om ni märker är inte den här bloggen speciellt aktiv numera. Jag börjar misstänka att den lär inte bli det på lång tid framöver heller då den kom till i en fas av mitt liv då den liksom passade in, en fas som nu är över. Jag föreslår att alla som är intresserade sparar den på sina nyhetsläsare ifall jag ändrar mig - ni andra kan skita i det. Det är möjligt att den inte väcks till liv igen, det är lika möjligt att den blir väckt. Mest troligt är dock att den nu hamnar på internets kyrkogård tills Blogsome.com bestämmer sig för att radera den. Jag vet helt enkelt inte.

Tills vidare får ni hålla tillgodo med mina andra bloggar:

Terra Incognita - Geovetenskaper, humaniora, politik och religion

Nihonshu - Scifi, fantasy & film

ag tappade precis flertalet av mina neanderthal-poäng. Det känns inte helt bra. Jo jag ansade skägget och fick klippt håret. Känns lite som ett svek mot mina ideal. Jag ser ju mig själv helst som en person som trivs bäst i nån medeltida ringbrynja och nån stark brygd i bägare som efter inmundigande rinner ner i skägget på det där sättet som bara skäggprydda personer kan prestera. Idag är jag helt enkelt lite mindre manlig och lite mer svagare.

ag berörs alltid av skildringar av döden och tidens tand. Hur folk kommer och sedemera försvinner med sina drömmar och tankar och en vacker dag finns inga minnen kvar av dem. Det är troligen därför mycket som jag tycker så oerhört mycket om Jan Troells filmer, inte minst Utvandrarna/Nybyggarna. Han skildrar väldigt ofta livets förgänglighet på ett sätt som ingen annan kan. Det finns intressant nog en miniatyrversion av detta som jag upplevt och det är mina långrandiga studier. Jag funderar ibland på det faktum att alla de jag pluggade med för första gången sedan länge lämnat studierna och att det t om säkert har hunnit komma och gå flera generationer studenter därefter. Jag känner både vemod och nostalgi över detta. Där är jag ensam kvar i korridorerna likt en gammal och nedbruten Karl-Oskar bland barnbarn som inte ens talar mitt språk längre. Som ett maskätet gammalt träd som sett lite för många saker passerat förbi honom för att det ska kännas bra.

n blogg som analyserar landskapsvapen, flaggor och talesätt är min vän. Eller ja bloggens skapare är det, eller ja, inte han heller kanske utan mer det han står för är min vän, eller något i den stilen, om vi anstränger oss lite för min skull. Så besök David Nessle. Ja hans blogg då, inte honom själv.

ivet är fullt (fyllt?) av små steg. Jag har äntligen tagit fram pärmen ur bokhyllan. Dags att åtminstone börja mer konkret förbereda sig inför att plugga inför tentan på måndag. Inte börja plugga nej, utan förbereda sig. Jag har hela jullovet förberett mig på att förbereda mig inför tentan. Man ska ta en sak i sänder. Först ska man fundera lite. Sen ska man förbereda sig inför dagen då man börjar förberedelserna. Sen ska man börja förbereda sig och slutligen ska man då börja studera. Det är så det ska gå till för att allt ska kännas rätt för mig.

Ja jag vet, det är buskisvarning att skriva ner sånt här "fyndigt", men jag går inte på alla cylindrar så klaga inte.

et finns en fras jag i princip aldrig kan säga och det är "jag har inget att göra". Jag kan såklart känna mig lite uttråkad ibland, men det är av pur lathet ty jag har alltid något att göra om jag tänker efter. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast inte hade något att göra på riktigt. Det måste åtminstone vara en fem år sen det verkligen var så att jag inte hade något att göra. Jag minns däremot väldigt tydligt hur illa jag tycker om känslan av att inte ha något att göra. Den är inte angenäm. Den är min bergmanska demon. Det handlar inte om att jag är arbetsnarkoman, nej gud nej, tvärtom, det handlar om att jag VILL ha saker liggande på hög så att jag VET att jag har något att göra alltid.

