et finns en underbar men också kusligt svår utmaning i att försöka fånga vissa känslor i ord. En sådan känsla var den jag hade när jag läste Sagan om ringen för första (och faktiskt enda) gången. Mitt i prick träffade den mig när jag läste den. Det var när jag var 18 år. Jag minns än idag de långa timmar jag satt hemma i en fotölj där i Harlösa och läste sida ut och sida in i den rikt illustrerade samlingsversion jag äger som hyser alla tre delar i en stor tegelstenstung bok med suggestiva illustrationer av Allan Lee. Illustrationerna hjälpte såklart till att skapa bilden. Framförallt längre fram i boken i Mordors mörker. Ett isländskt stenfält skapades i mitt inre. Så när filmen sen kom, under bla konstnärlig utformning av Allan Lee så stämde allt perfekt för mig. En del saker som var lite abstrakta för mig under min enda läsning, blev ännu tydligare och bättre med filmen.

Det jag saknar från boken som inte fanns i filmerna var känslan från Fylke. Fylke i boken är för mig ett mystiskt gammalt drömlikt landskap, disigt och dimmigt med små ruiner från svunna tider i utkanterna där hober sällan vandrar. Engelska gröna kullar, stenmurar och prunkande grönska. Ängar och skogsdungar med små bäckar. I filmen var det hela lite mer "soligt" och "tralligt". För mig fanns det en större portion av engelsk tillbakahållsamhet kring miljöerna än det som filmen visade. Lite mindre färg helt enkelt. Mer konservativt, mindre käckt. Det är inget fel på filmens version, det var helt enkelt bara inte den jag hade framför mig och den var trots allt fundamentet för mig och varför jag älskade att läsa boken.

Vissa klagar när de läser boken över den första delens första 100 sidor. Man tycker det är trist med vardagslivet i Fylke. Inget händer. För mig var det aldrig på det sättet. Berättelserna från Fylke var gemytliga och trygga. Ett genialiskt fundament för en historia som sedan vilar mycket just på förlorad trygghet. Jag blev helt förtjust i Tolkiens förmåga att skriva intressant om något så stillsamt.

Sagan om ringen är ju en formidabel bibel för det konservativa tänkandet, som nästan får en att bli troende totalt på den konservativa världsbilden. Hur nytt ofta leder till mer elände än nytta och att allt gammalt är bäst och tryggast och att vi alla behöver trygghet hur tuffa vi än tror vi är. Det kan såklart i det verkliga livet sällan reduceras till sådan enkelhet som det görs i boken, men i bokens värld funkar det utmärkt. Hoberna lever ett konservativt liv där allt är enkelt och rent. Därför funkar således en diskussion om ett angrepp på detta så utmärkt för läsaren som är öppen och intresserad av sånt här. Och med tanke på succén som böckerna hade långt innan filmerna kom är det fler än jag som delar den uppfattningen.

I filmen fokuserar man mycket mer på relationerna mellan hober, alver, dvärgar, oknytt och människor. Det är inget fel i det. Det är ett utmärkt sätt att slippa fastna i en jobbig beskrivning av konservatism vs modernism som bara skulle bli eländigt moralistisk och ställningstagande på vita duken. Lägg fokus på personerna istället och du får med det mesta är melodin.

Det mesta då, utom den där ogreppbara känslan som jag har av mitt gröna dimmiga magiskt eviga Fylke. Jag ska, så fort ekonomin tillåter, införskaffa böckerna i engelsk version och läsa dem. Något säger mig att upplevelsen av mitt orginal-fylke, dvs The Shire, skulle bli ännu tydligare då eftersom böckerna dels är skrivna på engelska av en expert på språket, dels är det så numera att jag i mitt märkliga snobberi föredrar att läsa skönlitterärt på just engelska. Engelska språket tillför i sig en magi till berättelserna genom sina uttryck och sina fantastiska nyanser. Svenska blir lätt så socialrealistiskt och framförallt stolpigt. Allt beroende på författaren såklart.

Jag tror inte magin är förlorad bara för att jag är äldre, för ibland, i andra situationer, får jag åter exakt samma konstiga kreativa känsla i kroppen som jag fick när jag läste om Fylke den första gången.

