ag är den siste som minns min morfar. Nej, det finns fortfarande andra i livet som minns honom, t ex min mor, men rent kronologiskt är det jag som blir den sista generationen som kommer att minnas honom. Jag vill minnas att det är ca 15 år sen han gick bort nu så innan minnena är helt förtvinade är det dags att börja rannsaka dem och nedteckna dem har jag bestämt mig för. Så här är det för många andra, våra mor- och farföräldrars minne lever endast kvar hos barnbarnen innan de förevigt försvinner, och det är något jag inte tycker om. När jag och alla som träffat mina mor och farföräldrar är dessa individer med få undantag bortglömda för all evighet. På sin höjd väcks de till liv av nån historiker som rotar i gamla brev och kyrkoböcker när jag är död, men den person som de möter kommer aldrig bli min morfar eller farmor utan bara ett namn och en rad vaga nedtecknade händelser som giftemål och död. I det här perspektivet blir livet bara en kort parantes av närvaro, följt av en förbannad massa frånvaro och glömska. Ur detta perspektiv väcks för mig behovet av att nedteckna mina minnen av mina mor och farföräldrar, för jag ogillar tanken på att de ska glömmas bort. Jag har många kära minnen av dem, och tanken på att dessa minnen, hur meningslösa och personliga de än är för andra att läsa, att dessa ska försvinna, besvärar mig emotionellt rätt så mycket numera. Det är säkert ett resultat av min rådande livssituation som en 32-åring med osäker framtid vad gäller yrke osv, dvs en människa med onödigt mycket tid för eftertanke kring små saker och kanske inte världens mest bekymmerslösa tankar kring min existens. Det jag återger som följer om min morfar är inga sanningar, det är mina minnen och intryck från tiden då mina mor och farföräldrar fortfarande levde. De relevanta sakerna som nästan aldrig återges i några av de vanliga källorna vi har kring våra bortglömda förfäder. En hel del av "mina" minnen av honom kommer från min mor, då jag i min ungdom såklart inte bemödade mitt då bekymmerslösa sinne med att fråga saker till min morfar medan han fortfarande levde. Jag lovar dock att en dag kontrollera alla årtal och detaljer som ha inte minns och lägga till dem i en text om min morfar.
Min morfar var skeppare. Han levde hela sitt vuxna liv i det lilla fiskesamhället Hörvik på listerlandet i Blekinge. När man är skeppare är man inte fiskare utan sysslar med andra saker på sjön helt enkelt. Så när man kallar min morfar för fiskare så säger man faktiskt helt fel. Han körde små transportskepp till en rad hamnar, tex ut i Europa - detta vet jag då min mor ofta berättat om hur hon åkte med i barndomen och fick se en rad hamnar i vårt land och i Europa. Min morfar var verksam med detta framförallt under 50-60talet då han angjorde hamnar över hela Europa. Under 60-70talet så jobbade min morfar efter tiden som skeppare som kapten på livräddningsfartyg. Jag har svaga minnen av turer med livräddningsfartyg i min tidigaste barndom där jag får titta på radarskärmen och vara med och fiska med spö över relingen på däck.
Vad jag vet så var han uppväxt på Hanö, en pitoresk liten ö utanför listerlandet i Blekinge med kargt och stenigt landskap och ett par hundra åretruntboende som max. Hanö ligger bara ett stenkast från Hörvik, man ser tom ön tydligt från Hörvik. Vad jag vet så träffade han min mormor på Hanö, dit hon hade flyttat för att verka som lärarinna, men sedan skulle de flytta till fastlandet när min mor och hennes två systrar var unga. Dvs nångång på 1950talet. Det finns mycket man kan säga om Hanö, men jag har väldigt få minnen från platsen från min barndom då vi av nån anledning nästan aldrig besökte ön då. Däremot för en fem år sen så besökte vi ön med mina föräldrar och gick runt och tittade lite på sevärdheterna. Till de lokala attraktionerna finns bland annat en övergiven kyrkogård för engelska sjömän döda i div sjukdomar. Engelska sjömän frågar du? Ja, Hanö med omnejd var under 1800talet och Napoleonkriget en flottbas för britterna - lånat territorium. Även inne i Hörvik ska det finnas gravstenar, dock vet jag inte längre var. Nog om historia.
