Karl-Oskar
ag berörs alltid av skildringar av döden och tidens tand. Hur folk kommer och sedemera försvinner med sina drömmar och tankar och en vacker dag finns inga minnen kvar av dem. Det är troligen därför mycket som jag tycker så oerhört mycket om Jan Troells filmer, inte minst Utvandrarna/Nybyggarna. Han skildrar väldigt ofta livets förgänglighet på ett sätt som ingen annan kan. Det finns intressant nog en miniatyrversion av detta som jag upplevt och det är mina långrandiga studier. Jag funderar ibland på det faktum att alla de jag pluggade med för första gången sedan länge lämnat studierna och att det t om säkert har hunnit komma och gå flera generationer studenter därefter. Jag känner både vemod och nostalgi över detta. Där är jag ensam kvar i korridorerna likt en gammal och nedbruten Karl-Oskar bland barnbarn som inte ens talar mitt språk längre. Som ett maskätet gammalt träd som sett lite för många saker passerat förbi honom för att det ska kännas bra.