u i dagarna är det faktiskt 15 år sen jag tog studenten. Det var en förbenat varm och svettig junidag 1993 som jag klev ut genom Eslövs proletära gator iklädd vitt och pastell hojtandes "fy fan vad jag är bra". Då helt ovetandes om vad som skola komma de nästa 15 åren. Det var ingen lycklig dag för mig innerst inne eftersom jag var viss om att min hund bokstavligt talat var dödsjuk. Dagen efter avlivades han således också. Jag har varit lyckligare i mina dagar kan man ju säga.

Sommaren gick åt att fortsätta det sommarjobb man hade fixat på Skanska som anläggningsarbetare (det var ju det jag utbildade mig till under min gymnasiegång). Detta var mitt under den värsta byggkris Sverige skådat så att få jobb efter sommaren var totalt uteslutet. Vissheten om det hade lett till att jag tackat ja utan invändning till att göra lumpen från och med senhösten samma år. Jag skulle aldrig återvända till byggyrket.

Varför gick jag bygg och anläggningsteknisk linje? Brann jag för att få "bygga och anlägga"? Nej knappast. Jag är relativt ohändig. Jag är rätt lat. Anledningen var helt enkelt att skoltröttheten var större så en praktiskt linje var det enda jag kände var aktuellt efter 9an. Ångrar jag att jag gick det? Nej, för om jag inte hade gått det hade ju mitt liv tagit andra vändor än det nu gjorde. Vilket skulle innebära att jag tex troligen aldrig träffade på min tjej senare i livet. Så att ångra dåliga beslut är totalt meningslöst, för utan dessa skulle man inte ha det positiva man har idag. 

Jag blev aldrig byggare (eller rättare sagt anläggningsarbetare, vilket var inriktningen jag gick). Jag ångrar dock inte att jag gick utbildningen. Jag kan ju trots allt gjuta en husgrund idag och annat anläggningsmässigt. Det vet man aldrig när man kanske har nytta av att kunna. Kanske räddar jag liv med kunskapen om hur man lägger dräneringsrör en dag. Eller kanske inte.

Att det påverkade mig i riktningen mot arkeologi (jordgrejs) och geologi (också jordgrejs) är nog rätt tveklöst. Så ångern är obefintlig och onödig.