et finns en underbar men också kusligt svår utmaning i att försöka fånga vissa känslor i ord. En sådan känsla var den jag hade när jag läste Sagan om ringen för första (och faktiskt enda) gången. Mitt i prick träffade den mig när jag läste den. Det var när jag var 18 år. Jag minns än idag de långa timmar jag satt hemma i en fotölj där i Harlösa och läste sida ut och sida in i den rikt illustrerade samlingsversion jag äger som hyser alla tre delar i en stor tegelstenstung bok med suggestiva illustrationer av Allan Lee. Illustrationerna hjälpte såklart till att skapa bilden. Framförallt längre fram i boken i Mordors mörker. Ett isländskt stenfält skapades i mitt inre. Så när filmen sen kom, under bla konstnärlig utformning av Allan Lee så stämde allt perfekt för mig. En del saker som var lite abstrakta för mig under min enda läsning, blev ännu tydligare och bättre med filmen.

Det jag saknar från boken som inte fanns i filmerna var känslan från Fylke. Fylke i boken är för mig ett mystiskt gammalt drömlikt landskap, disigt och dimmigt med små ruiner från svunna tider i utkanterna där hober sällan vandrar. Engelska gröna kullar, stenmurar och prunkande grönska. Ängar och skogsdungar med små bäckar. I filmen var det hela lite mer "soligt" och "tralligt". För mig fanns det en större portion av engelsk tillbakahållsamhet kring miljöerna än det som filmen visade. Lite mindre färg helt enkelt. Mer konservativt, mindre käckt. Det är inget fel på filmens version, det var helt enkelt bara inte den jag hade framför mig och den var trots allt fundamentet för mig och varför jag älskade att läsa boken.

Vissa klagar när de läser boken över den första delens första 100 sidor. Man tycker det är trist med vardagslivet i Fylke. Inget händer. För mig var det aldrig på det sättet. Berättelserna från Fylke var gemytliga och trygga. Ett genialiskt fundament för en historia som sedan vilar mycket just på förlorad trygghet. Jag blev helt förtjust i Tolkiens förmåga att skriva intressant om något så stillsamt.

Sagan om ringen är ju en formidabel bibel för det konservativa tänkandet, som nästan får en att bli troende totalt på den konservativa världsbilden. Hur nytt ofta leder till mer elände än nytta och att allt gammalt är bäst och tryggast och att vi alla behöver trygghet hur tuffa vi än tror vi är. Det kan såklart i det verkliga livet sällan reduceras till sådan enkelhet som det görs i boken, men i bokens värld funkar det utmärkt. Hoberna lever ett konservativt liv där allt är enkelt och rent. Därför funkar således en diskussion om ett angrepp på detta så utmärkt för läsaren som är öppen och intresserad av sånt här. Och med tanke på succén som böckerna hade långt innan filmerna kom är det fler än jag som delar den uppfattningen.

I filmen fokuserar man mycket mer på relationerna mellan hober, alver, dvärgar, oknytt och människor. Det är inget fel i det. Det är ett utmärkt sätt att slippa fastna i en jobbig beskrivning av konservatism vs modernism som bara skulle bli eländigt moralistisk och ställningstagande på vita duken. Lägg fokus på personerna istället och du får med det mesta är melodin.

Det mesta då, utom den där ogreppbara känslan som jag har av mitt gröna dimmiga magiskt eviga Fylke. Jag ska, så fort ekonomin tillåter, införskaffa böckerna i engelsk version och läsa dem. Något säger mig att upplevelsen av mitt orginal-fylke, dvs The Shire, skulle bli ännu tydligare då eftersom böckerna dels är skrivna på engelska av en expert på språket, dels är det så numera att jag i mitt märkliga snobberi föredrar att läsa skönlitterärt på just engelska. Engelska språket tillför i sig en magi till berättelserna genom sina uttryck och sina fantastiska nyanser. Svenska blir lätt så socialrealistiskt och framförallt stolpigt. Allt beroende på författaren såklart.