Jag har släktforskning som aldrig blir igångsparkad ordentligt, jag har en frimärkssamling som väntar på att organiseras, jag har en massa litterära projekt som jag går och maler på, jag skulle vilja ta itur mer med filmandet som jag trots allt gillar att pyssla med, jag har en himla massa böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Och det var bara det positiva. Jag har såklart en massa måsten jag inte tar itu med sen. Inte minst det här med att plugga, det kan man alltid göra om man inte har något annat att göra. Men för min del hamnar det alltid längst ner i prioriteringslistan.

Livet är rätt bra för mig just nu. Jag trivs ypperligt med känslan av att det ligger saker som måste bli gjorda framför mig. Jag avskyr faktiskt tanken på att projekt avslutas och att man blir av med den sysslan. Det är ju såklart inget man ska berätta för en framtida arbetsgivare, att man älskar att påbörja saker, men inte bara är dålig på att avsluta dem, utan helst inte vill avsluta dem. Men så skriver inte Belzebub sina anekdoter för några arbetsgivare heller. Han är sin egen dräng.

i börjar detta färska år med en alldeles färsk berättelse som också är alldeles sann, vilket inte allt annat alltid är här. Morgonen den 2a januari i nådens år 2009 så ringde det på min telefon. Jag kände inte igen numret och den sociala fobikern i mig bävade lite för att svara. Radiopejling? Försäljare? Myndigheter? Nej men det är kanske någon vän som ringer från ett nytt nummer bara. Det visade sig vara något helt annat. Här kommer en återgivelse av samtalets viktigaste punkter:

Jag: Hallå?

Telefon: Hej, talar jag med Daniel?

Jag: Ja.

Telefon: Är det du som ligger bakom gruppen "survivors of earthquake 2008" på Facebook?

Jag: (Mycket stressad, för det lät väldigt anklagande så jag skyllde snabbt ifrån mig). Nej, det är Ola som gör det, jag är bara moderator där.

Telefon: Jaha, ja detta är iaf Sydsvenskan, kan vi ställa några frågor?

Jag: (Min haka trillar ner och min hjärna stängs av av chocken) Öh, ja…

Telefon-killen, alltså journalisten, ställde sedan en massa frågor, hela tiden fullt medveten om att gruppen på facebook ju trots allt inte är allvarlig, men frågorna han ställde var trots det rätt allvarligt betonade för att det skulle bli något av det. Tydligen gjorde han något reportage om hur skåningarna rent allmänt hade reagerat på jordbävningen och då hade han konstaterat att det ju fanns en stor grupp på Facebook i just detta ämne. Han ställde många vanliga frågor, men en stack ut och när han ställde den var närheten till ett skrattanfall från bådas håll väldigt nära:

Telefon: Det där med en sköldpadda som dog som ni länkar till, kan ni bekräfta det?

Jag: Jag har ingen kommentar om det tyvärr, det ligger inte på mitt bord.

en här bloggen har ju legat och slumrat under lång tid. Ömsom har jag tänkt lägga ner den men oftast har jag inte känt något större behov av det. Luften liksom rann ur mig under förra året och jag tappade stinget för att skriva om privata saker, mycket beroende på just privata saker.

Det har dock blivit bättre på den punkten och den här bloggen ska väckas till liv igen och handla om allt det där som mest berör mig själv och som inte är av ämneskaraktär lämpligt för mina andra ämnesbloggar. Personliga betraktelser och anekdoter alltså. Så vi ses under 2009 om du vill, för jag tänker inte sluta skriva här vad än ryktena har föranlett någon att tro. Jag har också tagit mig friheten att uppdatera min hopplöst inaktuella bloggrulle. Ifall någon känner sig glömd eller kränkt av mina länkurval så får ni säga till.

Ont om anekdoter just nu. Håll ut, i höst ska jag säkert ha mer att berätta om igen.

an hinner inte mer än komma hem från en skön semester så är där en jävel och gnäller på att jag har flera bloggar när jag stolt deklarerat att jag har snickrat och slitit ihop en ny. Så var man tillbaka till ett läge där man påminns om varför man ibland överväger att sluta blogga helt.

