En social eremit
ag gillar glada tillställningar. Jag gillar muntert umgänge. Livet vore hur trist som helst utan lite roliga fester och träffar med vänner. Men det får inte bli för mycket, för då kommer eremiten fram i mig, då blir jag smått autistisk. Jag har märkt många gånger när man umgåtts länge med samma personer, framförallt om man snackat med personerna flera dagar i rad att då vill jag bara slippa dem. Fly. Jag har liksom inget emot dem, det kan vara mina bästa vänner, men för mycket umgänge och mina system korsluts i obehag oavsett hur bra jag än tycker om dem. Tyvärr kan inte vissa hantera det och när jag beter mig så där tillfälligt avståndstagande när det blivit lite mycket så tar de det som ett ogillande vilket gör att det verkligen blir ett avståndstagande istället pga den dåliga stämningen. Jag försöker liksom bara glida undan så att det inte ska märkas, men det är inte alltid det går. Jag har nog avverkat ett par vänner på det sättet under åren som inte har kunnat acceptera mina ursäkter undan umgänge.
En social eremit - det är exakt vad jag är. Jag umgås gärna men sen vill jag kunna fly tillbaka till tystnaden och mig själv och bygga upp ny frivillig lust för umgänge. Så fint att hela vårt samhälle då är uppbyggt på att man ska vara supersocial och tillgänglig hela tiden utifrån vad andra vill.
En fördel med mig är att om jag ringer någon och frågar ifall de vill hitta på något, så blir jag liksom inte stött ifall de är ärliga och säger: "Nej, idag vill jag helt enkelt inte utan jag tänkte slöa i soffan" istället för kommer med ursäkter om "måste tvätta" eller "ska träffa släkten". För jag förstår när man bara vill umgås med sig själv, och jag avskyr att det inte är okej att bara få säga det. Jag har dock börjat skita i de sociala reglerna och faktiskt till alla säga som det är: "nej jag vill inte träffa dig idag, jag känner bara för att sitta och spela spel på datorn".
Bra vänner tål sånt, sämre tål det inte.
Här har du def. en likadant funtad person! *tummen upp*
Comment by Mikah — March 21, 2008 @ 9:26 pm
Jag är på många sätt en mycket märklig människa rent socialt. Jag kan vara hypersocial, väldigt tillmötesgående och utåtriktad, nästan manipulativ och få människor till att dansa efter min pipa. För att i nästa stund helt och hållet skita i de sociala regler, göra saker som att inte ens dyka upp på avtalad tid (om ens överhuvudtaget) inte svara i telefon, be människor att gå, eller bara resa mig och gå, säga saker för att provocera människor. Vara vresig mot mina korridorare, släkt och vänner. Ibland är det bara så jävla underbart att sitta och grotta in sig i sin infesna fåtölj, lyssna på ljudböcker, läsa, sticka eller glo på film. Bäst är tillfällen då jag är lugn och harmonisk, då tror jag de flesta får för sig att jag är en hygglig prick. När jag däremot är hypersocial, är jag inte sällan smått hypomanisk, blir väldigt pratig, och överenergisk. Vill jag då umgås med någon, kan det nästan bli så att jag mer eller mindre tvingar mig på människan, jag pratar då nästan ihjäl den och blir totalt egocentrisk och uppskruvad, vilket får den som träffar mig att bli avståndstagande och gör ensamheten ännu större en annan gång när ensamhetsattackerna kommer över mig (då är jag ensammast i hela världen, jo så är det!). Släkt och vänner är inte så förtjusta i mitt pendlande humör och sociala intresse. Ibland kan jag till och med själv tycka att jag är jobbig, jag antar att det är någotslags borderline beteende. Helt säkert är att det skadat många relationer. De som däremot är har förståelse för att jag är lite annorlunda, och inte hänger upp sig på mitt beteende, men har bra sätt att styra bort mig när jag blir förmycket kan också räkna med att de har en bra vän. För vänner försöker jag alltid att ställa upp efter bästa förmåga, även om jag är impulisv, nyckfull och ibland alldeles förmycket eller alldeles förlite (detta sålänge de inte utnyttjar det). Men det är klart att man får vara asocial, sålänge man bara vet var man har varandra är det ju nästan bättre att umgås lite mer sällan, än att jämt och ständigt hänga med varandra och släntrian-umgås.
Comment by Inget att säga — March 22, 2008 @ 5:11 am
Japp jag också. Känner helt igen mig i det där. En social eremit, ja det är utan tvekan en passande benämning på mig med
Comment by Djingis — March 22, 2008 @ 12:57 pm
hmm fastnade min kommentar i spamfiltret?
Comment by Inget att säga — March 22, 2008 @ 1:36 pm
BIG UPS!!!!!
Comment by Element Five — March 22, 2008 @ 9:41 pm
Haha, jag har en jättebra kompromiss till dig som jag brukar köra med om jag vill spela; “Kom in på min server”. Det är alltid roligare att spela flera, även med folk man inte för tillfället känner för att umgås med IRL.
Comment by ramz — March 23, 2008 @ 9:24 pm
Kul att se att så många känner på ett liknande sätt.
Comment by Ba‘al Zebûb — March 24, 2008 @ 11:02 pm