et finns en underbar men också kusligt svår utmaning i att försöka fånga vissa känslor i ord. En sådan känsla var den jag hade när jag läste Sagan om ringen för första (och faktiskt enda) gången. Mitt i prick träffade den mig när jag läste den. Det var när jag var 18 år. Jag minns än idag de långa timmar jag satt hemma i en fotölj där i Harlösa och läste sida ut och sida in i den rikt illustrerade samlingsversion jag äger som hyser alla tre delar i en stor tegelstenstung bok med suggestiva illustrationer av Allan Lee. Illustrationerna hjälpte såklart till att skapa bilden. Framförallt längre fram i boken i Mordors mörker. Ett isländskt stenfält skapades i mitt inre. Så när filmen sen kom, under bla konstnärlig utformning av Allan Lee så stämde allt perfekt för mig. En del saker som var lite abstrakta för mig under min enda läsning, blev ännu tydligare och bättre med filmen.

Det jag saknar från boken som inte fanns i filmerna var känslan från Fylke. Fylke i boken är för mig ett mystiskt gammalt drömlikt landskap, disigt och dimmigt med små ruiner från svunna tider i utkanterna där hober sällan vandrar. Engelska gröna kullar, stenmurar och prunkande grönska. Ängar och skogsdungar med små bäckar. I filmen var det hela lite mer "soligt" och "tralligt". För mig fanns det en större portion av engelsk tillbakahållsamhet kring miljöerna än det som filmen visade. Lite mindre färg helt enkelt. Mer konservativt, mindre käckt. Det är inget fel på filmens version, det var helt enkelt bara inte den jag hade framför mig och den var trots allt fundamentet för mig och varför jag älskade att läsa boken.

Vissa klagar när de läser boken över den första delens första 100 sidor. Man tycker det är trist med vardagslivet i Fylke. Inget händer. För mig var det aldrig på det sättet. Berättelserna från Fylke var gemytliga och trygga. Ett genialiskt fundament för en historia som sedan vilar mycket just på förlorad trygghet. Jag blev helt förtjust i Tolkiens förmåga att skriva intressant om något så stillsamt.

Sagan om ringen är ju en formidabel bibel för det konservativa tänkandet, som nästan får en att bli troende totalt på den konservativa världsbilden. Hur nytt ofta leder till mer elände än nytta och att allt gammalt är bäst och tryggast och att vi alla behöver trygghet hur tuffa vi än tror vi är. Det kan såklart i det verkliga livet sällan reduceras till sådan enkelhet som det görs i boken, men i bokens värld funkar det utmärkt. Hoberna lever ett konservativt liv där allt är enkelt och rent. Därför funkar således en diskussion om ett angrepp på detta så utmärkt för läsaren som är öppen och intresserad av sånt här. Och med tanke på succén som böckerna hade långt innan filmerna kom är det fler än jag som delar den uppfattningen.

I filmen fokuserar man mycket mer på relationerna mellan hober, alver, dvärgar, oknytt och människor. Det är inget fel i det. Det är ett utmärkt sätt att slippa fastna i en jobbig beskrivning av konservatism vs modernism som bara skulle bli eländigt moralistisk och ställningstagande på vita duken. Lägg fokus på personerna istället och du får med det mesta är melodin.

Det mesta då, utom den där ogreppbara känslan som jag har av mitt gröna dimmiga magiskt eviga Fylke. Jag ska, så fort ekonomin tillåter, införskaffa böckerna i engelsk version och läsa dem. Något säger mig att upplevelsen av mitt orginal-fylke, dvs The Shire, skulle bli ännu tydligare då eftersom böckerna dels är skrivna på engelska av en expert på språket, dels är det så numera att jag i mitt märkliga snobberi föredrar att läsa skönlitterärt på just engelska. Engelska språket tillför i sig en magi till berättelserna genom sina uttryck och sina fantastiska nyanser. Svenska blir lätt så socialrealistiskt och framförallt stolpigt. Allt beroende på författaren såklart.

Jag tror inte magin är förlorad bara för att jag är äldre, för ibland, i andra situationer, får jag åter exakt samma konstiga kreativa känsla i kroppen som jag fick när jag läste om Fylke den första gången.

