Värst är det helt klart i mellanstäderna, där “alla känner till alla”. Där kommer man inte så lätt in i sällskap som utböling. En känsla jag aldrig känt i Lund, men som jag tex känt själv i Eslöv, trots att jag är skåning, och även varit eslövsbo (!) är att folk i eslöv tittar på alla de inte känner med rätt stor skepcis. Folk är inte ens hövliga på en sådan plats. Självklart finns det alltid undantag. Överallt.

En liknande känsla fick jag faktiskt i Göteborg. En fin stad, men ack så svårt det var att komma någon göteborgare närmre in på livet. Däremot så kom jag som skåning alltid bra överens med folk från skara-slätten som bodde där. Varför det är så begrep jag aldrig. Notera att jag heller aldrig kom överens speciellt väl med andra skåningar i Göteborg.

Jag vill inte att du ska tro att jag påstår att folk är direkt otrevliga. Bara att det verkar finnas olika grad av öppenhet gentemot folk man inte känner.

Göteborgs lillebrorskomplex är naturligtvis löjligt. Vi varken kan eller ska mäta oss med Stockholm.
Själv tog jag steget och flyttade därifrån i höstas, eftersom jag inte riktigt känner igen mig längre. Staden har blivit råare och kanske håller den där värmen, som man faktiskt talar om i andra delar av Sverige, på att försvinna. Det känns också lättare, både fysiskt och psykiskt, att andas ute på landet.

Du säger att man inte kan generalisera - jag håller inte alls med - det finns vissa generella mönster som syns tydligare på vissa platser än på andra. Att det sen inte ens behöver vara majoriteten som tillhör detta generella mönster är rätt ointressant - det räcker att det är en ovanligt stor eller tydlig grupp i förhållande till andra platser. Folk som avfärdar generaliseringar helt och hållet kan aldrig någonsin uppvisa en förmåga att identifiera kulturella och sociologiska mönster heller.

Nyckeln till att kunna identifiera vad som är “skånskt” är ju att kunna se särarter - inte likheter - vem som helst kan se likheter. Det finns röda knutimrade hus i skåne precis som i dalarna, men de är mer typiska för dalarna trots det. Det finns säkert även korsvirkeshus utanför skåne, kanske i dalarna tom, men de är trots det ett för sverige typiskt skånskt fenomen.

Samma sak anser jag att man kan se i personligheter. Det finns idioter i alla delar av landet, men i vissa finns det troligen fler av en viss sort… osv.

En sak till: En göteborgare går på Liseberg en vardagskväll i maj eller september. Då är det lagom med folk där.

Välkommen tillbaka!