Jag tror inte magin är förlorad bara för att jag är äldre, för ibland, i andra situationer, får jag åter exakt samma konstiga kreativa känsla i kroppen som jag fick när jag läste om Fylke den första gången.

Jag har ju som ni kan se egentligen inte alls lyckats med att beskriva känslan. Allt jag lyckades med var att tala om var dess existens. Inte dess riktiga väsen eller utseende. Så, jag får väl göra ett litet och säkert helt obegripligt visuellt sammanfattande försök:

En öppen grön äng där gräset skiftar i olika gröna nyanser. Vissa växtnyanser nästan kornblåa. Inget solsken. gråa stenmurar. Fuktig luft, markliggande dis. Småkallt men ändå varmt. Ett trollskt magiskt älvlandskap, men ändå påverkat agrart landskap. I fjärran i diset syns gravhögar från svunna tider sticka upp. All folktro i en massiv koncentration. Svunna tider, traditioner. Idealisk trygghet. Lägg sen till detta scenario en stark känsla av kreativitet. Ni som har begåvats med kreativ lust precis som jag, vet vad jag menar. Man vill liksom skapa något i den här världen. Bygga upp berättelser, eller åtminstone höra andras.

u i dagarna är det faktiskt 15 år sen jag tog studenten. Det var en förbenat varm och svettig junidag 1993 som jag klev ut genom Eslövs proletära gator iklädd vitt och pastell hojtandes "fy fan vad jag är bra". Då helt ovetandes om vad som skola komma de nästa 15 åren. Det var ingen lycklig dag för mig innerst inne eftersom jag var viss om att min hund bokstavligt talat var dödsjuk. Dagen efter avlivades han således också. Jag har varit lyckligare i mina dagar kan man ju säga.

Sommaren gick åt att fortsätta det sommarjobb man hade fixat på Skanska som anläggningsarbetare (det var ju det jag utbildade mig till under min gymnasiegång). Detta var mitt under den värsta byggkris Sverige skådat så att få jobb efter sommaren var totalt uteslutet. Vissheten om det hade lett till att jag tackat ja utan invändning till att göra lumpen från och med senhösten samma år. Jag skulle aldrig återvända till byggyrket.

Varför gick jag bygg och anläggningsteknisk linje? Brann jag för att få "bygga och anlägga"? Nej knappast. Jag är relativt ohändig. Jag är rätt lat. Anledningen var helt enkelt att skoltröttheten var större så en praktiskt linje var det enda jag kände var aktuellt efter 9an. Ångrar jag att jag gick det? Nej, för om jag inte hade gått det hade ju mitt liv tagit andra vändor än det nu gjorde. Vilket skulle innebära att jag tex troligen aldrig träffade på min tjej senare i livet. Så att ångra dåliga beslut är totalt meningslöst, för utan dessa skulle man inte ha det positiva man har idag. 

Jag blev aldrig byggare (eller rättare sagt anläggningsarbetare, vilket var inriktningen jag gick). Jag ångrar dock inte att jag gick utbildningen. Jag kan ju trots allt gjuta en husgrund idag och annat anläggningsmässigt. Det vet man aldrig när man kanske har nytta av att kunna. Kanske räddar jag liv med kunskapen om hur man lägger dräneringsrör en dag. Eller kanske inte.

Att det påverkade mig i riktningen mot arkeologi (jordgrejs) och geologi (också jordgrejs) är nog rätt tveklöst. Så ångern är obefintlig och onödig. 

ag har bott i Göteborg under ett år av mitt liv. Det var mellan juni 1998 och juni 1999. Det var både intressant och vidrigt. Mina intryck av staden är iaf inte de samma som de jag hade innan jag bodde där. Dessa ändrade sig drastiskt vill jag lova. Det här är vad jag tycker om Göteborg idag.