Jag har ju som ni kan se egentligen inte alls lyckats med att beskriva känslan. Allt jag lyckades med var att tala om var dess existens. Inte dess riktiga väsen eller utseende. Så, jag får väl göra ett litet och säkert helt obegripligt visuellt sammanfattande försök:

En öppen grön äng där gräset skiftar i olika gröna nyanser. Vissa växtnyanser nästan kornblåa. Inget solsken. gråa stenmurar. Fuktig luft, markliggande dis. Småkallt men ändå varmt. Ett trollskt magiskt älvlandskap, men ändå påverkat agrart landskap. I fjärran i diset syns gravhögar från svunna tider sticka upp. All folktro i en massiv koncentration. Svunna tider, traditioner. Idealisk trygghet. Lägg sen till detta scenario en stark känsla av kreativitet. Ni som har begåvats med kreativ lust precis som jag, vet vad jag menar. Man vill liksom skapa något i den här världen. Bygga upp berättelser, eller åtminstone höra andras.

innaren av Augustpriset 2006 heter Svinalängorna av Susanna Alakoski. Jag har inte läst boken, men när min sambo läste den och suckade för hundrade gången var jag ju tvungen att fråga vad som stod på. Hon räckte över mig boken med det i mina ögon/öron faktiskt väldigt tilltalande namnet Svinalängorna. Baksidans beskrivning om ett 60 och 70talets Ystad och finsk arbetarklass gav mig mersmak. Det lät underbart socialrealistiskt och bistert och boken var ju inte direkt en bibel att ta sig igenom med sina 259 sidor. Detta måste ju vara fullt läsbart. Kanske troligen mästerligt med tanke på alla löften. Så fel man kunde ha, så toklurad jag blev av den lilla svarta cirkeln på framsidan som lös av intellektualism med frasen "vinnare av augustpriset 2006". Vilken tur att jag snabbt la boken ifrån mig igen innan jag tog allvarlig skada. Så här låter det i alla fall:

Boken är ju skriven med en smått retarderad stil som ni kan se och troligen finns ännu värre exempel. Korta meningar som borde ha mjukats upp med lite kommatecken och mjukare ord. Men nej, inte då, det behövs inte i koskenkorvarnas land tydligen. Det är bara fransoser, britter och svenskfjollor som kräver sånt. Har man svedjebränning i blodet behöver man inte använda kommatecken eller liknande trams.

Nu blir det kanske lite mer uthärdligt om man läser boken med en byfånig sverige-finsk dialekt, för då uppstår en viss tragikomisk ton över allt som osar av ärketypiskt Finland. Men jag måste säga att det är inte riktigt min kopp te med meningar i en litterär text som är så här korta och hoppiga - hur mycket humor jag en försöker applicera på det. Det hör mer hemma i hastigt skrivna bloggtexter likt denna gnälliga text.

De som gillar denna typen av texter skulle nog säga att det handlar om finsk socialrealism och är skrivet med finsk socialrealistisk stil och något annat vore bara fel. Men det kvittar hur fin kräftan än är, hatar man kräftor så gör man det hur fin småländsk sjö de än dragits upp ur. Det här citatet ovan är ett jobbigt naivt kortfattat språk att läsa som aldrig flyter i mitt tjocka huvud, dvs det är min hatade kräfta. Sen får det finnas hur många goda och fint formulerade förklaringar som helst till språkstilen. Denna bok är fortfarande ett bevis för mig att kultureliten inte alls nödvändigtvis tillhör de egentligen intelligentas skara. Jag vet, jag vet, få saker gör att man ser bittrare ut än när man gnäller på en självutnämnd elit men jag måste få lov att vara lite bitter denna dag. Det var ju faktiskt en jobbig dag för flugornas herre.

En kul anekdotisk detalj med boken finns faktiskt och det är därför som jag skriver om den här på Beelzebub istället för på min andra blogg. Nämligen att ljudet av sverigefinnar i mitt huvud väcker många abstrakta minnen till liv av sverigefinska upplevelser man råkat ut för genom åren. Inte minst får jag fram smaken av memma i munnen samtidigt som jag ser små mumintroll överallt. Memma är för den som inte vet en finsk socialrealistisk rätt som består av finsk lera kryddat med koskenkorva, granbarr, sot från svedjebränning och spadet från 20 bastubadande finnar. En slags finsk chokladkaka, utan chokladen.