ag bodde i en biograf. En biograf som var en gymnastiksal. Det är dagens sanning och inte alls inledningen på nån labil Absintdrucken dikt. I mitten av 1980talet så blev mitt och mina föräldrars hem en nerlagd biograf efter att vi sålt gården som vi bott på innan. Ja, vi bodde alltså inte i själva biografsalongen, utan i en av de lägenheter som var tillhörandes i samma byggnad. Vi snackar en tidig funkisbyggnad. Kanske 1930tal. Nån gång på 1970talet blev dock den nerlagda salongen ombyggd till gymnastiksal. Tänk er en T-formad byggnad med lägenheter som vette till höger och vänster åt sidorna mot en gata och en biografsalong i mitten och bakåt som benet. Ett T helt enkelt. Inte så konstigt alls med andra ord.

En intressant förmån som kom med just vår lägenhet (en av fyra lägenheter i byggnaden) var att det var vi som skötte ansvaret för uthyrningen av gymnastiksalen. Anledningen att det var vi och inte någon av de som hade bott där längre än oss var att de övriga var alla 80+ åldersmässigt. Rena seniorboendet med andra ord. För besväret fick vi 200 kronor i hyresrabatt plus fri tillgång till gymnastiksalen. Så var det i alla fall inledningsvis, sen ville hyresvärden ändra på det till sämre förmåner, men då sa vi i från och han fick sköta uthyrningen själv vilket drastiskt reducerade antalet spontana gäster till noll eftersom hyresvärden bodde i Lund och detta var 3 mil från Lund i den lilla metropolen Harlösa. Vem åker in till Lund spontant och betalar 50 spänn för att få låna nycklarna till en lokal. Kvar blev de som betalade fasta abonemang, tex räddningsverket, som kom dit en gång i veckan. Han "litade" förövrigt inte på att vi gav honom alla pengarna nämligen. Nu gjorde vi såklart heller inte det, men man kan lugnt säga att intäkterna sjönk radikalt efter att han själv skulle ta hand om det så hans beslut var helt korkat. Jag tror tom att han stängde lokalen helt precis innan vi flyttade eftersom han inte visste hur han skulle fixa uthyrningen.

Annars var det ju folk som ringde på hos oss och betalade 50 spänn för en timme innan detta skedde. Flera ggr i veckan. Så jag fick ju vara med och sköta finanserna eftersom jag var mer hemma som skolbarn än mina två föräldrar. Så vi snackar väl en 500 i veckan som drogs in bra veckor. Varav att vi nallade kanske 250 förrutom den hyressänkningen vi redan fått. Ja va fan gör man. Det var ju meningen att vi skulle städa eländet varje vecka också. Det gör man fan inte gratis.

Ombyggnaden hade varit sparsam av byggnaden vilket innebar en härlig atmosfär. T ex så fanns den stora röda sammetsduken kvar längst inne i salen där duken hade funnits bakom, och utanför vid ingången satt glasrutorna där filmaffischerna hade suttit kvar. När vi städade där inne så fann vi förresten även ett gäng fotografier gömda ovanpå ett skåp. Gamla svartvita kort på 30-40-50talets stjärnor. Tror mina föräldrar har sparat undan dessa där hemma än idag. Inte fan gav vi dem till hyresvärden i alla fall.

En del andra minnen som jag hade kring biografen kretsade ju kring alla de temporära kompisar som man fick under den här tiden. Folk som frågade om man ville vara med och spela badminton (salen kom med ett sånt nät), för att de då fick spela gratis om jag var med. Jag fattade såklart att det handlade om utnyttjande av mig, men jag gillade badminton så det gjorde mig inget.

Sen var det ju det där med det gamla maskinistrummet. Det kom man nämligen åt via vår lägenhet. Hela vinden kom man faktiskt åt via vår lägenhet endast. Rätt märkligt. Själva maskinistrummet var ju tyvärr utrymt på maskiner, men genom gluggarna kunde man fortfarande spana ner i salongen på de som lirade sporter där. Vilket jag såklart gjorde ibland likt den peeping-Tom jag var i unga pubertala år. Man kunde ju kanske få se något spännande. Kanske t om naket. Alla vet ju att unga tjejer som hyr en gympasal ibland klär av sig och spelar nakna. Alla unga kåta killar hoppades på det i alla fall. Frustrationen av att höra duschande unga tjejer under mitt rum (mitt rum var rakt ovanpå duscharna) var dock rätt olidlig och man funderade djupt och innerligt på hur man skulle kunna tänkas borra ett hål eller något sånt. Men inget sånt blev ju av. Man drömde mer än man fixade. Då som nu.