Göteborgare är inte alls så jävla hövliga som alla tror till att börja med. Nej de är snarast bara gapiga. Ett slags nordens parisare med en kärlek till sin stad som både är hysterisk och i stort baserad på okunskap om resten av landet. Ö-fenomenet som drabbar så många större städer i områden utan närhet till andra stora städer. Den berömda artigheten är väldigt inlärd och den är troligen den största av alla illusioner som Göteborg och dess invånare lever med och har lyckats tuta i alla.

Jag är en person som har väldigt lätt att skapa kontakt med folk om jag vill. Om jag vill kan jag med lätthet skaffa mig "vänner". Så skedde även i Göteborg. Men det var en rätt ytlig vänskap överlag. Jag kom aldrig in någon på själen. Det var som det fanns en mur där som på något sätt gjorde att man stängdes utanför.

Jag påstår verkligen inte att andra delar av landet måste vara bättre. Skåningarna, till vilket släkte jag själv kan sägas tillhöra, är allt annat än gästvänliga. Vi är troligtvis riktigt jävliga. Men det vet vi om, och det vet alla om. Det ligger inga illusioner på bordet utan allt kring skåningens otrevliga natur är kända fakta. Feta, dryga, allsvetande portvinsnäsor, det är vad vi är när det kommer till relationen med andra människor. Främlingsfientliga lantbrukare. En nidbild, men den har en god sanning i sig faktiskt. Att vi är så beror ju på att skåne överlag har dåliga erfarenheter av främlingar. Det var inte direkt party när svensken kom och erövrade. Det var väl heller inte party med nazisternas patrullbåtar utanför våra kuster. Vi är lite för stora och lite för rika för att uppskatta att så många "utomsocknes" trots allt bestämt över oss eller påverkat våra liv.

Göteborgarna däremot. Här finns det en nästan bländande propagandabild av denne som jättetrevlig och "go". Men det är inte fallet. Göteborgarna är så sju in i helvete jävla självgoda de med, men tillskillnad från skåningen så skulle de aldrig erkänna sina otrevligare drag. Nej för att Göteborg är "bäst" är ju "sant". Alltså är det inte skryt att de älskar sin stad och sig själva så förbannat.

Är Göteborg något att älska då?

Nej det tycker inte jag. Det är först och främst en ytlig stad. Det finns inget bohemiskt över staden alls utan allt är antingen extremt knegarromantiskt och proletärt (tänk Weiron i ottan) eller så är det småborgligt och falskt proletärt (tänk Sven Wolter). Det lilla intellektuella livet i staden är helt kopplat till arbetarromantik. Det passar mig som en i jämförelse nyliberal socialdarwinistisk elitist jävligt illa. Allt i staden fokuserar på detta jävla knegeri.

Nöjeslivet utgörs av en liten mängd biografer per capita och ett nästan vakuum med nattklubbar (vilket idag inte skulle besvära mig, men som kändes trist 1998 när sånt fortfarande var min grej). Göteborg lyckas dra till sig en del stora stadiumkoncerter - men i övrigt inget musiknöjesliv att tala om i jämförelse med andra ställen. Sen har man sitt jävla Liseberg som bara är trångt och dyrt. Man har en hel del affärer - vilket alltid är kul för den ditreste. Men har man väl bott där i några månader har man sett allt och roas föga längre.

Det finns en del bra saker med Göteborg. Det är (var iaf) lätt att hitta goda baguetter för ingen kostnad alls (perfekt för en student). 20 spänn och så ingick en läsk var liksom standard. Staden är rätt charmig sommartid (men inte vintertid då det bara är blött och kallt). Spårvagnarna är rätt trevliga och smidiga. Fast egentligen rätt kassa, då de inte täcker av centrum så bra - och det är ju där man ville ta sig runt. Bokmässan är ju helt klart häftig och något man är lite avundsjuk på här nere - för det är gott om böcker och fynd på den. Likaså är deras filmfestival maffig i sitt utbud.