Jag har ju som ni kan se egentligen inte alls lyckats med att beskriva känslan. Allt jag lyckades med var att tala om var dess existens. Inte dess riktiga väsen eller utseende. Så, jag får väl göra ett litet och säkert helt obegripligt visuellt sammanfattande försök:

En öppen grön äng där gräset skiftar i olika gröna nyanser. Vissa växtnyanser nästan kornblåa. Inget solsken. gråa stenmurar. Fuktig luft, markliggande dis. Småkallt men ändå varmt. Ett trollskt magiskt älvlandskap, men ändå påverkat agrart landskap. I fjärran i diset syns gravhögar från svunna tider sticka upp. All folktro i en massiv koncentration. Svunna tider, traditioner. Idealisk trygghet. Lägg sen till detta scenario en stark känsla av kreativitet. Ni som har begåvats med kreativ lust precis som jag, vet vad jag menar. Man vill liksom skapa något i den här världen. Bygga upp berättelser, eller åtminstone höra andras.

u i dagarna är det faktiskt 15 år sen jag tog studenten. Det var en förbenat varm och svettig junidag 1993 som jag klev ut genom Eslövs proletära gator iklädd vitt och pastell hojtandes "fy fan vad jag är bra". Då helt ovetandes om vad som skola komma de nästa 15 åren. Det var ingen lycklig dag för mig innerst inne eftersom jag var viss om att min hund bokstavligt talat var dödsjuk. Dagen efter avlivades han således också. Jag har varit lyckligare i mina dagar kan man ju säga.

Sommaren gick åt att fortsätta det sommarjobb man hade fixat på Skanska som anläggningsarbetare (det var ju det jag utbildade mig till under min gymnasiegång). Detta var mitt under den värsta byggkris Sverige skådat så att få jobb efter sommaren var totalt uteslutet. Vissheten om det hade lett till att jag tackat ja utan invändning till att göra lumpen från och med senhösten samma år. Jag skulle aldrig återvända till byggyrket.

Varför gick jag bygg och anläggningsteknisk linje? Brann jag för att få "bygga och anlägga"? Nej knappast. Jag är relativt ohändig. Jag är rätt lat. Anledningen var helt enkelt att skoltröttheten var större så en praktiskt linje var det enda jag kände var aktuellt efter 9an. Ångrar jag att jag gick det? Nej, för om jag inte hade gått det hade ju mitt liv tagit andra vändor än det nu gjorde. Vilket skulle innebära att jag tex troligen aldrig träffade på min tjej senare i livet. Så att ångra dåliga beslut är totalt meningslöst, för utan dessa skulle man inte ha det positiva man har idag. 

Jag blev aldrig byggare (eller rättare sagt anläggningsarbetare, vilket var inriktningen jag gick). Jag ångrar dock inte att jag gick utbildningen. Jag kan ju trots allt gjuta en husgrund idag och annat anläggningsmässigt. Det vet man aldrig när man kanske har nytta av att kunna. Kanske räddar jag liv med kunskapen om hur man lägger dräneringsrör en dag. Eller kanske inte.

Att det påverkade mig i riktningen mot arkeologi (jordgrejs) och geologi (också jordgrejs) är nog rätt tveklöst. Så ångern är obefintlig och onödig. 

et är grått. Det är dimmigt. Det är skånsk vinter. Det är nångång på slutet av 1980talet. Jag är 12 år, vilket gör det till 1987 eller något sådant. Så här låter massor av mina anekdoter av nån anledning. Man kan nästan tro att allt hände då. I brist på valborgsminnen kommer här ett nyårsminne.

Hursomhaver så firades det nyår på "Loftet". Loftet är en lokal som tillhör Lunds tekniska högskola. Det är en ombyggd korsvirkesgårdsbyggnad som i praktiken ligger mitt på tekniska högskolans område. Det var här det hände. Det var här som jag invigde min skalle och min lever i etanolets förlovade värld. Men åh så ansvarslöst säger du nu. Låta en 12åring supa alldeles ensam miljontals mil från föräldrarna. Nja, så var det nu inte. Föräldrarna var där, för samtidigt som det var nyår var det en av mina föräldrars bekanta som då fyllde 40 år. Fylla år på nyårsafton. Sicken grej va.

