ag bodde i en biograf. En biograf som var en gymnastiksal. Det är dagens sanning och inte alls inledningen på nån labil Absintdrucken dikt. I mitten av 1980talet så blev mitt och mina föräldrars hem en nerlagd biograf efter att vi sålt gården som vi bott på innan. Ja, vi bodde alltså inte i själva biografsalongen, utan i en av de lägenheter som var tillhörandes i samma byggnad. Vi snackar en tidig funkisbyggnad. Kanske 1930tal. Nån gång på 1970talet blev dock den nerlagda salongen ombyggd till gymnastiksal. Tänk er en T-formad byggnad med lägenheter som vette till höger och vänster åt sidorna mot en gata och en biografsalong i mitten och bakåt som benet. Ett T helt enkelt. Inte så konstigt alls med andra ord.

En intressant förmån som kom med just vår lägenhet (en av fyra lägenheter i byggnaden) var att det var vi som skötte ansvaret för uthyrningen av gymnastiksalen. Anledningen att det var vi och inte någon av de som hade bott där längre än oss var att de övriga var alla 80+ åldersmässigt. Rena seniorboendet med andra ord. För besväret fick vi 200 kronor i hyresrabatt plus fri tillgång till gymnastiksalen. Så var det i alla fall inledningsvis, sen ville hyresvärden ändra på det till sämre förmåner, men då sa vi i från och han fick sköta uthyrningen själv vilket drastiskt reducerade antalet spontana gäster till noll eftersom hyresvärden bodde i Lund och detta var 3 mil från Lund i den lilla metropolen Harlösa. Vem åker in till Lund spontant och betalar 50 spänn för att få låna nycklarna till en lokal. Kvar blev de som betalade fasta abonemang, tex räddningsverket, som kom dit en gång i veckan. Han "litade" förövrigt inte på att vi gav honom alla pengarna nämligen. Nu gjorde vi såklart heller inte det, men man kan lugnt säga att intäkterna sjönk radikalt efter att han själv skulle ta hand om det så hans beslut var helt korkat. Jag tror tom att han stängde lokalen helt precis innan vi flyttade eftersom han inte visste hur han skulle fixa uthyrningen.

Annars var det ju folk som ringde på hos oss och betalade 50 spänn för en timme innan detta skedde. Flera ggr i veckan. Så jag fick ju vara med och sköta finanserna eftersom jag var mer hemma som skolbarn än mina två föräldrar. Så vi snackar väl en 500 i veckan som drogs in bra veckor. Varav att vi nallade kanske 250 förrutom den hyressänkningen vi redan fått. Ja va fan gör man. Det var ju meningen att vi skulle städa eländet varje vecka också. Det gör man fan inte gratis.

Ombyggnaden hade varit sparsam av byggnaden vilket innebar en härlig atmosfär. T ex så fanns den stora röda sammetsduken kvar längst inne i salen där duken hade funnits bakom, och utanför vid ingången satt glasrutorna där filmaffischerna hade suttit kvar. När vi städade där inne så fann vi förresten även ett gäng fotografier gömda ovanpå ett skåp. Gamla svartvita kort på 30-40-50talets stjärnor. Tror mina föräldrar har sparat undan dessa där hemma än idag. Inte fan gav vi dem till hyresvärden i alla fall.

En del andra minnen som jag hade kring biografen kretsade ju kring alla de temporära kompisar som man fick under den här tiden. Folk som frågade om man ville vara med och spela badminton (salen kom med ett sånt nät), för att de då fick spela gratis om jag var med. Jag fattade såklart att det handlade om utnyttjande av mig, men jag gillade badminton så det gjorde mig inget.

Sen var det ju det där med det gamla maskinistrummet. Det kom man nämligen åt via vår lägenhet. Hela vinden kom man faktiskt åt via vår lägenhet endast. Rätt märkligt. Själva maskinistrummet var ju tyvärr utrymt på maskiner, men genom gluggarna kunde man fortfarande spana ner i salongen på de som lirade sporter där. Vilket jag såklart gjorde ibland likt den peeping-Tom jag var i unga pubertala år. Man kunde ju kanske få se något spännande. Kanske t om naket. Alla vet ju att unga tjejer som hyr en gympasal ibland klär av sig och spelar nakna. Alla unga kåta killar hoppades på det i alla fall. Frustrationen av att höra duschande unga tjejer under mitt rum (mitt rum var rakt ovanpå duscharna) var dock rätt olidlig och man funderade djupt och innerligt på hur man skulle kunna tänkas borra ett hål eller något sånt. Men inget sånt blev ju av. Man drömde mer än man fixade. Då som nu.

Om inte det så var det rätt skoj att i maskinrummet spionera på folk bara för spionagets skull oavsett nakenhet, för att se vad det var de lirade nere i salongen. Det gick alltid smidigt att spionera på folk, utom en gång när jag tappade ner metalluckan för gluggen ner på golvet där inne i maskinrummet så det dånade även nere i gympasalen. Då slutade mitt hjärta slå för ett par sekunder, för att sedan slå med 340 slag i minuten ett långt tag innan jag visste om folket i salen hade upptäckt mig. Mina spionage-öron avslöjade dock för mig att spelarna där nere aldrig begrep varifrån ljudet kom. Jag monterade aldrig upp luckan igen, då dess fäbless för att rasa ner i golvet inte tilltalade bäver och bröstspionen i biografen.