Lösning till folk som tycker det är jobbigt att jag har flera bloggar: Skaffa en newsreader - read my lips: Njuooosriiiderrr. Hur svårt ska det vara att lära sig - är folk utvecklingsstörda eller? Er jävla lathet (ja för det är enda anledningen att inte lära sig använda en newsreader - eller att man har IQ som ett porrfilmsollon) är fan inget ni ska gnälla på mig för. Ja, gnäll på mina beslut tolererar jag inte. Jag är en intj - jag vet bäst - framförallt om mitt eget. Jag är riktigt känslig för gnäll på beslut som jag fattat väldigt noga och väldigt genomtänkt. Jag är över huvud taget inte det minsta öppen för kritik kring sådant. Det är nämligen inte folk som vet att det vet bäst om sitt egna. Dvs folk med självinsikt och integritet och noll ödmjukhetsbehov kring detta.

Jag har flera olika bloggar eftersom jag skriver om olika ämnen där jag vill se olika respons. På geologibloggen vill jag ha konstruktiv akademisk respons - på filmbloggen vill jag ha filmmänniskor som ger mig cineastiskt mothugg. Nu finns det de personer som kan blanda bägge intressen - men det finns också de som inte kan göra det och dessa människor tenderar att skrämmas väck av blandningen och då återstår bara människor som gillar allt - vilket gör det lite trist. Framförallt blir det lite trist när ens geologblogg bara skulle hysa allmänintresserade "vänner" och inte en jävel som är där BARA för geologin - som oftast (och ta inte det här på fel sätt nu någon) kan kommentera lite mer kvalificerat kring ämnet. Hur svårt ska det vara att förstå att jag såklart ÄVEN vill ha kommentarer från främmande nya människor som älskar ett specifikt ämne? På antimonite har jag fått flertalet utbildade geologer som läsare. Det är underbart - jag är tom med i en delad feed så att ett par hundra geologikunniga prenumeranter direkt ser mitt inlägg. Det efter bara ett par bloggposter i princip. Jag är ledsen att behöva säga det - men det känns såklart mycket coolare än när något dräggigt Jesustroll från Växjö går in och klagar på en post om mina ateistiska funderingar. Jag har liksom tömt ut allt som finns att säga om ateism. Jag har inte sett en ny tanke om teism och ateism på 5 år. Jag kan ALLT som finns om ateism vs teism. ALLT. Jag skulle kunna doktorera i ämnet om det fanns. Jag har sett precis alla saker tusen ggr om i ämnet så det ger mig inget längre. Och för den som inte begrep det - när jag skriver en snabb och arg bloggpost om nån idiotisk nyliberal eller kommunist - eller varför inte den här bloggposten - så ger det mig inte ett jävla dugg när nån käftar emot. Ger det mig något så är det på sin höjd irritation - eftersom den enda känsla jag la in i bloggposten var irritation.

Det är sånt här, precis sånt här, som gör att man tappar suget på att blogga - när folk lägger sig i HUR man bloggar som om ni hade nån rättighet att göra det. För er som inte förstår eller tycker jag är gnällig: Tror ni inredningsarkitekten vill få berättat för sig hur hon ska inreda? Tror du Leif GW vill höra att han borde ha mer kvinnor i sina romaner? Som exempel på när man går för långt: Jag designar om bloggens utseende. Jag deklarerar tydligt att jag "är trött på det svarta" och nu "blir det vitt". Och nån kommenterar och säger: "det svarta var snyggare, ändra". Yeah right - jag skrev precis att jag var trött på det svarta - vad är det du inte fattar? - tror du jag är intresserad? Tror ni NÅGON vill höra hur de ska göra "sin" grej på precis alla punkter? Svaret är - ja - vissa tror att alla är intresserad av att höra deras åsikt om allting och att alla är öppna för kritik om allting. Vissa är faktiskt precis så enfaldiga.