Den stod bara där. Rund och fylld med orange innehåll. En bål som det så fint heter på latin. Eller ett bål. Jag är osäker. Under pubertala lekar stimmade man runt lite där med kompisar medans man släkte törsten med den tämligen alkoholhaltiga bålen. Inte visste jag det då att det var alkohol i den. Inte gjorde det så mycket. Men nog blev jag berusad iaf. Men tydligen gjorde det inget för de vuxna bara roades av att beskåda min lite lulliga lekamen. "Men kolla, han är full" vill jag minnas att det sades. Morsan kläckte ur sig något av hennes standardfraser när hon är berusad själv. "Mammas lille plutt" brukade dominera. Dominerar än idag. Mammas lille plutt är då idag 33 år och väger 128 kilogram. Men det är helt ok.

Mammas lille plutt var alltså inte stupfull. Men berusad var jag. Tillräckligt för att jag dagen efter faktiskt hade lite huvudvärk. Min alkoholoskuld var därmed tagen med råge. Smakat sprit innan hade man ju gjort. Men aldrig blivit berusad. Min andra mer relevanta oskuld skulle ta några år till att bli av med.

Vid tolvslaget sköts det inte helt oväntat raketer. Den största sparades till sist. Och där stod jag spänt och väntade på när megabomben skulle smällas av. Och det gjorde den med bravur också, fast på backen. Eller "fast", det låter så negativt. Det var ju för bövelen bara positivt. Den small i alla fall i röret med resultat att alla mer eller mindre kastades omkull som stod där. Min berusade lycka blev alltså fulländad när man reste sig från den leriga marken. Fast vissa vuxna blev chockade av smällen och det lades sorti på vuxenstämningen. Ingen skadades dock. Polisen kom. Mammas lille plutt var lycklig.

idsommar. För vissa kommer minnen av fylla fram när de hör ordet. För mig i mitt numera übernostalgiska sinnelag är det barndomen som först kommer fram och inte tonårens alla bravader med alkohol. Jag minns än idag känslan av midsommarkvällens magi som liten parvel i gul tshirt nångång 1980. Föräldrarna satt med mormor och morfar och ett par andra gamla släktningar på en veranda och skrälade och festade. Det var på listerlandet och i fiskarsamhället Hörvik. Den extremt säregna listerländska dialekten ekade genom kvarteret när min morfars bror med sin kraftfulla röst drog nån vits.

Jag själv smög runt på andra sidan huset och blandade mig "drinkar" av alla de sorters läsk som fanns där på ett bord. Ni vet, 1980, då läsk nästan bara fanns i 33 cl glasflaskor på back. Sockerdricka och fruktsoda dominerade saker som coca cola totalt fortfarande. Ett "förfriskningsbord" som stod framme under dagens alla lekar och klädsel av midsommarstång var platsen för mitt bartendande. Man fick vara uppe hur länge som helst minns jag också. Jag hade oftast inga jämnåriga där utan det var mina föräldrars generation och mina morföräldrars. Men jag klagade inte, jag älskade att umgås med "de gamla". Man fick alltid höra en massa kul berättelser och vuxna som var fulla var kul vuxna tyckte jag. Det är få barndomsminnen som är så helt igenom ljusa som mina midsommarfiranden är. Det enda som kan tävla är möjligen julloven hos mormor och morfar, men de är så idylliska att det är pinsamt att skriva om dem så det spar jag till en annan gång.

Midsommarfirandet var ett obligatorium hos min släkt som dött ut helt nu.

Det dog ut helt pga döden faktiskt. Släktingars död. Arvet av midsommarfirandet gick först till min moster från min mormor och morfar när de inte längre orkade, och sen till min mor när min moster tröttnade efter några år. Sen gick en massa kärnfigurer i firande och dog vilket gjorde att midsommarfirandet ställdes in helt. Det var för djupt associerat med dessa individers bravader och närvaro - det fanns liksom ingen glädje kvar att då fira det hela mer, iaf inte tillfälligt och sen kom det aldrig åter igen. Jag fick under de sista åren då jag var med där (i brist på annat) en del pikar om att jag borde ta över. Visst, ta över vaddå? Ett firande av midsommar där alla gäster var mina föräldrars vänner och bekanta. Varför skulle stafettpinnen tas över av mig till något sådant? Visst det är inget fel på att ha med olika generationer på något sånt här, men det är mina föräldrars vänner, inte mina. 

