an hinner inte mer än komma hem från en skön semester så är där en jävel och gnäller på att jag har flera bloggar när jag stolt deklarerat att jag har snickrat och slitit ihop en ny. Så var man tillbaka till ett läge där man påminns om varför man ibland överväger att sluta blogga helt.

Lösning till folk som tycker det är jobbigt att jag har flera bloggar: Skaffa en newsreader - read my lips: Njuooosriiiderrr. Hur svårt ska det vara att lära sig - är folk utvecklingsstörda eller? Er jävla lathet (ja för det är enda anledningen att inte lära sig använda en newsreader - eller att man har IQ som ett porrfilmsollon) är fan inget ni ska gnälla på mig för. Ja, gnäll på mina beslut tolererar jag inte. Jag är en intj - jag vet bäst - framförallt om mitt eget. Jag är riktigt känslig för gnäll på beslut som jag fattat väldigt noga och väldigt genomtänkt. Jag är över huvud taget inte det minsta öppen för kritik kring sådant. Det är nämligen inte folk som vet att det vet bäst om sitt egna. Dvs folk med självinsikt och integritet och noll ödmjukhetsbehov kring detta.

Jag har flera olika bloggar eftersom jag skriver om olika ämnen där jag vill se olika respons. På geologibloggen vill jag ha konstruktiv akademisk respons - på filmbloggen vill jag ha filmmänniskor som ger mig cineastiskt mothugg. Nu finns det de personer som kan blanda bägge intressen - men det finns också de som inte kan göra det och dessa människor tenderar att skrämmas väck av blandningen och då återstår bara människor som gillar allt - vilket gör det lite trist. Framförallt blir det lite trist när ens geologblogg bara skulle hysa allmänintresserade "vänner" och inte en jävel som är där BARA för geologin - som oftast (och ta inte det här på fel sätt nu någon) kan kommentera lite mer kvalificerat kring ämnet. Hur svårt ska det vara att förstå att jag såklart ÄVEN vill ha kommentarer från främmande nya människor som älskar ett specifikt ämne? På antimonite har jag fått flertalet utbildade geologer som läsare. Det är underbart - jag är tom med i en delad feed så att ett par hundra geologikunniga prenumeranter direkt ser mitt inlägg. Det efter bara ett par bloggposter i princip. Jag är ledsen att behöva säga det - men det känns såklart mycket coolare än när något dräggigt Jesustroll från Växjö går in och klagar på en post om mina ateistiska funderingar. Jag har liksom tömt ut allt som finns att säga om ateism. Jag har inte sett en ny tanke om teism och ateism på 5 år. Jag kan ALLT som finns om ateism vs teism. ALLT. Jag skulle kunna doktorera i ämnet om det fanns. Jag har sett precis alla saker tusen ggr om i ämnet så det ger mig inget längre. Och för den som inte begrep det - när jag skriver en snabb och arg bloggpost om nån idiotisk nyliberal eller kommunist - eller varför inte den här bloggposten - så ger det mig inte ett jävla dugg när nån käftar emot. Ger det mig något så är det på sin höjd irritation - eftersom den enda känsla jag la in i bloggposten var irritation.

Det är sånt här, precis sånt här, som gör att man tappar suget på att blogga - när folk lägger sig i HUR man bloggar som om ni hade nån rättighet att göra det. För er som inte förstår eller tycker jag är gnällig: Tror ni inredningsarkitekten vill få berättat för sig hur hon ska inreda? Tror du Leif GW vill höra att han borde ha mer kvinnor i sina romaner? Som exempel på när man går för långt: Jag designar om bloggens utseende. Jag deklarerar tydligt att jag "är trött på det svarta" och nu "blir det vitt". Och nån kommenterar och säger: "det svarta var snyggare, ändra". Yeah right - jag skrev precis att jag var trött på det svarta - vad är det du inte fattar? - tror du jag är intresserad? Tror ni NÅGON vill höra hur de ska göra "sin" grej på precis alla punkter? Svaret är - ja - vissa tror att alla är intresserad av att höra deras åsikt om allting och att alla är öppna för kritik om allting. Vissa är faktiskt precis så enfaldiga.

Att kritisera konstruktivt handlar om mycket mindre småskaliga saker - att klaga på ett typsnitt - att klaga på en marginal - inte klaga på helhetsbeslut som fattats noga. Sen kan man även klaga "positivt" - tex på att "du bloggar så sällan/för lite". Det är också helt ok. Att inte ta reda på enkla tekniska saker som att man inte kan ha olika bloggar under samma domän på blogsome är heller ingen ursäkt - framförallt när jag på intet sätt är intresserad av en sådan kommentar eller lösning. Jag är helt enkelt inte intresserad av alla åsikter om allt. Varför tror vissa att alla är intresserade av deras åsikter? Bara det är i sig ett ämne värt en avhandling titulerat: "Lär känna din stereotypa 80 och 90talist som tycker till om världen utan varken fakta eller vett"

Ta mina beslut för MITT bloggande - eller sluta läs - tro inte jag är intresserad av NEGATIVA åsikter om HUR jag bloggar - för det är jag verkligen inte. Stryk mig medhårs. Kritisera det lämpliga konstruktivt. Håll käften om resten eller dra vidare till nån bloggare som saknar integritet och är intresserad av att anpassa sig till allt och alla.

Hade jag varit författare/målare/regissör/musiker hade jag ALDRIG läst recensioner av mina alster som var negativa - eftersom även om det finns element av konstruktivitet i recensioner så är det destruktivt för kreativiteten och lusten att skapa att läsa det negativa. Folk som inte är kreativa och artistiska förstår inte sånt. Negativa recensioner är inte till för skaparen att läsa, utan det är till för publiken - alltså finns det inget som säger att man som skapare "måste kunna ta kritik". Det måste man inte alls det eftersom marknaden i sig kommer avgöra om folk är intresserade eller inte.

Men för att folk utan konstnärlig ande ska förstå: Tänk er att ni precis skitit ut en ful jävla oäkta unge där i er förortslägenhet och någon halvbekant säger: Men den ungen var ju inte helt snygg alltså. Tror ni att ni skulle uppskatta en sån kommentar det minsta ÄVEN om det fanns element av sanning i kommentaren? Nej har ni det minsta integritet så skär ni ju halsen av den som sa så. Tänk er nu att det är ungefär nästan, men lite mildare såklart, när någon fäller en gnällig osaklig kommentar om något man skapat och är stolt över - t ex en blogg. Eller i kortare ordalag helt enkelt: Tänk lite innan du talar.