Att kritisera konstruktivt handlar om mycket mindre småskaliga saker - att klaga på ett typsnitt - att klaga på en marginal - inte klaga på helhetsbeslut som fattats noga. Sen kan man även klaga "positivt" - tex på att "du bloggar så sällan/för lite". Det är också helt ok. Att inte ta reda på enkla tekniska saker som att man inte kan ha olika bloggar under samma domän på blogsome är heller ingen ursäkt - framförallt när jag på intet sätt är intresserad av en sådan kommentar eller lösning. Jag är helt enkelt inte intresserad av alla åsikter om allt. Varför tror vissa att alla är intresserade av deras åsikter? Bara det är i sig ett ämne värt en avhandling titulerat: "Lär känna din stereotypa 80 och 90talist som tycker till om världen utan varken fakta eller vett"

Ta mina beslut för MITT bloggande - eller sluta läs - tro inte jag är intresserad av NEGATIVA åsikter om HUR jag bloggar - för det är jag verkligen inte. Stryk mig medhårs. Kritisera det lämpliga konstruktivt. Håll käften om resten eller dra vidare till nån bloggare som saknar integritet och är intresserad av att anpassa sig till allt och alla.

Hade jag varit författare/målare/regissör/musiker hade jag ALDRIG läst recensioner av mina alster som var negativa - eftersom även om det finns element av konstruktivitet i recensioner så är det destruktivt för kreativiteten och lusten att skapa att läsa det negativa. Folk som inte är kreativa och artistiska förstår inte sånt. Negativa recensioner är inte till för skaparen att läsa, utan det är till för publiken - alltså finns det inget som säger att man som skapare "måste kunna ta kritik". Det måste man inte alls det eftersom marknaden i sig kommer avgöra om folk är intresserade eller inte.

Men för att folk utan konstnärlig ande ska förstå: Tänk er att ni precis skitit ut en ful jävla oäkta unge där i er förortslägenhet och någon halvbekant säger: Men den ungen var ju inte helt snygg alltså. Tror ni att ni skulle uppskatta en sån kommentar det minsta ÄVEN om det fanns element av sanning i kommentaren? Nej har ni det minsta integritet så skär ni ju halsen av den som sa så. Tänk er nu att det är ungefär nästan, men lite mildare såklart, när någon fäller en gnällig osaklig kommentar om något man skapat och är stolt över - t ex en blogg. Eller i kortare ordalag helt enkelt: Tänk lite innan du talar.

en här bloggen är inte nerlaggd (eller heter det nedlaggd?). Den är bara i pausläge. Lägg den i nyhetsläsaren så missar du inte när nästa anekdot kommer.

issa kanaliserar all sin avsky på Lund. Det gör att jag känner mig manad att ge min bild av Lund och avvika lite från anekdotberättandet. Kan nämligen inte direkt säga att jag håller med i att Lund skulle vara ens i närheten av det elände som i länken beskrivs. Tvärtom ser jag Lund som något av det bästa man kan bo i i stadsväg.

Det finns en inbyggd illusion om Lund som alla lundensare intalar sig själv och den är att Lund är folktomt på sommaren. En död stad utan höst och vårterminens alla hitresta studenter.

Detta är inte alls sant. Det är nationslivet som är dött på sommaren. Studentlivet går i ide. Staden i sig är inte alls mycket mer folktom på sommaren. Lunds gator på sommaren erövras av alla bofasta och en hel hoper med turister. Lund är faktiskt ett rätt stor turiststad.  För på sommaren är det många fd studenter med familjer, allmänt kulturintresserade och mer eller mindre religiösa som vallfärdar hit. Få städer i Sverige i förhållande till sin storlek har Lunds turistkraft. Anledningen stavas ju domkyrkan. Jag har inte sett speciellt många domkyrkor, jag kan därför inte avgöra om Lunds är speciell så där med stor säkerhet. Att den är rätt gammal (eller egentligen inte, det mesta är ju renoverat sönder) bidrar säkert en hel del till dess dragningskraft.

