ag tappade precis flertalet av mina neanderthal-poäng. Det känns inte helt bra. Jo jag ansade skägget och fick klippt håret. Känns lite som ett svek mot mina ideal. Jag ser ju mig själv helst som en person som trivs bäst i nån medeltida ringbrynja och nån stark brygd i bägare som efter inmundigande rinner ner i skägget på det där sättet som bara skäggprydda personer kan prestera. Idag är jag helt enkelt lite mindre manlig och lite mer svagare.

är följer en liten etikett och anständighetslista som folk som snackar med mig bör lägga på minnet. Nej förresten. Jag strök den. Glöm det. Cirkulera. Här finns inget att se.

ag berörs alltid av skildringar av döden och tidens tand. Hur folk kommer och sedemera försvinner med sina drömmar och tankar och en vacker dag finns inga minnen kvar av dem. Det är troligen därför mycket som jag tycker så oerhört mycket om Jan Troells filmer, inte minst Utvandrarna/Nybyggarna. Han skildrar väldigt ofta livets förgänglighet på ett sätt som ingen annan kan. Det finns intressant nog en miniatyrversion av detta som jag upplevt och det är mina långrandiga studier. Jag funderar ibland på det faktum att alla de jag pluggade med för första gången sedan länge lämnat studierna och att det t om säkert har hunnit komma och gå flera generationer studenter därefter. Jag känner både vemod och nostalgi över detta. Där är jag ensam kvar i korridorerna likt en gammal och nedbruten Karl-Oskar bland barnbarn som inte ens talar mitt språk längre. Som ett maskätet gammalt träd som sett lite för många saker passerat förbi honom för att det ska kännas bra.

n blogg som analyserar landskapsvapen, flaggor och talesätt är min vän. Eller ja bloggens skapare är det, eller ja, inte han heller kanske utan mer det han står för är min vän, eller något i den stilen, om vi anstränger oss lite för min skull. Så besök David Nessle. Ja hans blogg då, inte honom själv.

ivet är fullt (fyllt?) av små steg. Jag har äntligen tagit fram pärmen ur bokhyllan. Dags att åtminstone börja mer konkret förbereda sig inför att plugga inför tentan på måndag. Inte börja plugga nej, utan förbereda sig. Jag har hela jullovet förberett mig på att förbereda mig inför tentan. Man ska ta en sak i sänder. Först ska man fundera lite. Sen ska man förbereda sig inför dagen då man börjar förberedelserna. Sen ska man börja förbereda sig och slutligen ska man då börja studera. Det är så det ska gå till för att allt ska kännas rätt för mig.

Ja jag vet, det är buskisvarning att skriva ner sånt här "fyndigt", men jag går inte på alla cylindrar så klaga inte.

et finns en fras jag i princip aldrig kan säga och det är "jag har inget att göra". Jag kan såklart känna mig lite uttråkad ibland, men det är av pur lathet ty jag har alltid något att göra om jag tänker efter. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast inte hade något att göra på riktigt. Det måste åtminstone vara en fem år sen det verkligen var så att jag inte hade något att göra. Jag minns däremot väldigt tydligt hur illa jag tycker om känslan av att inte ha något att göra. Den är inte angenäm. Den är min bergmanska demon. Det handlar inte om att jag är arbetsnarkoman, nej gud nej, tvärtom, det handlar om att jag VILL ha saker liggande på hög så att jag VET att jag har något att göra alltid.

Jag har släktforskning som aldrig blir igångsparkad ordentligt, jag har en frimärkssamling som väntar på att organiseras, jag har en massa litterära projekt som jag går och maler på, jag skulle vilja ta itur mer med filmandet som jag trots allt gillar att pyssla med, jag har en himla massa böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Och det var bara det positiva. Jag har såklart en massa måsten jag inte tar itu med sen. Inte minst det här med att plugga, det kan man alltid göra om man inte har något annat att göra. Men för min del hamnar det alltid längst ner i prioriteringslistan.

Livet är rätt bra för mig just nu. Jag trivs ypperligt med känslan av att det ligger saker som måste bli gjorda framför mig. Jag avskyr faktiskt tanken på att projekt avslutas och att man blir av med den sysslan. Det är ju såklart inget man ska berätta för en framtida arbetsgivare, att man älskar att påbörja saker, men inte bara är dålig på att avsluta dem, utan helst inte vill avsluta dem. Men så skriver inte Belzebub sina anekdoter för några arbetsgivare heller. Han är sin egen dräng.

i börjar detta färska år med en alldeles färsk berättelse som också är alldeles sann, vilket inte allt annat alltid är här. Morgonen den 2a januari i nådens år 2009 så ringde det på min telefon. Jag kände inte igen numret och den sociala fobikern i mig bävade lite för att svara. Radiopejling? Försäljare? Myndigheter? Nej men det är kanske någon vän som ringer från ett nytt nummer bara. Det visade sig vara något helt annat. Här kommer en återgivelse av samtalets viktigaste punkter:

Jag: Hallå?

Telefon: Hej, talar jag med Daniel?

Jag: Ja.

Telefon: Är det du som ligger bakom gruppen "survivors of earthquake 2008" på Facebook?

Jag: (Mycket stressad, för det lät väldigt anklagande så jag skyllde snabbt ifrån mig). Nej, det är Ola som gör det, jag är bara moderator där.

Telefon: Jaha, ja detta är iaf Sydsvenskan, kan vi ställa några frågor?

Jag: (Min haka trillar ner och min hjärna stängs av av chocken) Öh, ja…

Telefon-killen, alltså journalisten, ställde sedan en massa frågor, hela tiden fullt medveten om att gruppen på facebook ju trots allt inte är allvarlig, men frågorna han ställde var trots det rätt allvarligt betonade för att det skulle bli något av det. Tydligen gjorde han något reportage om hur skåningarna rent allmänt hade reagerat på jordbävningen och då hade han konstaterat att det ju fanns en stor grupp på Facebook i just detta ämne. Han ställde många vanliga frågor, men en stack ut och när han ställde den var närheten till ett skrattanfall från bådas håll väldigt nära:

Telefon: Det där med en sköldpadda som dog som ni länkar till, kan ni bekräfta det?

Jag: Jag har ingen kommentar om det tyvärr, det ligger inte på mitt bord.

en här bloggen har ju legat och slumrat under lång tid. Ömsom har jag tänkt lägga ner den men oftast har jag inte känt något större behov av det. Luften liksom rann ur mig under förra året och jag tappade stinget för att skriva om privata saker, mycket beroende på just privata saker.

Det har dock blivit bättre på den punkten och den här bloggen ska väckas till liv igen och handla om allt det där som mest berör mig själv och som inte är av ämneskaraktär lämpligt för mina andra ämnesbloggar. Personliga betraktelser och anekdoter alltså. Så vi ses under 2009 om du vill, för jag tänker inte sluta skriva här vad än ryktena har föranlett någon att tro. Jag har också tagit mig friheten att uppdatera min hopplöst inaktuella bloggrulle. Ifall någon känner sig glömd eller kränkt av mina länkurval så får ni säga till.