Min morfar var förrutom skeppare och make till en lärarinna en hjälte. Jo faktiskt en riktig hjälte. Han var på 1940talet med och hjälpte den danska motståndsrörelsen med att smuggla ut judar från Nazityskland med hjälp av skeppet han seglade med. Tyvärr minns inte min mor så mycket då han inte berättade som mycket om detta för dem, och hon har varit min enda källa i detta, så detta ämne, som skulle kunnat bli världens bestseller i sig får lämnas därhän i små vaga saker. Vad jag vet är att han var inblandad i skarp strid och att tyskar även bordade båten med flyktingarna på. Jag tror inte min morfar var kapten på båten då, utan hans smuggling skedde i lastrum utan kaptenens vetskap. Och ja, vi snackar alltså situationer då tyskar bordade skeppet och svetten lackades i rädsla för att flyktingarna skulle upptäckas gömda i hemliga utrymmen i skeppet. Vi snackar situationer då skott avlossades mot skeppet. Inte många svenskar var med på riktigt under andra världskriget - men min morfar var. Han var fanimig en riktig hjälte. Jag skulle kunna ge min vänstra hand för att nu, idag, med mitt nuvarande intresse för historia, få lov att möta min morfar för en intervju om just dessa tingen. Men tyvärr, inga blodsoffer i världen kan ta tillvara allt det som nu förevigt glömts bort.
Mina första och kvarvarande minnen av min morfar personligen är av en tyst kroknäst vithårig man med pipa, bruna kläder och käpp. En man med semitiskt utseende rent ut av, trots att han inte var annat än vanlig svensk enligt vad man med säkerhet kan veta. Så här mörkbuskiga och kroknästa ser dock många ut på Listerlandets yttersta spets. Varom detta genetiska arv kommer från tvistar de "lärde". Allt från "tattare" till polacker, till skeppsbrutna spanjorer på 1600talet till germanska heruler under folkvandringstiden har omnänts som betydelsefulla för listerlandets befolkning. Amatörforskare har tittat på dialekterna och konstaterat släktskap med gamla germanska språk tex. Och amatör-freneologer har konstaterat att utseendet, lite mörkbuskiga och kroknästa personer definitivt vittnar om en kulturbyggd som bör ha varit utsatt för främmande element nån gång i historien. Det är iaf inga vanliga nordiska vikingaarier som bebor Hanö med omnejd vad än Frans G Bengtsson må skildra det som i Röde Orm om blekingar, det är något mörkare - så mycket kan även jag konstatera. Själv har jag inte många av attributen dock utan är en blandning mellan min mörkare herul-mor och min till pricken Kalles-kaviar-bildlika ariske fader. Visst är det underbart att låta fantasin skena i väg och tänka sig ett kulturarv från heruler, men det förblir något som inte går att bevisa speciellt lätt.
Hemma hos min morfar och mormor i Hörvik var det underbart mysigt tyckte jag (har aldrig varit inne i huset de hade på Hanö). Det var iaf ett hus byggt av min morfar på 1950talet. Som den skeppare han var hade han lagt till en del marina teman som tex att ta styrratten från ett fartyg och göra om till räcke för utomhustrapporna till entrén och till altanen. Hur snyggt det där egentligen var minns jag inte, för vid besök i Hörvik för fem år sen, drygt då 5 år sen efter att man var där senast då, så fanns inget av detta kvar iaf. Jag kände knappt igen huset alls. Den nya ägaren hade renoverat om allt. Borta var den mörka trädfyllda trädgården, och nu var allt öppet och ljust och väldigt mycket 1990tal med ljusa pastellfärger istället för funkiskulörer. Borta var de små dammar som min morfar anlagt på tomten, dit sniglar vallfärdade från hela Blekinge till min barndoms stora förtjusning. Alla de snigel-farmer jag cowboyade över som spoling går inte att räkna kring. Huset där inne var såklart fyllt med marina assesoarer likt barometrar och lanternor. Men på något sätt var det aldrig för mycket, eftersom min morfar var ju skeppare. Källaren i huset var den verkliga älsklingsplatsen. Här nere hade min morfar sin verkstad där han byggde sina modellskepp. Och då snackar vi inte små enkla saker stoppade i flaskor, utan modeller med otroligt invecklade detaljer. Vad jag vill minnas byggde han tex ett Wasaskepp åt Wasamuseet. Det säger en del om kvalitén. Idag står en modell av skolskeppet "Danmark" hemma i en glasmonter hos mina föräldrar, och min moster har ett skepp likaså. Därutöver är mig veteligen alla andra modeller han byggde sålda till div köpare världen över.