Nej så 2005 så försvann midsommarfirandet helt. En vacker dag när jag har hus och eget hem ska jag kanske återuppta det och då får man väl bjuda in ens föräldrar så att arvet fortsätter. Kanske tidigare. Jag vet inte ännu. Det känns så otroligt vuxet att ta över en familjetradition med midsommarstång och lekar och så vuxen känner jag mig inte trots mina 33 år. Jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det hela med att bjuda in mina föräldrars bästisar t ex.

Jag vill ta över pinnen så att det inte helt glöms bort, men jag vet inte hur.

slöv är staden som man med lätthet kan finna många fel med. Desto svårare är det att säga vad som är bra med Eslöv men jag ska försöka för så illa tycker jag ju inte om staden vad än mitt förra inlägg gav för intryck.

Som gammal eslövsbo finns det en sak som jag minns att staden var riktigt bra på och det är mat. Vill man äta gott har Eslöv förvånansvärt många bra uteställen. Inte minst på snabbmatsfronten är Eslöv en i Sverige kanske oöverträffad pärla. Staden som numera är mitt hem, Lund, är snarast helt katastrofal i jämförelse. Här finns fler restauranger, men inga riktigt suveräna utan de flesta är dyra och intetsägande.

Det kan också vara något kring hur opretentiöst allt med mat var i Eslöv som gjorde att den smakade bättre. Det man förväntar sig påverkar paletten. I Eslövs gråa betongdimma förväntar man sin inte några sinnesstimulanser och just därför blir de man får extra starka. Att äta en hamburgare på Elsa Anderssons gatukök i Eslöv är magiskt. Att ta en korv på Vickys är lysande. Har ni varit magsjuka någon gång så förstår ni vad jag menar. Ni vet när man inte har ätit knappt på ett par dagar - hur underbart smakar då inte det första man äter om det så bara är en tomat eller om det är ett glas mjölk. Eslövs matkultur är kanske precis som den upplevelsen. Förvånansvärt gott trots eller pga omständigheterna. Ungefär som ett parallellt universum till hur skitmat smakar gott bara du är på semester i vackra grekiska övärlden. Här smakar det gott på grund av eländet omkring dig.

Kanske är det så enkelt att knegare kräver rejäl mat, precis som Engströms "kräftor kräva dessa drycker". När förmannen på storindustrin lämnar jobbet är det inte en Au def leu Paff Dauf le Bourgogne Con con Escagot han vill ha utan något som går fort och smakar bra. EN hamburgare, en korv, en kebab, en pizza. När raggaren är hungrig så anpassas köket efter raggaren hunger. Det som gör Eslöv så grått och till ett pöbelnäste kommer alltså inte utan positiv bonus.

Kanske är det en kombination av det oväntade och knegarkulturen som gör Eslöv till en matpärla. Kanske det bara är slumpen.

Hela den här snabbmatskulturen smittar av sig på allt annat i matväg i staden. Under åren jag bodde där poppade det upp en rad delikatessaffärer och fik. I dessa kunde man bland annat köpa helt fantastiska baguetter med fyllning. Eslöv hyser förrutom kunglig snabbmat och matrika kaffeer även såklart riktiga restauranger. Här kan du inte få Limousine-kalv med örtagårdskryddad potatispuré - men du kan få dig riktigt fina entrecotes med pommes, plankstekar eller annat mer klassiskt som återfinns på ala carte-menyer. Stan hyser även en helt lysande kinakrog och en suverän thaikrog.

Är du hungrig är Eslöv en bra plats att befinna sig på.

et är grått. Det är disigt. Det är omkring plus minus noll grader Celcius i luften. Det är typisk skånsk vinter någonstans 1983-84. Platsen är ett övergivet tågspår, en banvall från den tiden då Harlösa hade en egen järnvägsstation och var lite av en centralort. En svunnen tid som man inte alls reflekterar över denna vinterdag. Nej istället ligger fokus på att överleva skidåkningen man är ute på.

