är på backen på pålar satt liken på rad. Den lille lågstadieklassaren kunde knappt tro sina öron. Det var 1982 och jag fick lära mig en grundkurs i Harlösas hemska historia. Det talades om hur det på "1500talet sattes upp folk på backen". Bilderna av en supermörk tid tornades upp framför mina unga ögon. Korpar som hackar ut ögonen på liken. En disig och mörk omgivning, naturligtvis i November-klädsel.

Backen är i verkligheten närmare bestämt egentligen den backe som Harlösa som ort består av. Alla som varit där vet vad jag talar om, alla ni andra får tro mig när jag säger att Harlösa är en enda stor backe med enorm höjdskillnad mellan lägsta och högsta punkt. Nåväl tillbaka till skrönan, vilket jag förutsätter att det trots allt är, handlar om hur Harlösa sägs ha blivit nerbränt och plundrat av svenskarna under de skånska krigen. Den uppmärksamme kan redan nu konstatera att 1500talet inte riktigt är tidpunkten för pålspetsandet med andra ord. Legenden ersätts av den lite mindre blodiga verkligheten.

Som liten tittade man i alla fall beundransvärt på den kogödselprydda äng där det hela skulle ha skett, men så småningom tänkte man inte mer på det när åldern tilltog. Som äldre och klokare insåg jag snabbt att det troligen inte skulle finnas jättemycket sanning i det hela. Men så, när SVT 2007 visade den ytterst tolliga "Snapphanar" väcktes mina minnen till liv. Här var Harlösa med igen, och det talades åter om ond bråd död i orten. Oj! Ja men kanske ändå trots allt?

Inte för att det går att säkerställa något i frågan, men lågstadieklassaren i mig uppskattar tanken på att det kanske någonstans trots allt fanns lite sanning i skrönan. Kanske åtminstone EN Harlösabo blev pålspetsad och det fanns lite sköna grymheter som var sanna. Det hade i all sin grymhet varit fruktansvärt tufft att lilla Harlösa har en riktig backe där folk spetsades på pålar. Det hade lågstadieklassaren tyckt, och det tycker även 33-åringen.