Man kan dela in mina minnen av Hörvik i tre kapitel. Den tidiga barndomen, ungdomen och den vuxna. Mina tidigaste minnen av mormor och morfars hem består i en rad sommarvisiter. Det var oftast under sommaren som vi hade tid att besöka Hörvik från vårt hem som då låg 50 mil norrut i Uppland. Långa bilfärder med mig sovandes i baksätet. Detta var på tiden då man inte hade bälte, så man låg bekvämt och livsfarligt ner och sov i sätet bland serietidningar och godis. Jag älskade verkligen dessa resor för jag älskade verkligen att besöka min mormor och morfar. Den vecka eller två vi stannade var liksom himmeln på jorden för mig. För det innebar tex en massa spännande besök i naturen kring Hörvik, och jag var en riktig naturfreak när jag var ung. Idag kan jag knappt se skillnad på en gråsten och en björk, men på den tiden kunde jag latinska namn på blommor och dyl eftersom det lärde jag mig av bland min mormor och min farfars bror vill jag minnas. Barn är besynnerliga i vad de lär sig iaf. Ja naturen kring Hörvik är i sig ett viktigt intrycksminne - djupa lummiga och fuktiga skogar, massor av militära bunkrar och klipphällar vid kusten. Väldigt speciell typ av natur som inte ges rättvisa i ord, utan bör besökas. Vandringarna upp på "berget" var liksom rutin. Där uppe hade man sen utsikt över Hanöbukten och Hanö. Jag minns hur jag alltid tittade drömskt på den blekinska kusten som man kunde se "på andra sidan havet". Karlskrona och Ronneby och sånt. Det kändes som man tittade på en annan värld när man stod där som mycket naiv 4åring.
När jag var riktigt ung som har jag helt klart bestämt för mig att min morfar var med på våra promenader, men sen längre fram så orkade han aldrig, han gick ju med käpp och en utflykt i naturen var därmed inte så lätt. Dessa sommarvisiter (och även vinterbesök kring jul-nyår) är det som mer än något annat troligen präglat mig och vad jag gillar nu som vuxen. Jag älskar havet enormt mycket, och anledningen är väldigt uppenbar för mig. Jag älskar även vetenskap och rymden - och anledningen är där också väldigt uppenbar - min stora idol morfar hade massor av sköna populärvetenskapliga böcker om rymden som jag älskade att läsa i som yngling. Jag tror faktiskt att ingen präglat mig mer än min morfar när det kommer till den jag är. Och nej, det var verkligen ingen aktiv prägling - för jag kan seriöst inte minnas att han talade med mig en endaste gång. Han var rätt så reserverad till barn, man var nog tom som barn rätt så rädd för honom med tanke på hans bistra utseende och tysta sätt. Men det kvittar, barn tar efter och lär, de lyssnar inte på det nån vill att de ska ta efter.
