innaren av Augustpriset 2006 heter Svinalängorna av Susanna Alakoski. Jag har inte läst boken, men när min sambo läste den och suckade för hundrade gången var jag ju tvungen att fråga vad som stod på. Hon räckte över mig boken med det i mina ögon/öron faktiskt väldigt tilltalande namnet Svinalängorna. Baksidans beskrivning om ett 60 och 70talets Ystad och finsk arbetarklass gav mig mersmak. Det lät underbart socialrealistiskt och bistert och boken var ju inte direkt en bibel att ta sig igenom med sina 259 sidor. Detta måste ju vara fullt läsbart. Kanske troligen mästerligt med tanke på alla löften. Så fel man kunde ha, så toklurad jag blev av den lilla svarta cirkeln på framsidan som lös av intellektualism med frasen "vinnare av augustpriset 2006". Vilken tur att jag snabbt la boken ifrån mig igen innan jag tog allvarlig skada. Så här låter det i alla fall:

Boken är ju skriven med en smått retarderad stil som ni kan se och troligen finns ännu värre exempel. Korta meningar som borde ha mjukats upp med lite kommatecken och mjukare ord. Men nej, inte då, det behövs inte i koskenkorvarnas land tydligen. Det är bara fransoser, britter och svenskfjollor som kräver sånt. Har man svedjebränning i blodet behöver man inte använda kommatecken eller liknande trams.

Nu blir det kanske lite mer uthärdligt om man läser boken med en byfånig sverige-finsk dialekt, för då uppstår en viss tragikomisk ton över allt som osar av ärketypiskt Finland. Men jag måste säga att det är inte riktigt min kopp te med meningar i en litterär text som är så här korta och hoppiga - hur mycket humor jag en försöker applicera på det. Det hör mer hemma i hastigt skrivna bloggtexter likt denna gnälliga text.

De som gillar denna typen av texter skulle nog säga att det handlar om finsk socialrealism och är skrivet med finsk socialrealistisk stil och något annat vore bara fel. Men det kvittar hur fin kräftan än är, hatar man kräftor så gör man det hur fin småländsk sjö de än dragits upp ur. Det här citatet ovan är ett jobbigt naivt kortfattat språk att läsa som aldrig flyter i mitt tjocka huvud, dvs det är min hatade kräfta. Sen får det finnas hur många goda och fint formulerade förklaringar som helst till språkstilen. Denna bok är fortfarande ett bevis för mig att kultureliten inte alls nödvändigtvis tillhör de egentligen intelligentas skara. Jag vet, jag vet, få saker gör att man ser bittrare ut än när man gnäller på en självutnämnd elit men jag måste få lov att vara lite bitter denna dag. Det var ju faktiskt en jobbig dag för flugornas herre.

En kul anekdotisk detalj med boken finns faktiskt och det är därför som jag skriver om den här på Beelzebub istället för på min andra blogg. Nämligen att ljudet av sverigefinnar i mitt huvud väcker många abstrakta minnen till liv av sverigefinska upplevelser man råkat ut för genom åren. Inte minst får jag fram smaken av memma i munnen samtidigt som jag ser små mumintroll överallt. Memma är för den som inte vet en finsk socialrealistisk rätt som består av finsk lera kryddat med koskenkorva, granbarr, sot från svedjebränning och spadet från 20 bastubadande finnar. En slags finsk chokladkaka, utan chokladen.