orsan ringde ikväll. Tårar i rösten. Sa att hon hade något hemskt att berätta. Jag blev supernervös och varje sekund kändes som en evighet. Nu är det något med farsan tänkte jag. Fans helvete. Inte nu.

Det var det inte. Jag skäms att säga det, men jag blev lättad. Skäms eftersom det var hemskt, men inte hemskt på det sättet som jag fruktade. Jag kunde inte riktigt ta till mig det eftersom jag ju faktiskt blev lättad. Det börjar dock smälta in så sakteliga nu.

I hade dött. Fans helvete vilken chock det är. Han är ju ung och kärnfrisk! En grekisk gud för helvete!

Min morsas äldsta kompis son, han var bara ett par år äldre än mig. 35 år gammal. Pappa till två små barn. Lovande karriär som arkitekt. Nyss köpt fint hus i Lunds flotta förorter till sig och sin familj. Allt framför sig. Allt.

Han hade tydligen bara fallit samman vid matbordet idag och dött knall fall. Obduktionen ger väl det medicinska svaret, men det låter som aneurysm, dvs ett brustet blodkärl i t ex hjärnan. När folk drabbas av det så kan de dö knall fall. Unga och friska. Bara falla samman.

Nu har jag inte direkt någon personlig relation till honom. Vi har aldrig direkt umgåtts, utan det var mer när man var yngre och hängde med föräldrarna till respektive som man träffades. Men det är klart att det är någon man betraktar som tillhörandes familjen liksom. Och stackars hans mor. Det var hon som miste sin man i cancer för 1.5 år sen. Och sen miste hon även Ismaels pappa (som hon var frånskild från sen många år) för ett halvår sen. Smäll efter smäll. Vissa drabbas så jävla hårt. Jag tycker så innerligt synd om henne.

Aneurysm är en demoniskt lömsk åkomma. Döden kommer från ingenstans och man kan aldrig någonsin varken förbereda sig eller motverka det. Människan är en jävla usel klump med defekta celler. Inget fantastiskt alls med vår fysiologi.

Men, trots det så säger jag: Värdesätt livet här och nu, trots all sin bräcklighet, för det är allt du verkligen vet att du har.