Mina senare minnen av min morfar är min ungdom, då vi besökte Hörvik, och jag vill minnas att tonåringen Daniel inte var riktigt lika road som barnet hade varit. Jag tyckte det var rätt så spännande fortfarande, men inte riktigt lika. Däremot så "klarade jag mig själv" på ett annat sätt under tonåren. Dvs jag gick själv på långa promenader längs skogarna, berget och kusten. Jag vill minnas att min morfar under den här tiden var väldigt hostande, vilket då såklart leder in på hans bortgång i strupcancer. Jag besökte aldrig min morfar på sjukhuset, vilket vissa kanske skulle reagera kring. Min mor sa alltid att det inte gjorde något, och att det kanske t om var bra att jag inte gjorde det. Inte för att jag hade nån relation till min morfar som var jobbig, men för att mitt minne av honom som en rätt så stilig gubbe med vitt hår då skulle ha naggats i kanten av just hur cancer kan förstöra folk till ynkliga russin. Mina minnen av min morfar är därför "rena". Och jag känner ingen ånger för att jag inte besökte honom eftersom jag aldrig hade nån personlig relation till honom. Han var en person som jag nu, i mitt vuxna liv kan identifiera som viktig, men som jag som barn snarast var lite rädd för om något. Han är min tveklösa idol idag när allt jag har är minnen av honom, men han var mer "skräckinjagande-spännande" när han levde. Minnet av honom har ändrats eftersom min självinsikt har ökat. En stor portion nostalgi spelar såklart också roll för allt. Ju äldre jag blir, desto mer nostalgisk blir jag. Ju äldre jag blir, desto mer perfekt blir också min morfar just därför, eftersom mitt minne av honom egentligen bara blir sämre, och ersätt av känslor kopplade till nostalgi. Analysen förstör det riktiga minnet, men ersätter det med något som troligen istället är angenämare och relevantare - de bestående intrycken.
Övriga vaga sinnesintryck är svåra att återge, men kanske ännu viktigare för mig personligen - saker som hans dialekt, listerländskan i all sin charm, hur han rökte sin pipa osv. Ja, och även övriga personer som var med där i Hörvik för 20-25 år sen, mormor och grannar och min morfars bror spelar också enorm roll såklart. Mer om dessa den dagen då jag nedtecknar allt i pappersform. Jo, ett par saker till vill jag nämna om min morfar. Min morfar kunde snacka tyska flytande, älskade att dricka genever och jag var med när han åt sin första hamburgare vid ett gatukök utanför Hörby nångång under 1980talet. Han tyckte hamburgare var rejält överskattat som käk kan tilläggas.
Varför skrev jag detta? Är det viktigt för nån annan att läsa? Är det intressant ens? Tycker alla att livsbiografier kring vanliga människor är intressant? Nej självklart inte, man kan inte skriva för allas intresse, bortsett från hjältedåden har det inget historiskt värde mer än för oss historiker som just alltid vill fånga folks intryck heller. Det här är nästan något uteslutande emotionellt rent värdemässigt. Det kan tyckas oerhört förmätet och pretentiöst att skriva ner en biografi med moralkaka likt detta kring någon, jantelagen som präntats på mig likt alla andra får mig att tveka. Men trots detta finns det något inom mig som tydligt ser behovet av livsberättelser på pränt, innan de glöms, och innan personerna förevigt glöms bort.
För vad är meningen med livet (om vi för en kvasifilosofisk sekund säger att det finns en), om man bara glöms bort? För mig måste bortglömmandet vara höjden av meningslöshet, så känner ni som mig, ta till vara minnen som är unika (alla minnen är ju unika) så att eftervärlden inte glömmer bort. Det borde enligt mig vara lika naturligt att skriva ner minnen och intryck (för de som vill läsa i eftervärlden), som det är att gå i skolan, gifta sig eller skaffa barn, men det är det inte, alltså glöms allt från petitesser till hjältedåd förevigt bort hela tiden. Min personliga otrygghet som arbetslös 32åring kan nog sammanfattas att den just kretsar kring sånt här med bortglömmandet. Den här åsikten är kanske bara en fas i livet, eller så är det något jag alltid kommer tycka.
Andra bloggar om: Historia, biografi, minnen, livets mening, nostalgi, andra världskriget, havet, marint, morfar, mor och farföräldrar, meningen med livet, ansvar
om ni märker är inte den här bloggen speciellt aktiv numera. Jag börjar misstänka att den lär inte bli det på lång tid framöver heller då den kom till i en fas av mitt liv då den liksom passade in, en fas som nu är över. Jag föreslår att alla som är intresserade sparar den på sina nyhetsläsare ifall jag ändrar mig - ni andra kan skita i det. Det är möjligt att den inte väcks till liv igen, det är lika möjligt att den blir väckt. Mest troligt är dock att den nu hamnar på internets kyrkogård tills Blogsome.com bestämmer sig för att radera den. Jag vet helt enkelt inte.