I det stora hela är Göteborg en helt ok stad. Men absolut inte så fantastisk. Jag trivdes inte riktigt, inte förren på slutet när det var dags att flytta. När lägenheten var uppsagd och solen sken på en. Då helt plötsligt kändes det ok att bo där. Det där med att det åter kändes som en semestertripp att befinna sig där gjorde väl sitt. Men men, tro inte att det är lika kul att bo där året runt som det var att besöka den en sommardag med Liseberg och sånt. 

Vi har en stad i skåne som är ett mini-göteborg förövrigt och det är Helsingborg. Alla helsingborgare älskar sin stad och berättar det för alla så ofta som möjligt - alla andra i skåne är måttligt roade. 

Det finns något plastic-fantastic över städer som Helsingborg och Göteborg. Det glimmar fint, men under ytan finns inget guld alls. Under ytan finns snarast bara en känsla av tomhet för alla som inte är uppfödda i eländet.

Varför älskar göteborgare sin stad så mycket? För att de har institutionaliserats till det och för att de har grava komplex gentemot sthlm - jag tror det är så enkelt. Göteborgare lär sig älska sin stad och tro på sin egen trevlighet. De lurar alla och de lurar sig själva. Cirkeln fortsätter.

issa kanaliserar all sin avsky på Lund. Det gör att jag känner mig manad att ge min bild av Lund och avvika lite från anekdotberättandet. Kan nämligen inte direkt säga att jag håller med i att Lund skulle vara ens i närheten av det elände som i länken beskrivs. Tvärtom ser jag Lund som något av det bästa man kan bo i i stadsväg.

Det finns en inbyggd illusion om Lund som alla lundensare intalar sig själv och den är att Lund är folktomt på sommaren. En död stad utan höst och vårterminens alla hitresta studenter.

Detta är inte alls sant. Det är nationslivet som är dött på sommaren. Studentlivet går i ide. Staden i sig är inte alls mycket mer folktom på sommaren. Lunds gator på sommaren erövras av alla bofasta och en hel hoper med turister. Lund är faktiskt ett rätt stor turiststad.  För på sommaren är det många fd studenter med familjer, allmänt kulturintresserade och mer eller mindre religiösa som vallfärdar hit. Få städer i Sverige i förhållande till sin storlek har Lunds turistkraft. Anledningen stavas ju domkyrkan. Jag har inte sett speciellt många domkyrkor, jag kan därför inte avgöra om Lunds är speciell så där med stor säkerhet. Att den är rätt gammal (eller egentligen inte, det mesta är ju renoverat sönder) bidrar säkert en hel del till dess dragningskraft.

Det går inte en sommardag utan att bussarna står utanför domkyrkan med turister. För mig personligen tjänar kyrkan ingen roll på sommaren. Eländet är faktiskt uppvärmt på sommaren och ger inte kyrkornas vanliga svalka ens. Nej då besöker jag hellre bygget på vintern. Det är en pampig byggnad. Men att resa kors och tvärs över Europa bara för att få se domkyrkan likt massor av religiösa turister faktiskt gör - det övergår mitt förstånd. Men om de känner för att resa hit bara för kyrkan så ska de såklart få det.

Lund har inget stort nöjesliv utanför studentlivet och detta är dess stora svaghet (om man orättfärdigt jämför med större städer som självklart har fler nattklubbar, men inte jämfört med jämstora städer faktiskt!). Mängden nattklubbar och barer utanför studentlivet är väldigt spartanskt. Men det räcker rätt bra för mig som är ute en gång vart tredje år numera. Jag behöver inte ha femtielva olika nattklubbar att välja mellan. Det räcker med de 5-6 stycken som Lund har och det dussinet barer som finns här. Jag slipper faktiskt gärna den dräggfaktor som nattklubbslivet bidrar med fö. Det är bara att se hur det ser ut i andra städer utanför populära syltor. Det är fullt med fulla ungdomar som slåss, pissar och spyr. Det ser jag inte som något som förbättrar staden. Det räcker mer än väl med nationernas elände. En punkt där även jag är evinnerligt trött på den positiva särbehandling som dessa får av myndigheterna vad gäller alkoholen. Mitt förakt för nationerna i Lund skulle med enkelhet kunna fylla ut femtielva bloggposter, så nog om det. 