Om inte det så var det rätt skoj att i maskinrummet spionera på folk bara för spionagets skull oavsett nakenhet, för att se vad det var de lirade nere i salongen. Det gick alltid smidigt att spionera på folk, utom en gång när jag tappade ner metalluckan för gluggen ner på golvet där inne i maskinrummet så det dånade även nere i gympasalen. Då slutade mitt hjärta slå för ett par sekunder, för att sedan slå med 340 slag i minuten ett långt tag innan jag visste om folket i salen hade upptäckt mig. Mina spionage-öron avslöjade dock för mig att spelarna där nere aldrig begrep varifrån ljudet kom. Jag monterade aldrig upp luckan igen, då dess fäbless för att rasa ner i golvet inte tilltalade bäver och bröstspionen i biografen.

ad heter nu sådana där hårda plastiga mattor som spricker som keramik nästan? Bakelitgolv? Linoleum? Sånt man hade i alla offentliga lokaler förr i tiden. Strunt samma. Tänk er i alla fall ett mintgrönt plastgolv (eller om det kanske faktiskt var grått?) och gula betongväggar med klassiska läroplancher på länder och andra saker. Kartor som redan 1956 var hopplöst utdaterade. Tänk er 50talets funkisskola i kombination med fula ungar som sen länge vägrar vida byxor och precis upptäckt synth och hårdrock och skjortor i skumma mönster som ska vara utanpå och ha översta knappen stängd (iaf om man var åt det syntiga hållet). Tänk er alltså en byggnad på funkisstereoider så har ni byggnaden och tänker er fula bonnläppiga syntare så har ni klientelen (för hårdrockare syntes inte lika mycket och tydligt). Tänk er klassiska skolbänkar med grön färg och metallben som både hyser pennlock och boklock. Tänk dig den ärlighet som ett sånt system kräver med ens ägodelar i en skolbänk, som inte finns idag. Tänk dig en fröken som hette Britt Larsson som hade nervösa problem och en sadistisk läggning och en dotter två klasser under mig som var skolans utan tvekan otrevligaste och största och bortskämda stropp - en klon av sin mor. Tänk dig en mellanstadieskola ute på landet i ett slumrigt samhälle anno 1986 och du har en plats som för mig både är astronomiskt avlägsen och något som stundtals känns som det var igår.

I denna skola fick jag av Britt bland annat lära mig att jag hade fel när jag sa att alla däggdjur inte alls föder levande ungar utan att det finns ett par stycken undantag - trots att jag hade rätt. Inte heller kunde jag vara tyst när läraren talade om Borné-o och Akací-a istället för Bórneo och Akácia. Det straffade sig, det förstår jag idag. Det var troligen därför som läraren envetet förblev min ovän och någon som jag hatade. Jag var heller inte ensam i mitt hat. Min bäste kompis blev mer terroriserad än mig och bröt samman flera gånger. Vi snackar alltså en lärare, en vuxen människa, som inte kunde hantera besserwissriga ungar utan att bli en sadist. Hur svag och liten är man inte då? Straffen för mig var ytterst subtila, men de kändes ändå. Tex hade man ju på den här tiden fortfarande övningar i skrivstil. Jag vet inte hur det är med sånt idag. Att skriva hade jag inga problem med språkligt. Men att skriva snyggt kunde jag inte och kan inte än idag. Min handstil är riktigt förbannat katastrofal. Detta tyckte Britt Larsson att man skulle förbättra med, inte pedagogik eller uppmuntrande ord, utan hån. Riktiga offentliga hån. Hon ryckte faktiskt min skrivbok under näsan på mig och började sucka inför hela klassen. Sen tog hon frågande Fjäske-Pers häfte och höll upp framför mig med och började sen mässa för mig och för klassen att "Så HÄR ska du skriva. Ska det vara så svårt att lära sig skriva snyggt. Du som kan så mycket".

Jag berättade om denna händelsen för min morsa och farsa. De blev inte alls glada och de läxade upp Britt via telefon omedelbart vill jag minnas. Något som kanske inte gjorde saken bättre även om det var precis rätt sak att göra. Så istället för att vara så här rakt på sak så övergick hennes psykningar hädanefter mest till att falla ut på andra av föräldrar mindre beskyddade elever. Tex min kompis Magnus. Det var precis som att hon delvis gjorde så för att hon visste att det gjorde mig skitförbannad att se det och eftersom Magnus var mycket mer timid än mig och inte skvallrade till sina föräldrar på samma sätt. Framförallt så var hans föräldrar mycket mer mjäkigare. Kvar till mig sparade hon sarkasm och nedlåtande små kommentarer om att jag aldrig skulle lyckas med något i livet.

Tre saker kom ut av detta: Jag störtdök totalt i min studiedisciplin och återhämtade mig aldrig egentligen. Trots flertalet år på högskola har jag aldrig varit bra på att plugga sen mellanstadiet. Men jag har också tack vare att jag har kunnat identifiera att mitt skolhat berodde så mycket på en lärare, kunnat rätta till det hela.

Man ska inte håna de döda - men en fågel viskade i mitt öra för ett par år sen att Britt Larsson nog var död i en sjukdom, eller åtminstone allvarligt sjuk. Kan inte säga annat än att jag sörjer annat att hon överhuvudtaget existerade och plågade mig med många andra elevers vardag i en så viktig tid i livet som grundskolan trots allt är för ens utveckling och att jag aldrig fick chansen som vuxen att konfrontera henne. Oförlåtligt.