Det går inte en sommardag utan att bussarna står utanför domkyrkan med turister. För mig personligen tjänar kyrkan ingen roll på sommaren. Eländet är faktiskt uppvärmt på sommaren och ger inte kyrkornas vanliga svalka ens. Nej då besöker jag hellre bygget på vintern. Det är en pampig byggnad. Men att resa kors och tvärs över Europa bara för att få se domkyrkan likt massor av religiösa turister faktiskt gör - det övergår mitt förstånd. Men om de känner för att resa hit bara för kyrkan så ska de såklart få det.

Lund har inget stort nöjesliv utanför studentlivet och detta är dess stora svaghet (om man orättfärdigt jämför med större städer som självklart har fler nattklubbar, men inte jämfört med jämstora städer faktiskt!). Mängden nattklubbar och barer utanför studentlivet är väldigt spartanskt. Men det räcker rätt bra för mig som är ute en gång vart tredje år numera. Jag behöver inte ha femtielva olika nattklubbar att välja mellan. Det räcker med de 5-6 stycken som Lund har och det dussinet barer som finns här. Jag slipper faktiskt gärna den dräggfaktor som nattklubbslivet bidrar med fö. Det är bara att se hur det ser ut i andra städer utanför populära syltor. Det är fullt med fulla ungdomar som slåss, pissar och spyr. Det ser jag inte som något som förbättrar staden. Det räcker mer än väl med nationernas elände. En punkt där även jag är evinnerligt trött på den positiva särbehandling som dessa får av myndigheterna vad gäller alkoholen. Mitt förakt för nationerna i Lund skulle med enkelhet kunna fylla ut femtielva bloggposter, så nog om det. 

Det har av många påpepakts att Lund knappast förtjänar att bli kulturhuvudstad i Europa (en förövrigt totalt överskattad titel eftersom förankringen utanför orten där det sker är lika med noll. Vet du vilken som är det nu? Vilken som var det för 3 år sen?).

Motiveringen mot ligger kring Lunds brist på kultur - och det stämmer till viss del men inte rakt av. Lund har en lång historia som syns överallt. Lund har en del etablerade kulturetablissemang helt klart. Ett rätt starkt kör-liv. Ett hyffsat rock/pop-utbud. Ett starkt religionskulturellt liv. Vi har vår egen motsvarighet till Skansen i sthlm som kallas "Kulturen". En massa fina gamla byggnader. Och en rad föreningar. Allt vida överlägset några andra städer i Sverige i samma befolkningsmängd (76 000 i staden).

Men Lund saknar opera. Lund saknar ett starkt teaterliv. Lund har bara ett fåtal museer, varav hälften är i desperat behov av att restaureras och göras mer publikinfriande. Lund är helt enkelt inte tillräckligt brett eller progressivt kulturellt för att kunna vara en kulturhuvudstad för hela EU under ett år. Å andra sidan, den titeln har getts till industristäder som Manchester, så värdet är ju inte direkt superstort rent kulturellt.

Problemet är ju pengarna man lägger ner på att få titeln. Många åtskilliga miljoner. Samtidigt sparas det in på det som alltid har varit Lunds styrka: Skolan. Lund har alltid haft studenter som har kunnat tävlat med de akademiska professors-familjerna i valfri sthlms-stadsdel. Lund är en akademisk stad, vilket både är dess styrka, och dess svaghet. Lund ska därför inte hålla på med kulturhuvudstadstrams. Lund borde lägga pengarna på universitetet, skolorna, museerna. Det som Lund ÄR eller BORDE vara bra på.

Jag har bott i flertalet städer i mitt liv. Lund är definitivt den bästa staden för mig. Det innebär inte att jag inte saknar vissa saker, men det innebär att jag inte anser att gräset är grönare på andra sidan. Jämfört med t ex Göteborg, Sveriges utan jämförelse mest överskattade stad, en stad där jag bodde och vantrivdes i under ett år bland alla jävla drygt självgoda göteborgare, är Lund ett
paradis. Göteborg är rätt fint i vissa områden. Vasa-stan inte minst. Men det är faktiskt en förvånansvärt trist stad med ett jävla trist vinterklimat där det är dimma och regn i sådana mängder att tom en vindhärdad skåning blir less på skiten.