Längdskidåkning är melodin där en grundskoleklass är ute på en ambitiös dagsutflykt. Tror det kallades "friluftsdag" i schemat. Och nog sjutton ingick fri luft i mängder i detta påhitt. Detta innebar i alla fall längdskidåkning från Harlösa ut på Revinges hedar, via ett övergivet järnvägsspår där små skolungdomar utan fara för liv och lem kunde ta sig från centralorten ut i den skånska vildmarken. Målet är ett par anständiga backar vid Krankesjön en dryg halvmil från skolan. En med skånska mått ansenlig sträcka att skida sig fram. Framförallt för en skolklass med 8-9åringar som ser snö vartannat år. Således är det många suckar och stön där ute på järnvägsspåret. Svetten lackar och barn med spröda skidor som ofta är ärvda från mor och far stakar sig besvärade men hoppfulla mot målet. Backen.

Nån lustigkurre, kanske är det jag själv, får för sig att jag bör ta täten. "Han är ju från Uppland, han kan åka skidor". Detta visar sig vara en måttlig sanning. Jovisst, född i Uppland, men knappast född på skidor. Så snart går pågatåget från Harlösa riktigt sakta till några sportfånars protester. Någonstans på mitten får vi stanna upp och pausa och vila medelst varma koppar choklad vilket nog var tur för stämningens skull innan protesterna hade utlöst konflikt.

Det är intressant nog en farlig sträcka vi åker, den tar oss nämligen rakt över Revingehed. Revingehed är övningsfält för P7 pansarregemente vilket innebär osnutna och finniga 18åringar som kör pbv-er, valpar och stridsvagnar i 100 km i timmen. Men detta var 80talet. Tiden innan det daltades. Tiden då lärarna fortfarande hade ambitiösa projekt som inte nödvändigtvis var direkt säkra för barnen. Vilket innebar stor lycka för barnen.

Efter kanske 2 timmar är vi framme vid backarna för att mötas av, inte grönska, men nästan. Backen har bara "sparsamt" med snö och alla färder ner för den innebär femtio procents färd på jord och gräs, tjugofem procents färd på grus och sten och återstående del då på brun blaskig snö. Det innebär massor av slitage på kläder och utrsutning och en ansenlig portion smutsiga kläder. Rena gyttjebrottningen.

Men ingen klagar. Lyckan är stor. Att åka ner för backen på skidor (och medhavda pulkor) är bra mycket bättre än att sitta i skolbänken och lära sig, vad det nu var man lärde sig i lågstadiet.

Hemfärden var som ni kan förstå så jobbig att man snabbt förträngde den. Jag vill minnas en tid i spåret som kändes som flera dagar av svett och skavsårstortyr. Och nej, jag tog inte täten hem. Det gäller att sluta medan man ligger på topp.

et här var andra tillfället i mitt liv som jag steg ner i likrummet. Den här gången var jag helt ensam med min livliga fantasi. Ja ett rum för lik, ni läste helt rätt. Nazisterna var uppfinningsrika. Första gången jag satte min fot där är en händelse jag inte har något som helst minne av, men desto mer tydligt ligger andra besöket där. Tillåt mig förklara vad det är jag talar om.

Platsen är Sachsenhausen, ett litet men naggande elakt koncentrationsläger strax utanför Berlin. Det ligger liksom bara där mitt i allting, mitt i ett område som mest känns som ett kolonistugeområde i Tomellilla. Så oväntat möter man helt plöstligt den där svarta smidesjärnsskylten som med demoniskt välkända stil och typsnitt säger att Arbeit macht Frei. Skylten som tydligen sitter eller satt på de flesta koncentrationsläger som tyskarna byggde finns även här. Budskapet som sände miljoner i döden.

Det är en anspråkslös plats, det var den i alla fall fortfarande 1996 när den låg där i vad som då var det precis befriade Östtyskland (har jag för mig, mina kunskaper om Oranienborg och omgivningen kring Berlin är lite förvirrade). Det finns inte så mycket att se. Inga spektakel. Inga souveniraffärer där man kan köpa vykort.

Det mesta av ursprungslägret brändes ner i slutet av kriget, antingen av desperata tyska soldater, eller kanske av arga ryska soldater och stora andra delar stod och förföll sen efter att Sovjet slutade använda det som efterkrigsfångläger för Stalins inre politiska demoner 1950. Men visst finns en del saker kvar där att beskåda ändå som de "rustat" upp. Tydliga ruinrester av ugnarna som de brände folk i tillhör det mest morbida där. Ett pompöst monument rest av ryssar under efterkrigstiden. Ett litet museum med skräckkuriosa i form av barnskor, avklippt hår och fotografier. Avrättningsdiken. Återställda avrättningspålar. Torn och medicinska laboratorier. Sachsenhausen var ju inte ett stort läger. Här mördades "endast" några hundra tusen vill jag minnas. Men det som det saknade i kvanitét tog det igen i kvalitét. Här utfördes enorma mängder medicinska experiment. Varav enorma mängder fotografier från misslyckade transplantationer och liknande pryder museets väggar.

