et var 2001. Jag jobbade som personlig assistent hos en person i Eslöv. I hans ägo fanns en bok om Eslövs historia. Jag minns inte vad boken hette eller vem som hade skrivit den, däremot minns jag att boken hyste massor med för mig okända fotografier av Eslöv på tidigt 1900tal. För er som inte känner till Eslöv så är ju Eslöv en typisk arbetar- och industriort är allt kretsat kring ett par stora gigantiska industrier så som tex Felix och numera nerlagda Åkermans. Fler produkter än du kan ana har eller hade sitt urpsrung i Eslöv faktiskt. En ärkesocialdemokratisk stad politiskt där allt handlade om arbete. Arbeit macht Frei. Du skola knega tills du döden dödo.

Utseendemässigt snackar vi ett hav av villaområden och industriområden och ett centrum där nästan alla hus är från 1950talet och framåt tre decennier.  Detta i sig är inget konstigt, man har ju som Eslövsbo inpräntat i huvudet att Eslöv är en ung stad. Stadsrättigheter först någon gång 1917 eller så. Men det fanns ett Eslöv innan dess som var betydligt mer än en leråker med gårdar kring. Ett otroligt charmigt Eslöv. Sida ut och sina in i boken hyste fotografier på det gamla Eslöv. Ett Eslöv med fantastiska gamla dekorerade 1800-tals tegelhus i centrum. Alléprydda vägar, kafeer, liv och värme. Allt i en salig blandning av arkitektur, men den viktorianska och nyklassistiska stilen dominerade och Eslöv var faktiskt riktigt fin. Tänk dig - Eslöv var en vacker stad - det säger man inte var dag.

Man brukar ofta på se på TV hur stockholmare gråter lite över hur Stockholm misshandlades under 1960talet. Det är inget alls mot vad som hände Eslöv samma tid, och vad som troligen är en av andledningarna till att så många finner Eslöv som Sveriges tråkigaste stad. Eslöv ser väldigt trist ut. Eslöv osar av arbetar-vemod och utilitaristisk ångest.

Nu har det dock blivit bättre. Sen ungefär 10 år tillbaka har ansvariga i Eslöv inte gjort annat än pyntat upp staden. Man har planterat om en del alléer och centrumtorget är en orgie i blommor sommartid. Eslöv är betydligt vackrare än många andra orter faktiskt. Eslöv är inte alls Sveriges tråkigaste stad. Inte visuellt i alla fall.

Men under ytan ligger fortfarande den där industrikänslan och pyr. Sextiotalshusen gör sitt bästa för att kväsa alla blommors charm och grönska. Det är helt enkelt så att om man misshandlar någon eller något tillräckligt länge och ingående så hjälper ingen terapi i världen. Eslöv 2008 går på psykofarmaka - det mår inte bra på riktigt.

Att då sitta där med ett jobb som jag avskydde i en ort som jag avskydde att vistas i gjorde att bilderna i boken mest gav mig vemod. Tänk så fint här kunde ha varit. Eslövs gråa samtida depression gav bara mig ångest. Nu är såklart hela skulden inte Eslövs arkitektur, utan jag tog ju med mig mina egna demoner till kaffet. Men arkitekturen gjorde ju inte saken bättre om man så säger.

(Appropå en artikel i Sydsvenskan)