et här var andra tillfället i mitt liv som jag steg ner i likrummet. Den här gången var jag helt ensam med min livliga fantasi. Ja ett rum för lik, ni läste helt rätt. Nazisterna var uppfinningsrika. Första gången jag satte min fot där är en händelse jag inte har något som helst minne av, men desto mer tydligt ligger andra besöket där. Tillåt mig förklara vad det är jag talar om.

Platsen är Sachsenhausen, ett litet men naggande elakt koncentrationsläger strax utanför Berlin. Det ligger liksom bara där mitt i allting, mitt i ett område som mest känns som ett kolonistugeområde i Tomellilla. Så oväntat möter man helt plöstligt den där svarta smidesjärnsskylten som med demoniskt välkända stil och typsnitt säger att Arbeit macht Frei. Skylten som tydligen sitter eller satt på de flesta koncentrationsläger som tyskarna byggde finns även här. Budskapet som sände miljoner i döden.

Det är en anspråkslös plats, det var den i alla fall fortfarande 1996 när den låg där i vad som då var det precis befriade Östtyskland (har jag för mig, mina kunskaper om Oranienborg och omgivningen kring Berlin är lite förvirrade). Det finns inte så mycket att se. Inga spektakel. Inga souveniraffärer där man kan köpa vykort.

Det mesta av ursprungslägret brändes ner i slutet av kriget, antingen av desperata tyska soldater, eller kanske av arga ryska soldater och stora andra delar stod och förföll sen efter att Sovjet slutade använda det som efterkrigsfångläger för Stalins inre politiska demoner 1950. Men visst finns en del saker kvar där att beskåda ändå som de "rustat" upp. Tydliga ruinrester av ugnarna som de brände folk i tillhör det mest morbida där. Ett pompöst monument rest av ryssar under efterkrigstiden. Ett litet museum med skräckkuriosa i form av barnskor, avklippt hår och fotografier. Avrättningsdiken. Återställda avrättningspålar. Torn och medicinska laboratorier. Sachsenhausen var ju inte ett stort läger. Här mördades "endast" några hundra tusen vill jag minnas. Men det som det saknade i kvanitét tog det igen i kvalitét. Här utfördes enorma mängder medicinska experiment. Varav enorma mängder fotografier från misslyckade transplantationer och liknande pryder museets väggar.

Det här är inget ställe man fnissar på. Inte för att vara pretentiöst mogen, utan helt enkelt pga att man så omedelbart kan känna smärtan som stället orsakade. Det här är så äkta som historia någonsin kan kännas. Det här är så långt från abstrakta siffror i en bok eller andra döda ting som är svåra att lägga känslor kring. Jag tror inte ens jag fnissade när jag var där första gången på klassresa i nionde klass. Jag fnissade definitivt inte där andra gången. Vid mitt besök där 1996 så var jag där med folkhögskolan. Det besynnerliga är, jag tror faktiskt det var vår vid båda mina besök. Idylliska fågelkvitter, blommor, solsken och gröna skott. Paradoxen kan inte bli mer total.

Istället för att en gång till gå med en på rundtur då 1996 så gick jag medvetet helt själv den här gången för att inte låta mig distraheras av någon annan eller något annat. Tid för kompisar hade man sen i bussen igen. Tid för fakta kunde man få närsomhelst. Nu var det tid för upplevelse. För känslor. Jag tänkte utmana mig själv och mina känslor och det lyckades jag sannerligen med. 

Den här gången gick jag själv ner i den underjordiska kammare som ligger under en av byggnaderna. Det var en medelstor kammare med pelarvalv och vitt kakel på väggarna. Det var här som lik förvarades i väntan på experiment eller förbränning i ugnarna. Ett slagthus bokstavligen talat. Jag var helt ensam där nere i det dunkla ljuset och läste på den lilla skylt som satt där nere som berättade vad det var för rum. Det allra värsta var att när jag var där så blev allt så suggestivt att jag för en stund kände doften av just slagthus. Den kalla metalliska doften av blod mot kakel. Inbillning javisst, någon bris med unken källardoft som kom genom mina näsborrar vid precis fel (rätt) tillfälle, men ändå så otroligt realistiskt för stunden. Med morbiditet i stämman kan man ju säga att stanken av en 100 000 offer låg kvar djupt i väggarna. Det var så det kändes då. Jag skyndade mig ut faktiskt. Det blev lite för mycket och vårsolens sken ovan mark tog snabbt väck de demoner som i källaren tagit besittning i mig.

I denna stund genomgick jag en liten svag personlig förändring där förintelsen inte längre var svartvit journalfilm eller filmer från Hollywood, utan något som istället blev konkret, som kanske t om luktade.