Det här är inget ställe man fnissar på. Inte för att vara pretentiöst mogen, utan helt enkelt pga att man så omedelbart kan känna smärtan som stället orsakade. Det här är så äkta som historia någonsin kan kännas. Det här är så långt från abstrakta siffror i en bok eller andra döda ting som är svåra att lägga känslor kring. Jag tror inte ens jag fnissade när jag var där första gången på klassresa i nionde klass. Jag fnissade definitivt inte där andra gången. Vid mitt besök där 1996 så var jag där med folkhögskolan. Det besynnerliga är, jag tror faktiskt det var vår vid båda mina besök. Idylliska fågelkvitter, blommor, solsken och gröna skott. Paradoxen kan inte bli mer total.

Istället för att en gång till gå med en på rundtur då 1996 så gick jag medvetet helt själv den här gången för att inte låta mig distraheras av någon annan eller något annat. Tid för kompisar hade man sen i bussen igen. Tid för fakta kunde man få närsomhelst. Nu var det tid för upplevelse. För känslor. Jag tänkte utmana mig själv och mina känslor och det lyckades jag sannerligen med. 

Den här gången gick jag själv ner i den underjordiska kammare som ligger under en av byggnaderna. Det var en medelstor kammare med pelarvalv och vitt kakel på väggarna. Det var här som lik förvarades i väntan på experiment eller förbränning i ugnarna. Ett slagthus bokstavligen talat. Jag var helt ensam där nere i det dunkla ljuset och läste på den lilla skylt som satt där nere som berättade vad det var för rum. Det allra värsta var att när jag var där så blev allt så suggestivt att jag för en stund kände doften av just slagthus. Den kalla metalliska doften av blod mot kakel. Inbillning javisst, någon bris med unken källardoft som kom genom mina näsborrar vid precis fel (rätt) tillfälle, men ändå så otroligt realistiskt för stunden. Med morbiditet i stämman kan man ju säga att stanken av en 100 000 offer låg kvar djupt i väggarna. Det var så det kändes då. Jag skyndade mig ut faktiskt. Det blev lite för mycket och vårsolens sken ovan mark tog snabbt väck de demoner som i källaren tagit besittning i mig.

I denna stund genomgick jag en liten svag personlig förändring där förintelsen inte längre var svartvit journalfilm eller filmer från Hollywood, utan något som istället blev konkret, som kanske t om luktade.

ag bodde i en biograf. En biograf som var en gymnastiksal. Det är dagens sanning och inte alls inledningen på nån labil Absintdrucken dikt. I mitten av 1980talet så blev mitt och mina föräldrars hem en nerlagd biograf efter att vi sålt gården som vi bott på innan. Ja, vi bodde alltså inte i själva biografsalongen, utan i en av de lägenheter som var tillhörandes i samma byggnad. Vi snackar en tidig funkisbyggnad. Kanske 1930tal. Nån gång på 1970talet blev dock den nerlagda salongen ombyggd till gymnastiksal. Tänk er en T-formad byggnad med lägenheter som vette till höger och vänster åt sidorna mot en gata och en biografsalong i mitten och bakåt som benet. Ett T helt enkelt. Inte så konstigt alls med andra ord.

