et är i nådens år 1996 och jag möter för första gången den taktila upplevelsen av film på en av mig för 20 kronor köpt begagnad VHS-film på Mikaelimarknaden i Eslöv. Jag kan mäta filmupplevelser innan och efter denna upplevelse i princip eftersom den här filmen gav mig en helt ny typ av upplevelse. Filmen i fråga är Cyklo (Xich Lo) och är en hyffsat intressant berättelse om prostitution och familjeolycka i Saigon i Vietnam. Men det är inte berättelsen som är det viktiga utan det visuella. Filmens styrka är att den gav mig en upplevelse jag sällan känt därefter, och framföallt aldrig innan. Känslan och smaken av det man ser.

Det hela rör sig kring ett par surrealistiska scener där filmens huvudrollsperson i bittert vemod över något lägger sig ner på ett golv tillsammans med en utvält färgburk och somnar i ljuset av neonljus från gatan utanför. Kan låta konstigt - är konstigt - men känslan av färg som torkar sig fast i ansiktet kändes rakt ut genom TVns bildrör. Upplevelsen var som en blandning mellan en religiös uppenbarelse och en syratripp från 1969. Jag njöt, men blev alldeles matt och tagen och förstod aldrig riktigt varför mer än att det var smått sakralt.

Jag har inte sett filmen sen dess. Det har inte riktigt gått att förmana sig till att göra det. Vissa filmer ser man en gång även fast de är bra eftersom en repris kanske annars tar udden av en tillfällig magi. Tänk om det inte händer igen… då är magin ju för alltid borta.