et är grått. Det är disigt. Det är omkring plus minus noll grader Celcius i luften. Det är typisk skånsk vinter någonstans 1983-84. Platsen är ett övergivet tågspår, en banvall från den tiden då Harlösa hade en egen järnvägsstation och var lite av en centralort. En svunnen tid som man inte alls reflekterar över denna vinterdag. Nej istället ligger fokus på att överleva skidåkningen man är ute på.

Längdskidåkning är melodin där en grundskoleklass är ute på en ambitiös dagsutflykt. Tror det kallades "friluftsdag" i schemat. Och nog sjutton ingick fri luft i mängder i detta påhitt. Detta innebar i alla fall längdskidåkning från Harlösa ut på Revinges hedar, via ett övergivet järnvägsspår där små skolungdomar utan fara för liv och lem kunde ta sig från centralorten ut i den skånska vildmarken. Målet är ett par anständiga backar vid Krankesjön en dryg halvmil från skolan. En med skånska mått ansenlig sträcka att skida sig fram. Framförallt för en skolklass med 8-9åringar som ser snö vartannat år. Således är det många suckar och stön där ute på järnvägsspåret. Svetten lackar och barn med spröda skidor som ofta är ärvda från mor och far stakar sig besvärade men hoppfulla mot målet. Backen.

Nån lustigkurre, kanske är det jag själv, får för sig att jag bör ta täten. "Han är ju från Uppland, han kan åka skidor". Detta visar sig vara en måttlig sanning. Jovisst, född i Uppland, men knappast född på skidor. Så snart går pågatåget från Harlösa riktigt sakta till några sportfånars protester. Någonstans på mitten får vi stanna upp och pausa och vila medelst varma koppar choklad vilket nog var tur för stämningens skull innan protesterna hade utlöst konflikt.

Det är intressant nog en farlig sträcka vi åker, den tar oss nämligen rakt över Revingehed. Revingehed är övningsfält för P7 pansarregemente vilket innebär osnutna och finniga 18åringar som kör pbv-er, valpar och stridsvagnar i 100 km i timmen. Men detta var 80talet. Tiden innan det daltades. Tiden då lärarna fortfarande hade ambitiösa projekt som inte nödvändigtvis var direkt säkra för barnen. Vilket innebar stor lycka för barnen.

Efter kanske 2 timmar är vi framme vid backarna för att mötas av, inte grönska, men nästan. Backen har bara "sparsamt" med snö och alla färder ner för den innebär femtio procents färd på jord och gräs, tjugofem procents färd på grus och sten och återstående del då på brun blaskig snö. Det innebär massor av slitage på kläder och utrsutning och en ansenlig portion smutsiga kläder. Rena gyttjebrottningen.

Men ingen klagar. Lyckan är stor. Att åka ner för backen på skidor (och medhavda pulkor) är bra mycket bättre än att sitta i skolbänken och lära sig, vad det nu var man lärde sig i lågstadiet.

Hemfärden var som ni kan förstå så jobbig att man snabbt förträngde den. Jag vill minnas en tid i spåret som kändes som flera dagar av svett och skavsårstortyr. Och nej, jag tog inte täten hem. Det gäller att sluta medan man ligger på topp.