Det har av många påpepakts att Lund knappast förtjänar att bli kulturhuvudstad i Europa (en förövrigt totalt överskattad titel eftersom förankringen utanför orten där det sker är lika med noll. Vet du vilken som är det nu? Vilken som var det för 3 år sen?).

Motiveringen mot ligger kring Lunds brist på kultur - och det stämmer till viss del men inte rakt av. Lund har en lång historia som syns överallt. Lund har en del etablerade kulturetablissemang helt klart. Ett rätt starkt kör-liv. Ett hyffsat rock/pop-utbud. Ett starkt religionskulturellt liv. Vi har vår egen motsvarighet till Skansen i sthlm som kallas "Kulturen". En massa fina gamla byggnader. Och en rad föreningar. Allt vida överlägset några andra städer i Sverige i samma befolkningsmängd (76 000 i staden).

Men Lund saknar opera. Lund saknar ett starkt teaterliv. Lund har bara ett fåtal museer, varav hälften är i desperat behov av att restaureras och göras mer publikinfriande. Lund är helt enkelt inte tillräckligt brett eller progressivt kulturellt för att kunna vara en kulturhuvudstad för hela EU under ett år. Å andra sidan, den titeln har getts till industristäder som Manchester, så värdet är ju inte direkt superstort rent kulturellt.

Problemet är ju pengarna man lägger ner på att få titeln. Många åtskilliga miljoner. Samtidigt sparas det in på det som alltid har varit Lunds styrka: Skolan. Lund har alltid haft studenter som har kunnat tävlat med de akademiska professors-familjerna i valfri sthlms-stadsdel. Lund är en akademisk stad, vilket både är dess styrka, och dess svaghet. Lund ska därför inte hålla på med kulturhuvudstadstrams. Lund borde lägga pengarna på universitetet, skolorna, museerna. Det som Lund ÄR eller BORDE vara bra på.

Jag har bott i flertalet städer i mitt liv. Lund är definitivt den bästa staden för mig. Det innebär inte att jag inte saknar vissa saker, men det innebär att jag inte anser att gräset är grönare på andra sidan. Jämfört med t ex Göteborg, Sveriges utan jämförelse mest överskattade stad, en stad där jag bodde och vantrivdes i under ett år bland alla jävla drygt självgoda göteborgare, är Lund ett
paradis. Göteborg är rätt fint i vissa områden. Vasa-stan inte minst. Men det är faktiskt en förvånansvärt trist stad med ett jävla trist vinterklimat där det är dimma och regn i sådana mängder att tom en vindhärdad skåning blir less på skiten.

Och jag vet inte ens var jag ska börja i mitt förakt för städer som Helsingborg och Malmö. I Helsingborgs fall snackar vi en vacker stad - men helt till bredden fylld med okultiverade bönder som knappt kan annat än bry sig om senaste modeplagget. I Malmös fall, en stad med enormt mycket nöjesliv, så handlar det om att jag helt enkelt inte tål slödderkänslan man får där med alla uteliggare, invandrargetton och skräp på gator och torg. Malmö stinker bokstavligt talat med urin och avgaser. Malmös bohemiska känsla är både dess styrka och dess svaghet eftersom det bohemiska snarare är slöddrigt än bohemiskt i många fall.

Lund är verkligen inte perfekt, men det är bättre än de flesta andra städer. Om jag ska bo i en stad i skåne är alternativen för mig väldigt få. Själv flyttar jag dock allra helst långt ut på landet i eget hus om jag fick välja helt fritt. Långt från alla städer. Men i brist på det så är Lund perfekt för mig. Här är lagom stort, lagom dyrt och här är lagom slödderfritt. Det är svårt att hitta bättre städer än så här i Sverige.