En intressant förmån som kom med just vår lägenhet (en av fyra lägenheter i byggnaden) var att det var vi som skötte ansvaret för uthyrningen av gymnastiksalen. Anledningen att det var vi och inte någon av de som hade bott där längre än oss var att de övriga var alla 80+ åldersmässigt. Rena seniorboendet med andra ord. För besväret fick vi 200 kronor i hyresrabatt plus fri tillgång till gymnastiksalen. Så var det i alla fall inledningsvis, sen ville hyresvärden ändra på det till sämre förmåner, men då sa vi i från och han fick sköta uthyrningen själv vilket drastiskt reducerade antalet spontana gäster till noll eftersom hyresvärden bodde i Lund och detta var 3 mil från Lund i den lilla metropolen Harlösa. Vem åker in till Lund spontant och betalar 50 spänn för att få låna nycklarna till en lokal. Kvar blev de som betalade fasta abonemang, tex räddningsverket, som kom dit en gång i veckan. Han "litade" förövrigt inte på att vi gav honom alla pengarna nämligen. Nu gjorde vi såklart heller inte det, men man kan lugnt säga att intäkterna sjönk radikalt efter att han själv skulle ta hand om det så hans beslut var helt korkat. Jag tror tom att han stängde lokalen helt precis innan vi flyttade eftersom han inte visste hur han skulle fixa uthyrningen.

Annars var det ju folk som ringde på hos oss och betalade 50 spänn för en timme innan detta skedde. Flera ggr i veckan. Så jag fick ju vara med och sköta finanserna eftersom jag var mer hemma som skolbarn än mina två föräldrar. Så vi snackar väl en 500 i veckan som drogs in bra veckor. Varav att vi nallade kanske 250 förrutom den hyressänkningen vi redan fått. Ja va fan gör man. Det var ju meningen att vi skulle städa eländet varje vecka också. Det gör man fan inte gratis.

Ombyggnaden hade varit sparsam av byggnaden vilket innebar en härlig atmosfär. T ex så fanns den stora röda sammetsduken kvar längst inne i salen där duken hade funnits bakom, och utanför vid ingången satt glasrutorna där filmaffischerna hade suttit kvar. När vi städade där inne så fann vi förresten även ett gäng fotografier gömda ovanpå ett skåp. Gamla svartvita kort på 30-40-50talets stjärnor. Tror mina föräldrar har sparat undan dessa där hemma än idag. Inte fan gav vi dem till hyresvärden i alla fall.

En del andra minnen som jag hade kring biografen kretsade ju kring alla de temporära kompisar som man fick under den här tiden. Folk som frågade om man ville vara med och spela badminton (salen kom med ett sånt nät), för att de då fick spela gratis om jag var med. Jag fattade såklart att det handlade om utnyttjande av mig, men jag gillade badminton så det gjorde mig inget.

Sen var det ju det där med det gamla maskinistrummet. Det kom man nämligen åt via vår lägenhet. Hela vinden kom man faktiskt åt via vår lägenhet endast. Rätt märkligt. Själva maskinistrummet var ju tyvärr utrymt på maskiner, men genom gluggarna kunde man fortfarande spana ner i salongen på de som lirade sporter där. Vilket jag såklart gjorde ibland likt den peeping-Tom jag var i unga pubertala år. Man kunde ju kanske få se något spännande. Kanske t om naket. Alla vet ju att unga tjejer som hyr en gympasal ibland klär av sig och spelar nakna. Alla unga kåta killar hoppades på det i alla fall. Frustrationen av att höra duschande unga tjejer under mitt rum (mitt rum var rakt ovanpå duscharna) var dock rätt olidlig och man funderade djupt och innerligt på hur man skulle kunna tänkas borra ett hål eller något sånt. Men inget sånt blev ju av. Man drömde mer än man fixade. Då som nu.

Om inte det så var det rätt skoj att i maskinrummet spionera på folk bara för spionagets skull oavsett nakenhet, för att se vad det var de lirade nere i salongen. Det gick alltid smidigt att spionera på folk, utom en gång när jag tappade ner metalluckan för gluggen ner på golvet där inne i maskinrummet så det dånade även nere i gympasalen. Då slutade mitt hjärta slå för ett par sekunder, för att sedan slå med 340 slag i minuten ett långt tag innan jag visste om folket i salen hade upptäckt mig. Mina spionage-öron avslöjade dock för mig att spelarna där nere aldrig begrep varifrån ljudet kom. Jag monterade aldrig upp luckan igen, då dess fäbless för att rasa ner i golvet inte tilltalade bäver och bröstspionen i biografen.

