et finns en fras jag i princip aldrig kan säga och det är "jag har inget att göra". Jag kan såklart känna mig lite uttråkad ibland, men det är av pur lathet ty jag har alltid något att göra om jag tänker efter. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast inte hade något att göra på riktigt. Det måste åtminstone vara en fem år sen det verkligen var så att jag inte hade något att göra. Jag minns däremot väldigt tydligt hur illa jag tycker om känslan av att inte ha något att göra. Den är inte angenäm. Den är min bergmanska demon. Det handlar inte om att jag är arbetsnarkoman, nej gud nej, tvärtom, det handlar om att jag VILL ha saker liggande på hög så att jag VET att jag har något att göra alltid.

Jag har släktforskning som aldrig blir igångsparkad ordentligt, jag har en frimärkssamling som väntar på att organiseras, jag har en massa litterära projekt som jag går och maler på, jag skulle vilja ta itur mer med filmandet som jag trots allt gillar att pyssla med, jag har en himla massa böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Och det var bara det positiva. Jag har såklart en massa måsten jag inte tar itu med sen. Inte minst det här med att plugga, det kan man alltid göra om man inte har något annat att göra. Men för min del hamnar det alltid längst ner i prioriteringslistan.

Livet är rätt bra för mig just nu. Jag trivs ypperligt med känslan av att det ligger saker som måste bli gjorda framför mig. Jag avskyr faktiskt tanken på att projekt avslutas och att man blir av med den sysslan. Det är ju såklart inget man ska berätta för en framtida arbetsgivare, att man älskar att påbörja saker, men inte bara är dålig på att avsluta dem, utan helst inte vill avsluta dem. Men så skriver inte Belzebub sina anekdoter för några arbetsgivare heller. Han är sin egen dräng.