Och jag vet inte ens var jag ska börja i mitt förakt för städer som Helsingborg och Malmö. I Helsingborgs fall snackar vi en vacker stad - men helt till bredden fylld med okultiverade bönder som knappt kan annat än bry sig om senaste modeplagget. I Malmös fall, en stad med enormt mycket nöjesliv, så handlar det om att jag helt enkelt inte tål slödderkänslan man får där med alla uteliggare, invandrargetton och skräp på gator och torg. Malmö stinker bokstavligt talat med urin och avgaser. Malmös bohemiska känsla är både dess styrka och dess svaghet eftersom det bohemiska snarare är slöddrigt än bohemiskt i många fall.

Lund är verkligen inte perfekt, men det är bättre än de flesta andra städer. Om jag ska bo i en stad i skåne är alternativen för mig väldigt få. Själv flyttar jag dock allra helst långt ut på landet i eget hus om jag fick välja helt fritt. Långt från alla städer. Men i brist på det så är Lund perfekt för mig. Här är lagom stort, lagom dyrt och här är lagom slödderfritt. Det är svårt att hitta bättre städer än så här i Sverige.

orsan ringde ikväll. Tårar i rösten. Sa att hon hade något hemskt att berätta. Jag blev supernervös och varje sekund kändes som en evighet. Nu är det något med farsan tänkte jag. Fans helvete. Inte nu.

Det var det inte. Jag skäms att säga det, men jag blev lättad. Skäms eftersom det var hemskt, men inte hemskt på det sättet som jag fruktade. Jag kunde inte riktigt ta till mig det eftersom jag ju faktiskt blev lättad. Det börjar dock smälta in så sakteliga nu.

I hade dött. Fans helvete vilken chock det är. Han är ju ung och kärnfrisk! En grekisk gud för helvete!

Min morsas äldsta kompis son, han var bara ett par år äldre än mig. 35 år gammal. Pappa till två små barn. Lovande karriär som arkitekt. Nyss köpt fint hus i Lunds flotta förorter till sig och sin familj. Allt framför sig. Allt.

Han hade tydligen bara fallit samman vid matbordet idag och dött knall fall. Obduktionen ger väl det medicinska svaret, men det låter som aneurysm, dvs ett brustet blodkärl i t ex hjärnan. När folk drabbas av det så kan de dö knall fall. Unga och friska. Bara falla samman.

Nu har jag inte direkt någon personlig relation till honom. Vi har aldrig direkt umgåtts, utan det var mer när man var yngre och hängde med föräldrarna till respektive som man träffades. Men det är klart att det är någon man betraktar som tillhörandes familjen liksom. Och stackars hans mor. Det var hon som miste sin man i cancer för 1.5 år sen. Och sen miste hon även Ismaels pappa (som hon var frånskild från sen många år) för ett halvår sen. Smäll efter smäll. Vissa drabbas så jävla hårt. Jag tycker så innerligt synd om henne.

Aneurysm är en demoniskt lömsk åkomma. Döden kommer från ingenstans och man kan aldrig någonsin varken förbereda sig eller motverka det. Människan är en jävla usel klump med defekta celler. Inget fantastiskt alls med vår fysiologi.

Men, trots det så säger jag: Värdesätt livet här och nu, trots all sin bräcklighet, för det är allt du verkligen vet att du har.

et här blir en utmaning för mig i spatial beskrivning. Det är inte lätt att återge hur objekt rör sig i verkligheten med ord. En bild eller animation hade förklarat det mycket tydligare, men eftersom det här är en bildfri blogg så kommer det inte ske.

Vad i herrans namn pladdrar han om? Jo, en mycket speciell händelse för snart två veckor sen, det vill säga april 2008. Platsen var en vårvarm bensinmack någonstans utanför Klippan. Klippan är en skånsk håla ifall någon inte vet vad sjutton det är för något. Där händer absolut ingenting. Men undantag finns från tristessen, och det var just ett sådant undantag denna vårdag.

