issa små konstiga detaljer sitter etsade på ens näthinna. Vissa av dessa minnen är rätt märkliga bara, inte negativa eller positiva. Mitt första intryck av Östtyskland är ett sådant oförglömligt märkligt exempel. Det hela utspelades under min första resa till Berlin, 1991 när Östtyskland egentligen tekniskt sett inte fanns, men på massor av sätt ändå absolut fanns kvar. När vi väl körde i land med vår klassresebuss från färjan var det dags för tullinspektion. Inga smugglar nämligen kontraband till Östtyskland så som ett gäng niondeklassare från Sverige, så ombord steg en uniformsprydd herre och bad om våra pass som han inspekterade ytterst noga med mycket föraktfull min. Det hela handlade såklart bara om en löjlig maktdemonstration från en osäker liten öststatare med förakt för "rika" västerlänningar.

Väl iväg med bussen möttes vi av det mörka nattliga Rostocks alla förorter. Vi snackar en helt livlös miljö. Skarpa tusenwattsgatulampor lös upp staden i ett argt orange sken. Gatorna var helt tomma, allt var öde. Överallt på alla fula betonghus satt paraboler. Precis överallt. Ingen delade på parabolerna nämligen. Vi undrade för ett kort ögonblick om alla satt och glodde på MTV så här på andra sidan muren, men fick lära oss att dessa paraboler överlag mest funkade för statlig östtysk television faktiskt.

Bara en handfull mil söder om skåne så mötte man alltså en helt annan planet. Inga neonskyltar, inga skyltar öht till resturanger eller liknande. Utan bara tomma gator med skoda och lada-bilar prydligt parkerade. Själlöst, livlöst. Det första jag tänkte på i mitten av 1990talet när man började byta ut alla vanliga gatuljus från de elslukande vita lamporna till de elaka orangea var just minnet av Östtyskland. Man kan inte säga annat än att energisparlamporna har östtyskifierat landskapet.

Resten av vägen var något i hästväg bland det fulaste jag åkt. Norra östra tyskland hyser kanske ett av Europas fulaste landskap. Vi snackar enorma åkermarker i ett helt vansinnigt platt landskap, som därtill märkligt nog saknar gårdar och bebyggelse. Allt är/var nämligen kollektiviserat till stora industrier som man knappt såg röken av och småbyar låg helt enkelt inte vid motorvägen. Och det enda som bröt av mot tråkfälten var tallskogar. Massiva skitfula tallskogar med helt identitetslösa tallar i miljardantal. Inga geografiska särarter någonstans utan allt såg lika dant ut mil efter mil. Endast ett par byar med samma starka oranga sken bröt mönstret. Om ett landskap lider av depression någonstans i världen kan norra östra tyskland vara en kandidat.