en gode och morgonvige stationsvakten beskriver ett kroppsligt fall och det gjorde att jag kände mig inspirerad och nödgad att kåsera kring mitt absoluta favoritfall. Visst har man trillat många gånger under sitt liv, men vissa fall minns man bättre än andra ty de var lite mer spektakulära. Mitt favoritfall skedde hursomhaver vintern 1993-94 och sitter djupt etsat i min själ.

Platsen var Ravlunda skjutfält som ligger vid kusten av östra skåne. Det är en plats för scouter och värnpliktiga och få andra får bevittna naturen där ute. Anledningen att jag befann mig där var lumpig. Vi hade i vintermundering rest över den vintriga skånska slätten med bussar från Pansarregementet Revingehed för att bevittna en demonstration av verkanskraften av skarpa laddningar och skarp ammunition. Det hela var ytterst spektakulärt och alla barndomsönskningar om våld uppfylldes.

Att se en 20 mm automatkanon hamra iväg en skottsalva mot ett bilvrak var smått erotiskt underbart. Att se verkanskraften av automatvapen och minor på frusna griskroppar var lite som en våt dröm. Att se stridsvagnar som sköt mot pappmål  medans kulora for till havs bakom målet var nästan lika upphetsande. Men att se en 150 kilogram tung specialmina detonera under ett stridsvagnsvrak var ändå det bästa som hade hänt i ens liv i just det ögonblicket. På dryga 1.5 km håll stod vi och såg hur pricken av skrot helt plötsligt omgärdades av ett svampmoln varpå håret och uniformen flaxade till av tryckvågen från själva smällen ett par sekunder senare. Detta var nirvana.

Lyckliga skulle vi, det vill säga halva regementet, sen marschera väck från platsen och det var då det skedde. En lömsk backe bestämde sig för att se enkelmarscherad ut och lura de värnpliktiga till att bara stövla på utan att någon av dem trodde att något skulle kunna hända. Mest lurad av alla värnpliktiga blev uppenbarligen jag eftersom jag var den ende som föll. Två om två gick vi ner  på led för den vita och blanka backen medans solen sken på våra pannor när det hände. Plötsligt försvann allt fotfäste under båda mina kängklädda fötter och de bestämde sig för att byta plats med mitt huvud medans jag fruktlöst viftade med armarna i luften i jakt på något som kunde förhindra fallet. Ner i mörkret bland kamouflerade soldatben föll jag handlöst. Och med en smärtsam duns låg jag på backen på rygg medans mina fötter hade lättat från marken. Som om det inte vore nog så stannade min basker kvar i luften för en millisekund för att förstärka seriefigursfallet ytterligare. Det gjorde ont och det hade synts för 100 värnpliktiga som brast ut i skratt. Tydligen hade det inte bara känts som en seriefigursvurpa, det hade sett ut som en också. Det enda som saknades var ljudeffekterna.

Vissa av mina kollegor slutade inte skratta på flera veckor efteråt. Själv slutade jag skratta rätt fort då jag fick världens huvudvärk av fallet. Jag fick troligen alltså en lättare hjärnskakning av att min baskerlösa skalle damp i backen men begrep såklart inte det då. Okunnig och underhållande på samma gång. Det är hårt att ligga i showbusiness och inte veta bättre än att man blir utnyttjad ibland.