änsterfoten stack nonchalant ut genom bakrutan på "tveåförrtinn" och jag låg i en icke trafiksäker ställning i baksätet. Det var en julimorgon, omkring fem på morgonen. Luften var full av svala daggdofter blandade med halm och hödofter och en svag arom av sandstrand låg svagt över alla dessa övriga dofter. Huvudet vilar jag mot axeln på en eslövsjänta till höger om mig i baksätet och blicken är fäst mot den gråblå himmel som har börjat vakna till liv bortom mina sandiga tår på vänsterfoten. Vi kör på en smal och slingring liten asfaltsväg mellan Lund och Eslöv med täta sädesfält på alla sidorna. Sträcker man ut handen genom rutan kan man rycka till sig ett veteax. Det är den sk "gamla vägen" som vi kör på. Året är uppskattningsvis 1996 och jag är 21 år ung. Ingen säger något. Bilradion är tyst. Fan vad jag trivs.

Vi har varit på stranden för ett nattbad. Lomma Beach är playan bara ett par mil från mitt dåvarande hem i Eslöv. En på dagtid hemskt överfylld strand med silikon och sexpack men på natten lika ljuvlig som alla stränder. Vi är fyra stycken i bilen. Tre killar och en tjej. En del av ett kompisgäng som jag hade på den tiden. Ingen av oss borde egentligen köra bil så här dags ty alla har druckit lite inklusive chauffören men det struntar man i då och kör lite saktare istället (eftersom man intalar sig att det hjälper mot trafikolyckor). Vi är på hemväg från Palladiums nattklubb i Lund och tog en omväg om stranden. Det var efter fyra timmars hoppande till bra klubbmusik kom vi på idén att svalka våra svettiga och berusade kroppar i havet medans solen gick upp. Det hade ju trots allt varit en ovanligt varm natt på klubben och vi svettas alla ymnigt. Det lät som en jättebra idé när en av oss föreslog det medans vi tuggade i oss kebab på Stortorget efter att nattklubben stängde 0300.

Det visade sig vara en helt fantastisk idé att åka till stranden klockan 0300. Man kan inte se solen gå upp över horisonten i västerled, men en tidig morgon vid havet är fortfarande härligt. En tom sval strand på morgonen är magiskt lugn, nästan alltid vågfri. Havet är varmare än luften så här dags och det är fantastiskt att bada en ömmande nydansad fot i det ljumma vattnet. Vid horistonten av havet ser man Danmark. Gnistrande ljus från Köpenhamns alla hamnindustrier ligger som ett dimmigt pärlband på vattenytan. Efter nån timma på stranden då vi snackat och badat och solljuset tilltagit blev det hemfärd.

Tankarna som for genom huvudet denna bilfärd efter stranden är sen länge glömda, men jag minns att de kretsade luddigt kring underbar belåtelse och att jag där i bilen nog faktiskt tänkte på att den här stunden kommer jag aldrig glömma, vilket än så länge stämmer. Livsglädje av stora mått i det lilla där alla sinnen i mig njöt. Ett perfekt ögonblick. Livsglädje är ibland en tyst färd i gryningen i en volvo, det behöver inte var mer än så.

å femtiotalet såg man framåt, alltså ser jag bakåt till femtiotalet eftersom jag vill se framåt. Det kan tyckas vara en paradox, men varför ska man göra det enkelt för sig? Allt är inte enkelt. Jag saknar alltså femtiotalet. Jag var i och för sig inte född då, men så mycket med 50-talet verkar stämma in med mig. Det kan tyckas att jag är konservativ ibland när jag trånar om fornstora dagar, men stora portioner av denna korpulenta själ är i sitt hjärta en superteknokratisk trancendental modernist där mitt trån till just perioder som 50-talet inte beror på konservatism, utan på att då hade världen blickarna framåt, bort från konservatismen. För inget säger modernism mer än 50-talet. Det var då som arkitekturen vågade, det var då som tilltron till vetenskapen var som störst. DNA upptäcktes, datorerna föddes och rymden hade precis börjat erövras. Sen kom det sköna 70-talets demokratisering av allt, inte minst kunskapsdemokratiseringen och med det vetenskapsföraktet ty vetenskapen var ju antidemokratisk när den påstod att folk genom studier kunde bli klokare än de medmänniskor som hellre satt på rektalen och surade. Och vips fick modernismen konkurrens av den inavlade kusinen från landet som hette postmodernism och allt gick åt helvete. Jag saknar femtiotalets framtidsoptimism och auktoritära synsätt på kunskap. Jag saknar 50-talets modernistiska och positivistiska framtidsbild helt enkelt!