En 17 man stark exkursion satt och stod runtikring en refug på bensinstationen. Vi hade tagit paus från utflykten för lite glassinköp. Själv svepte jag mig en obskyr apelsinläsk av östeuropeisk modell. När vi stod där och pladdrade vårt geologi-pladder så kommer en med lantliga mått tuff bil inkörandes på macken. Vi snackar en spoilerförsedd gul upphottad Opel från mitten av 1990talet. Bakom ratten sitter en Homo sapiens av modellen "bonnläpp" i åldern 25 år. Vi snackar glasögon med inbyggt solskydd som tonas obligatoriskt fult och ger bäraren den rätta pucko-looken. Vi snackar keps. Vi snackar jeans som fick dras upp vid urstigandet. En rätt kraftig gosse kliver helt enkelt ur sin älskade custom-bil för att tanka precis som han säkert gjort hundratals gånger innan. Han hinner gå runt sin bil och fram till pumpen innan han märker att tanklocket sitter på andra sidan. Alla hårdhetsvibbar försvinner liksom direkt när detta sker framför en stor samling jämnåriga. Sådana fel gör liksom inte grabbarna på landet. De har både diesel och bensin i ådrorna. Det vet hur bilar funkar. Eller de borde göra det tycker man.

Så för att korrigera fadäsen, en fadäs som alla kan göra, så hoppar han in i bilen och kör runt om bensinpumpen och ställer sig på andra sidan pumpen. Det är här som det blir riktigt kul. Han kör nämligen runt exakt i en u-sväng till andra sidan pumpen, och får därmed samma sida mot pumpen igen. Bilen pekar alltså nu åt "rätt" håll, fast han ställde sig istället på andra sidan så det blev åter fel håll. Han upptäcker inte sitt misstag direkt, utan kliver ur bilen och går fram till pumpen, igen, för att konstatera att det elaka tankhålet fortfarande därmed är på fel sida.

Det är nu som jag och två andra kursare bryter samman av skratt efter att ha försökt hålla oss och Klippans största "klippa" snabbt hoppar in i bilen kör iväg med en rivstart… utan att tanka alls. Han ville antagligen rädda ansiktet och fly undan ytterligare en till korrigering av parkeringen framför våra roade blickar. Ibland måste man bara fly faktiskt.

ag gillar glada tillställningar. Jag gillar muntert umgänge. Livet vore hur trist som helst utan lite roliga fester och träffar med vänner. Men det får inte bli för mycket, för då kommer eremiten fram i mig, då blir jag smått autistisk. Jag har märkt många gånger när man umgåtts länge med samma personer, framförallt om man snackat med personerna flera dagar i rad att då vill jag bara slippa dem. Fly. Jag har liksom inget emot dem, det kan vara mina bästa vänner, men för mycket umgänge och mina system korsluts i obehag oavsett hur bra jag än tycker om dem. Tyvärr kan inte vissa hantera det och när jag beter mig så där tillfälligt avståndstagande när det blivit lite mycket så tar de det som ett ogillande vilket gör att det verkligen blir ett avståndstagande istället pga den dåliga stämningen. Jag försöker liksom bara glida undan så att det inte ska märkas, men det är inte alltid det går. Jag har nog avverkat ett par vänner på det sättet under åren som inte har kunnat acceptera mina ursäkter undan umgänge.

En social eremit - det är exakt vad jag är. Jag umgås gärna men sen vill jag kunna fly tillbaka till tystnaden och mig själv och bygga upp ny frivillig lust för umgänge. Så fint att hela vårt samhälle då är uppbyggt på att man ska vara supersocial och tillgänglig hela tiden utifrån vad andra vill.

En fördel med mig är att om jag ringer någon och frågar ifall de vill hitta på något, så blir jag liksom inte stött ifall de är ärliga och säger: "Nej, idag vill jag helt enkelt inte utan jag tänkte slöa i soffan" istället för kommer med ursäkter om "måste tvätta" eller "ska träffa släkten". För jag förstår när man bara vill umgås med sig själv, och jag avskyr att det inte är okej att bara få säga det. Jag har dock börjat skita i de sociala reglerna och faktiskt till alla säga som det är: "nej jag vill inte träffa dig idag, jag känner bara för att sitta och spela spel på datorn".