i börjar detta färska år med en alldeles färsk berättelse som också är alldeles sann, vilket inte allt annat alltid är här. Morgonen den 2a januari i nådens år 2009 så ringde det på min telefon. Jag kände inte igen numret och den sociala fobikern i mig bävade lite för att svara. Radiopejling? Försäljare? Myndigheter? Nej men det är kanske någon vän som ringer från ett nytt nummer bara. Det visade sig vara något helt annat. Här kommer en återgivelse av samtalets viktigaste punkter:
höst är det exakt 10 år sen jag för första gången satte min fot i en akademisk lärosal som student. Det var höstterminen 1998 i Göteborg och ämnet var "allmän pedagogik" på A-nivå. Det hölls i en gigantisk byggnad ute i Mölndal som tjänade som centrum för alla lärarstudenter på den tiden. Nu läste jag inte till lärare och mina föreläsares irritation över att behöva sammankopplas med lärarutbildningen var påtagligt närvarande hela tiden.
u i dagarna är det faktiskt 15 år sen jag tog studenten. Det var en förbenat varm och svettig junidag 1993 som jag klev ut genom Eslövs proletära gator iklädd vitt och pastell hojtandes "fy fan vad jag är bra". Då helt ovetandes om vad som skola komma de nästa 15 åren. Det var ingen lycklig dag för mig innerst inne eftersom jag var viss om att min hund bokstavligt talat var dödsjuk. Dagen efter avlivades han således också. Jag har varit lyckligare i mina dagar kan man ju säga.
itt leverne är som en klimathistoria. Först rådde torka, sen rådde astronomiska översvämningar, sen har det mestadels rått torka åter. Det jag åsyftar är drickandet. De senaste 10 åren har jag druckit alkohol i nivåer som bara strax överträffar en godtemplares. Detta är såklart levermässigt bra, men nog sjutton kan jag sakna det där havet av sprit som man lät levern simma i när man befann sig i folkhögskoleåldern. Klimathistorien börjar ju dock med ett Kalaharileverne där min lever inte visste vad alkohol var. Det skulle dröja till den sena gymnasiåldern innan det ändrades. Det finns egentligen inget intressant alls att orda om min för-folkhöskolemässiga tid. Den var bara puritan och tråkig. Inte heller min post-folkhögskolemässiga även om den inte direkt varit puritan. 
et är grått. Det är dimmigt. Det är skånsk vinter. Det är nångång på slutet av 1980talet. Jag är 12 år, vilket gör det till 1987 eller något sådant. Så här låter massor av mina anekdoter av nån anledning. Man kan nästan tro att allt hände då. I brist på valborgsminnen kommer här ett nyårsminne. 
slöv är staden som man med lätthet kan finna många fel med. Desto svårare är det att säga vad som är bra med Eslöv men jag ska försöka för så illa tycker jag ju inte om staden vad än mitt förra inlägg gav för intryck. 
ret var troligen 1997. Platsen var "Spisen" i Lund. Spisen var på dagtid en restaurang, på kvällstid fredagar och lördagar en nattklubb/pub. Numera finns inte Spisen längre, stället har öppnat och stängts åtskilliga gånger under olika namn. Jag tror det heter Papaya eller Mango eller kanske Banan numera. Nån form av frukt är i alla fall inblandad och dansgolvet är borta. 
propå poesi. Jag tror att man i avlägsna delar av jordens mörkaste länder än idag kan höra suckarna från mig i gymnasial ålder när det var dags för att läsa Goethe på svenskalektionerna. Dessa evinnerligt omständiga fraseringar för att säga konkreta saker tilltalade inte mig det minsta. Överlag skydde jag alla former av poesi som katten skyr ett bad i havet. Idag är jag lite mer tolerant kring poesi, men det gäller fortfarande inte romantiska dikter. Poesi är ibland trevligt, riktigt trevligt, men det ska handla om något mer än bara omständigt förklarad kärlek. Det måste ha existensialism och filosofi i sig. Gärna vara lite högtravande intellektuellt, men aldrig krystat omständigt. Poesi ska vara ordkonst, inte svammel.