en här anekdoten utspelar sig inte för så länge sen, och den har heller ingen vettig poäng så jag får be om ursäkt redan nu. Huursohmhafver. Det hela började i alla fall en marsafton 2008. Längst upp på backarna precis söder om Helsingborg ligger en rastplats med utsikt över Öresund. På denna mycket vindpinade plats skedde i alla fall en händelse som kunnat leda till en internationell kris. Jag, författaren av denna bloggpost var denna afton vår tids Gavrilo Princip. Men skottet i Sarajevo var utbytt mot en dubbelmacka av anfall mot ett intet ont anande tyskt par som satt i en husbil mitt emot vår bil.

Den kraftfulla stormen svepte in över parkeringen. Jag visste redan innan jag skulle öppna bildörren att det skulle bli en mödosam affär. Och mycket riktigt mötte jag den den stormstarka vinden på skånes mest vindpinade plats. Mot mig stod naturens krafter och dörren gick efter lyckad öppning knappt att rubba för utstigning. Trots min ansenliga lekamen så visade sig dörren inte vilja flytta på sig frivilligt så jag fick börja kämpa. På grund av detta fenomen så satt jag fram-och-sido-lutad i bilen med blottad och ytterst vit rövspringa, ty mina jeans var i bästa raggarstil lite nerglidna vilket ledde till en ofrivillig blottning som förstärktes av taklampans sken. Minst 15 sekunders blottning av dalsänkan rakt i riktning mot Tysklands finaste människor som enda oundvikliga skådebröd på parkeringen. Det gick inte att undvika att skåda det troligen. Lidandet jag orsakade kan ha gett permanenta men.

Det slutade inte där. Väl tillbaka i bilen efter att ha investerat i lite godis så skulle jag gestikulera ut över sundet i en diskussion om något trivialt likt de flesta av mina diskussioner är. Lite för lite sent kom jag på att handgesten inte var oskyldig. I taklampans sken, rakt i riktning mot tysken så hade jag pekat med rak arm i en tydlig "romersk" hälsning under ett par sekunder. Stackars tyskar som aldrig får slippa undan skulden för kriget, alltid ska de plågas av omvärlden. Först ett bakhål(l), sen en HH-hälsning. Dont mention the war var frasen på mina fnissande läppar när vi raskt körde iväg. Jag som i min naiva och barnsliga fumlighet kunde inlett ett nytt världskrig. Jag skäms. Förlåt Tyskland.