Bra vänner tål sånt, sämre tål det inte.

m Kung Harald hade sin blåa tand har jag mitt svarta öra. Ja, inte permanent då, utan snarare ytterst tillfälligt. Det hela började med en irriterande innebrännare mitt på öronsnibben som jag var på och klämde på fruktlöst. Några timmar senare återvände jag till badrummet och skulle ge mig på den igen ty den dunkade och värkte irriterat. Det var då jag såg mitt nya kungliga epitet "Svartöra" framförmig i spegeln. Hela öronsnibben var svart som synden och är så än idag dagen efter. Blåmärken som var svarta. En kunglig krigsskada. Sambon tyckte det såg ut som om jag skulle tappa örat ty svärtan påminner om den man ser hos folk med grava köldskador. Men riktigt så illa är det inte - utan allt som sker är att jag under dessa dagar kommer kalla mig Kung Svartöra.

idsommar. För vissa kommer minnen av fylla fram när de hör ordet. För mig i mitt numera übernostalgiska sinnelag är det barndomen som först kommer fram och inte tonårens alla bravader med alkohol. Jag minns än idag känslan av midsommarkvällens magi som liten parvel i gul tshirt nångång 1980. Föräldrarna satt med mormor och morfar och ett par andra gamla släktningar på en veranda och skrälade och festade. Det var på listerlandet och i fiskarsamhället Hörvik. Den extremt säregna listerländska dialekten ekade genom kvarteret när min morfars bror med sin kraftfulla röst drog nån vits.

Jag själv smög runt på andra sidan huset och blandade mig "drinkar" av alla de sorters läsk som fanns där på ett bord. Ni vet, 1980, då läsk nästan bara fanns i 33 cl glasflaskor på back. Sockerdricka och fruktsoda dominerade saker som coca cola totalt fortfarande. Ett "förfriskningsbord" som stod framme under dagens alla lekar och klädsel av midsommarstång var platsen för mitt bartendande. Man fick vara uppe hur länge som helst minns jag också. Jag hade oftast inga jämnåriga där utan det var mina föräldrars generation och mina morföräldrars. Men jag klagade inte, jag älskade att umgås med "de gamla". Man fick alltid höra en massa kul berättelser och vuxna som var fulla var kul vuxna tyckte jag. Det är få barndomsminnen som är så helt igenom ljusa som mina midsommarfiranden är. Det enda som kan tävla är möjligen julloven hos mormor och morfar, men de är så idylliska att det är pinsamt att skriva om dem så det spar jag till en annan gång.

Midsommarfirandet var ett obligatorium hos min släkt som dött ut helt nu.

Det dog ut helt pga döden faktiskt. Släktingars död. Arvet av midsommarfirandet gick först till min moster från min mormor och morfar när de inte längre orkade, och sen till min mor när min moster tröttnade efter några år. Sen gick en massa kärnfigurer i firande och dog vilket gjorde att midsommarfirandet ställdes in helt. Det var för djupt associerat med dessa individers bravader och närvaro - det fanns liksom ingen glädje kvar att då fira det hela mer, iaf inte tillfälligt och sen kom det aldrig åter igen. Jag fick under de sista åren då jag var med där (i brist på annat) en del pikar om att jag borde ta över. Visst, ta över vaddå? Ett firande av midsommar där alla gäster var mina föräldrars vänner och bekanta. Varför skulle stafettpinnen tas över av mig till något sådant? Visst det är inget fel på att ha med olika generationer på något sånt här, men det är mina föräldrars vänner, inte mina. 

Nej så 2005 så försvann midsommarfirandet helt. En vacker dag när jag har hus och eget hem ska jag kanske återuppta det och då får man väl bjuda in ens föräldrar så att arvet fortsätter. Kanske tidigare. Jag vet inte ännu. Det känns så otroligt vuxet att ta över en familjetradition med midsommarstång och lekar och så vuxen känner jag mig inte trots mina 33 år. Jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det hela med att bjuda in mina föräldrars bästisar t ex.

Jag vill ta över pinnen så att det inte helt glöms bort, men jag vet inte hur.