tillbaka. Tillbaka fick jag ett skitmail som sa att "jag minsann inte hade rätt att klaga, för de hade ju gett mig så mycket chanser". Chanser till vadå? De sa första dagen att jag inte skulle få jobb där. De behandlade mig som en soptunna. Det totala frånvaron av insikt och självdistans från deras chefs sida visste inga gränser. Jag fick en god lektion i retorik dock från deras chef som uppenbarligen behärskade offrets retorik med bravur.

Jag skickade som svar på det ett andra mail till chefen där jag kort och gott sa att de kunde fara åt helvete med deras självgodhet och brist på självdistans.

Två månader blev alltså min tid hos Sandén STF Eslöv. Två rejält bortkastade månader hos ett arrogant och ytterst otrevligt företag med en hemsk chef. Sandén var och är ett typiskt hemskt företag. Ett familjeföretag där det hela handlar om att förvalta arvet istället för att tänka framåt. En filosofi som funkar så länge det finns en lika nostalgisk marknad som vill ha den gamla skraplotten. Men sånt är per definition osäkert.

Det märkliga i den här historien är att jag inte riktigt minns vad som hände sen. Jag tror att jag gick arbetslös nån månad till och AF sa aldrig något till mig utan de förstod min situation (inget som skulle hända idagens kalla AF-klimat). Sen efter ett halvår fick jag tillslut jobb som vårdare på ett gruppboende och mitt liv gick vidare mot nya eländen och lyckligheter.

ad heter nu sådana där hårda plastiga mattor som spricker som keramik nästan? Bakelitgolv? Linoleum? Sånt man hade i alla offentliga lokaler förr i tiden. Strunt samma. Tänk er i alla fall ett mintgrönt plastgolv (eller om det kanske faktiskt var grått?) och gula betongväggar med klassiska läroplancher på länder och andra saker. Kartor som redan 1956 var hopplöst utdaterade. Tänk er 50talets funkisskola i kombination med fula ungar som sen länge vägrar vida byxor och precis upptäckt synth och hårdrock och skjortor i skumma mönster som ska vara utanpå och ha översta knappen stängd (iaf om man var åt det syntiga hållet). Tänk er alltså en byggnad på funkisstereoider så har ni byggnaden och tänker er fula bonnläppiga syntare så har ni klientelen (för hårdrockare syntes inte lika mycket och tydligt). Tänk er klassiska skolbänkar med grön färg och metallben som både hyser pennlock och boklock. Tänk dig den ärlighet som ett sånt system kräver med ens ägodelar i en skolbänk, som inte finns idag. Tänk dig en fröken som hette Britt Larsson som hade nervösa problem och en sadistisk läggning och en dotter två klasser under mig som var skolans utan tvekan otrevligaste och största och bortskämda stropp - en klon av sin mor. Tänk dig en mellanstadieskola ute på landet i ett slumrigt samhälle anno 1986 och du har en plats som för mig både är astronomiskt avlägsen och något som stundtals känns som det var igår.

I denna skola fick jag av Britt bland annat lära mig att jag hade fel när jag sa att alla däggdjur inte alls föder levande ungar utan att det finns ett par stycken undantag - trots att jag hade rätt. Inte heller kunde jag vara tyst när läraren talade om Borné-o och Akací-a istället för Bórneo och Akácia. Det straffade sig, det förstår jag idag. Det var troligen därför som läraren envetet förblev min ovän och någon som jag hatade. Jag var heller inte ensam i mitt hat. Min bäste kompis blev mer terroriserad än mig och bröt samman flera gånger. Vi snackar alltså en lärare, en vuxen människa, som inte kunde hantera besserwissriga ungar utan att bli en sadist. Hur svag och liten är man inte då? Straffen för mig var ytterst subtila, men de kändes ändå. Tex hade man ju på den här tiden fortfarande övningar i skrivstil. Jag vet inte hur det är med sånt idag. Att skriva hade jag inga problem med språkligt. Men att skriva snyggt kunde jag inte och kan inte än idag. Min handstil är riktigt förbannat katastrofal. Detta tyckte Britt Larsson att man skulle förbättra med, inte pedagogik eller uppmuntrande ord, utan hån. Riktiga offentliga hån. Hon ryckte faktiskt min skrivbok under näsan på mig och började sucka inför hela klassen. Sen tog hon frågande Fjäske-Pers häfte och höll upp framför mig med och började sen mässa för mig och för klassen att "Så HÄR ska du skriva. Ska det vara så svårt att lära sig skriva snyggt. Du som kan så mycket".

