ag tror det hände samma år och att året var 2005 men jag kan ha fel. Första delen av mina möten med två giganter i Lund skedde på perrong fem på Lunds Centralstation. Den var rätt öde och den fylldes heller inte med nämnvärt mycket mer människor när ett Öresundståg rullade in. Av tåget steg demonregissören Roy Andersson och gick sakta mot trappan som leder ner till den urinstinkande gångtunneln under alla spåren. Han bar en beige pensionärsjacka och en sån där fyrkantig svart läderaxelremsväska som ser ut som den som riktiga knegare bär sin lunch i. Troligen fylld med manuset till någon då ogjord film. "Du levande" kanske. Jag såg honom och han såg mig. För en kort sekund kände jag mig nöjd över att han, en stor regissör faktiskt hade tittat rakt på mig, men rätt fort slog en annan tanke mig. Roy, men det är ju han som i intervjuer säger sig leta efter karaktärer till sina filmer bland vanligt folk. Han skyr ju etablerade skådisar. Under loppet av en kvantsekund så övergick alltså min belåtenhet i extrem nervositet. Tittar han på mig för att jag är en av hans potentiella kufar? Rampskräcken slog direkt in och jag gick diskret åt andra hållet och vi sågs aldrig igen.

Tidsmässigt i närheten av detta regissörsmöte skulle jag, troligen stressad till en föreläsning i ämnet historisk arkeologi om jag inte minns helt fel handla lite på seven eleven vid stationen här i Lund. Solen sken och jag skulle snabbt avklara min affär var det tänkt. Ser mig dock inte för utan går in genom ytterdörren och rakt in i magen på en storvuxen gestalt. Han var huvudet längre än mig och hade ungefär min kroppsvikt. En välmående-mage putade försiktigt fram under en stickad tröja. Uppe i toppen på kroppen satt ett huvud med en stor blond kallufs och brevid goliat-gestalten gick en ung pojke. Titanens barn troligen. Ett svagt "umghf" utstöttes mumlande från jätten när jag med min arm och axel slog i personen. Inte så farligt hårt, men tillräckligt för att det hela skulle rendera mig nödvändigheten att snabbt säga ett "ojhoppsanförlåtursäkta". Jag är ju trots min ringa längd på 1.80 med min dåvarande vikt på ca 118 kg en rätt massiv himlakropp att krocka med även för en titan på 5 meters längd. Gestalten nickade hursomhelst lite leende och gick sen ut medans jag, smått chockad och tagen av uppenbarelsen jag såg i personens ansikte, gick in för att handla. Kroppen jag hade krockat med var tillhörandes skådespelaren Rolf Lassgård.