orsan ringde ikväll. Tårar i rösten. Sa att hon hade något hemskt att berätta. Jag blev supernervös och varje sekund kändes som en evighet. Nu är det något med farsan tänkte jag. Fans helvete. Inte nu.

Det var det inte. Jag skäms att säga det, men jag blev lättad. Skäms eftersom det var hemskt, men inte hemskt på det sättet som jag fruktade. Jag kunde inte riktigt ta till mig det eftersom jag ju faktiskt blev lättad. Det börjar dock smälta in så sakteliga nu.

I hade dött. Fans helvete vilken chock det är. Han är ju ung och kärnfrisk! En grekisk gud för helvete!

Min morsas äldsta kompis son, han var bara ett par år äldre än mig. 35 år gammal. Pappa till två små barn. Lovande karriär som arkitekt. Nyss köpt fint hus i Lunds flotta förorter till sig och sin familj. Allt framför sig. Allt.

Han hade tydligen bara fallit samman vid matbordet idag och dött knall fall. Obduktionen ger väl det medicinska svaret, men det låter som aneurysm, dvs ett brustet blodkärl i t ex hjärnan. När folk drabbas av det så kan de dö knall fall. Unga och friska. Bara falla samman.

Nu har jag inte direkt någon personlig relation till honom. Vi har aldrig direkt umgåtts, utan det var mer när man var yngre och hängde med föräldrarna till respektive som man träffades. Men det är klart att det är någon man betraktar som tillhörandes familjen liksom. Och stackars hans mor. Det var hon som miste sin man i cancer för 1.5 år sen. Och sen miste hon även Ismaels pappa (som hon var frånskild från sen många år) för ett halvår sen. Smäll efter smäll. Vissa drabbas så jävla hårt. Jag tycker så innerligt synd om henne.

Aneurysm är en demoniskt lömsk åkomma. Döden kommer från ingenstans och man kan aldrig någonsin varken förbereda sig eller motverka det. Människan är en jävla usel klump med defekta celler. Inget fantastiskt alls med vår fysiologi.

Men, trots det så säger jag: Värdesätt livet här och nu, trots all sin bräcklighet, för det är allt du verkligen vet att du har.

itt leverne är som en klimathistoria. Först rådde torka, sen rådde astronomiska översvämningar, sen har det mestadels rått torka åter. Det jag åsyftar är drickandet. De senaste 10 åren har jag druckit alkohol i nivåer som bara strax överträffar en godtemplares. Detta är såklart levermässigt bra, men nog sjutton kan jag sakna det där havet av sprit som man lät levern simma i när man befann sig i folkhögskoleåldern. Klimathistorien börjar ju dock med ett Kalaharileverne där min lever inte visste vad alkohol var. Det skulle dröja till den sena gymnasiåldern innan det ändrades. Det finns egentligen inget intressant alls att orda om min för-folkhöskolemässiga tid. Den var bara puritan och tråkig. Inte heller min post-folkhögskolemässiga även om den inte direkt varit puritan.

Skryter jag om alkoholdrickande nu? Ja för fan, om man inte kan skryta om så mycket annat så varför inte. Fy fan vad jag drack i folkhögskolan, och i detta ligger faktiskt en portion vetenskaplighet noterat. Låt mig redogöra för hur det var när det var så att ni får grepp om det hela. Måndag: 6 stora starka på puben. Tisdag: 6 stora starka på puben. Onsdag var ju festdag, så drack man (det där på mån-tis var alltså vara sällskapsdrickande) först kanske 2-3 öl hemma hos någon, sen 6 på puben, sen gick man hem och drack ett par öl till eller någon grogg. Torsdagen var den snälla dagen, kanske 1-2 öl på puben. Sen kom fredagen och då skulle det drickas ungefär som på onsdagen, men istället mestadels grogg. Vi snackar ca en halvliter sprit på fredagen. Lördagen var sen en alkoholfri dag oftast, likaså söndagen, ev tog man en öl på söndagen på puben.

Det där var en vanlig vecka. Lägg sen till alla speciella veckor då det fanns något speciellt och fira. Då dracks det ännu mer. Min allra svartaste vecka är för mig än idag nästan obegriplig. Måndag, fest hos J, flertalet öl, följt av pubbesök, tisdagen var en helt fri dag, sen kom onsdagen med en liter HB i Js målerilokal. Sen kom torsdagen med ytterligare 1 liter sprit hos A, sen kom fredagen med ytterligare en liter HB PLUS öl på puben (och ett konstaterande från min sida att "det var ju fan vad jag tål sprit"). Sen kom lördagen med en helt hysterisk mängd sprit där resten av 5-litersdunken förtärdes + vin + öl + någons turkisk peppar, hemma hos J. Sen kom söndagen och uppvaknandet. Framåt 14tiden kände jag ett TYDLIGT sug efter sprit. Trots att jag snarast borde ha varit asbakfull. Jag var alltså fortfarande berusad istället.

Det där var första och enda gången i mitt liv som jag känt av ett alkoholsug. Inte bara ett sug efter lite fest och fylla, utan ett seriöst biologiskt/psykologiskt sug efter etanol. Jag kommer inte ihåg vem det var jag snackade med men jag sa iaf att "nu ska jag nog inte dricka mer på ett tag". Och så blev det. Jag drack inte mer än kanske 2-3 öl på 6 månader som följde. Utan några som helst komplikationer. Jag hade sug efter alkohol bara 2 dagar ungefär.

Den där veckan lärde jag mig tre ting: Jag kunde faktiskt dricka en 7-8 liter ren alkohol på en vecka, jag kunde också sen lätt besegra behovet med viljekraft (dvs har inga alkis-gener), och det är bara precis dyrt och dumt att dricka sprit i de där nivåerna.