Jag berättade om denna händelsen för min morsa och farsa. De blev inte alls glada och de läxade upp Britt via telefon omedelbart vill jag minnas. Något som kanske inte gjorde saken bättre även om det var precis rätt sak att göra. Så istället för att vara så här rakt på sak så övergick hennes psykningar hädanefter mest till att falla ut på andra av föräldrar mindre beskyddade elever. Tex min kompis Magnus. Det var precis som att hon delvis gjorde så för att hon visste att det gjorde mig skitförbannad att se det och eftersom Magnus var mycket mer timid än mig och inte skvallrade till sina föräldrar på samma sätt. Framförallt så var hans föräldrar mycket mer mjäkigare. Kvar till mig sparade hon sarkasm och nedlåtande små kommentarer om att jag aldrig skulle lyckas med något i livet.

Tre saker kom ut av detta: Jag störtdök totalt i min studiedisciplin och återhämtade mig aldrig egentligen. Trots flertalet år på högskola har jag aldrig varit bra på att plugga sen mellanstadiet. Men jag har också tack vare att jag har kunnat identifiera att mitt skolhat berodde så mycket på en lärare, kunnat rätta till det hela.

Man ska inte håna de döda - men en fågel viskade i mitt öra för ett par år sen att Britt Larsson nog var död i en sjukdom, eller åtminstone allvarligt sjuk. Kan inte säga annat än att jag sörjer annat att hon överhuvudtaget existerade och plågade mig med många andra elevers vardag i en så viktig tid i livet som grundskolan trots allt är för ens utveckling och att jag aldrig fick chansen som vuxen att konfrontera henne. Oförlåtligt.

Jag har faktiskt ett positivt minne av Britt Larsson och det var tror jag när jag gick i sjätte klass. Skolan hade bestämt sig för att lärare alltid skulle patrullera skolområdet på rasterna. Minns inte varför men det beror nog på en konflikt som fanns mellan oss i sjätte klass och de i femte klass. Bråk utbröt lite här och var i alla fall. Inget superallvarligt.

Hursomhaver så spelades det fotboll på den numera hädangågna grusplanen. Britt Larsson kom patrullerandes runt om hörnet med ett av hennes störiga superglada leenden som hon alltid fick när hon såg sin stjärtgosse Per (han var med i fotbollsmatchen). En av skolans bättre fotbollsspelare riktar hursomhelst världens kanonskott med den tunga, blöta och sandiga läderkulan mot målet. Jag ser allt detta för jag står precis bakom honom. Han totalmissar målet och bollen far med astronomisk kraft på ett avstånd av tre meter rakt i plytet på Britt Larsson som nästan far baklänges pga Newtons andra lag. Man kan säkert än idag spåra vibrationer i kosmos som beror på denna kollision. Tystnaden som utbredde sig var total när Britt skottskadad med händerna för ansiktet linkande iväg mot lärarrummet. Spelet stannade upp. När Britt försvunnit bakom hörnet så utbröt världens jubel och skrattfest. Jag minns att jag verkligen i djupet av mitt hjärta hoppades att det hade gjort riktigt jävla ont och jag föll in i skrattfesten. Vilket det troligen också hade gjort eftersom hon sjukskrev sig i en hel vecka och återkom med blåtiror under båda ögonen som hon försökte dölja bakom solglasögon. Självklart blev fotbollshjälten ett nytt hatobjekt för henne att mobba, även fast han inte hade gjort det avsiktligt. Det är ett av få tillfällen då jag skrattat pga Britt Larsson.

Sensmoral: Elakt ur ett kristet mjäkperspektiv att håna en sjuk eller döende Britt Larsson, javisst, men ur ett kosmiskt perspektiv rätt. Vissa saker ska du inte förlåta utan istället bearbeta och bekämpa, för annars får du bära skulden och ångesten över det osagda istället. Förlåtelse är inte toppen av all god moral i alla lägen, det har mitt liv visat mig vid flertalet tillfälle - det är ibland direkt självdestruktivt att ha som princip att förlåta allting, för man har nämligen inte en oändlig plats i sig att fylla all den förlåtelsen som all orätt mot en kan kräva som helig Jesus-fetischist, och om man aldrig läxar upp de som behöver läxas upp, så lär de sig aldrig heller. Det djungelordspråket är klokare än Jesus alla ggr.

Britt blev aldrig uppläxad så som hon skulle ha blivit, så hon vet inte om hur fel hon behandlade folk. Men naturen såg till att straffa henne ändå av ren slump. Så kan det gå, och det gjorde mig nöjd. Inte lika nöjd som en konfrontation nu i vuxen ålder hade gjort mig tyvärr. För då hade jag dels tryckt en lärobok om däggdjur ner i truten på henne och dels berättat för henne exakt hur mycket ett beteende från en lärare kan skada folk.

Get over it? Japp, jag försöker. Att beskriva händelserna är en del av min egenhändigt konstruerade terapi. Det funkar rätt bra. Jag är faktiskt inte i närheten så bitter idag som jag var för 15 år sen när jag började identifiera problemens ursprung.

(Inga namn eller platser är ändrade - uthängning är i sådana här lägen själva poängen. Vill någon försvara Britt Larsson från Harlösa  kan de ju höra av sig)