Jag har faktiskt ett positivt minne av Britt Larsson och det var tror jag när jag gick i sjätte klass. Skolan hade bestämt sig för att lärare alltid skulle patrullera skolområdet på rasterna. Minns inte varför men det beror nog på en konflikt som fanns mellan oss i sjätte klass och de i femte klass. Bråk utbröt lite här och var i alla fall. Inget superallvarligt.

Hursomhaver så spelades det fotboll på den numera hädangågna grusplanen. Britt Larsson kom patrullerandes runt om hörnet med ett av hennes störiga superglada leenden som hon alltid fick när hon såg sin stjärtgosse Per (han var med i fotbollsmatchen). En av skolans bättre fotbollsspelare riktar hursomhelst världens kanonskott med den tunga, blöta och sandiga läderkulan mot målet. Jag ser allt detta för jag står precis bakom honom. Han totalmissar målet och bollen far med astronomisk kraft på ett avstånd av tre meter rakt i plytet på Britt Larsson som nästan far baklänges pga Newtons andra lag. Man kan säkert än idag spåra vibrationer i kosmos som beror på denna kollision. Tystnaden som utbredde sig var total när Britt skottskadad med händerna för ansiktet linkande iväg mot lärarrummet. Spelet stannade upp. När Britt försvunnit bakom hörnet så utbröt världens jubel och skrattfest. Jag minns att jag verkligen i djupet av mitt hjärta hoppades att det hade gjort riktigt jävla ont och jag föll in i skrattfesten. Vilket det troligen också hade gjort eftersom hon sjukskrev sig i en hel vecka och återkom med blåtiror under båda ögonen som hon försökte dölja bakom solglasögon. Självklart blev fotbollshjälten ett nytt hatobjekt för henne att mobba, även fast han inte hade gjort det avsiktligt. Det är ett av få tillfällen då jag skrattat pga Britt Larsson.

Sensmoral: Elakt ur ett kristet mjäkperspektiv att håna en sjuk eller döende Britt Larsson, javisst, men ur ett kosmiskt perspektiv rätt. Vissa saker ska du inte förlåta utan istället bearbeta och bekämpa, för annars får du bära skulden och ångesten över det osagda istället. Förlåtelse är inte toppen av all god moral i alla lägen, det har mitt liv visat mig vid flertalet tillfälle - det är ibland direkt självdestruktivt att ha som princip att förlåta allting, för man har nämligen inte en oändlig plats i sig att fylla all den förlåtelsen som all orätt mot en kan kräva som helig Jesus-fetischist, och om man aldrig läxar upp de som behöver läxas upp, så lär de sig aldrig heller. Det djungelordspråket är klokare än Jesus alla ggr.

Britt blev aldrig uppläxad så som hon skulle ha blivit, så hon vet inte om hur fel hon behandlade folk. Men naturen såg till att straffa henne ändå av ren slump. Så kan det gå, och det gjorde mig nöjd. Inte lika nöjd som en konfrontation nu i vuxen ålder hade gjort mig tyvärr. För då hade jag dels tryckt en lärobok om däggdjur ner i truten på henne och dels berättat för henne exakt hur mycket ett beteende från en lärare kan skada folk.

Get over it? Japp, jag försöker. Att beskriva händelserna är en del av min egenhändigt konstruerade terapi. Det funkar rätt bra. Jag är faktiskt inte i närheten så bitter idag som jag var för 15 år sen när jag började identifiera problemens ursprung.

(Inga namn eller platser är ändrade - uthängning är i sådana här lägen själva poängen. Vill någon försvara Britt Larsson från Harlösa  kan de ju höra av sig)

ret var troligen 1997. Platsen var "Spisen" i Lund. Spisen var på dagtid en restaurang, på kvällstid fredagar och lördagar en nattklubb/pub. Numera finns inte Spisen längre, stället har öppnat och stängts åtskilliga gånger under olika namn. Jag tror det heter Papaya eller Mango eller kanske Banan numera. Nån form av frukt är i alla fall inblandad och dansgolvet är borta.

På tiden då Spisen fanns var jag där ofta. Inte för att det var skitskoj att vara där, utan för att en kompadre var DJ där och jag därför kom in gratis eftersom jag stod på den permanenta VIP-listan. Det är lite coolt att vara VIP, även om det bara var på Spisen.

Vi talar i alla fall om en plats där jag har många minnen ifrån. En del kul, men de flesta mest besynnerliga snarast. Tex så var det ju den där kvällen då jag var där, dansandes med tre tjejkompisar på dansgolvet till min kompis DJ:ande som någon bestämde sig för att bråka med mig. Jag tror att det hela hade sin grund i följande: Spisen denna kväll hyste mest ett par olika gäng killar innan vi kom dit och det blev aldrig mer balanserat heller. Så vid 23tiden när dansgolvet skulle öppnas så trillade det in tre tjejer och två killar. Jag, DJn och tre tjejer. Man kan lugnt säga att de tre tjejerrna var som tre lammungar inne i en lejonbur. De var dock inte alls där för att ragga, eller bli raggades på så stämningen surnade väl till bland de ensamma killarna när de blev refuserade dans efter dans. Inte blev det bättre av att jag gick upp med de tre tjejerna på dansgolvet medans killarna stod i hörnen förvånat. För en stund kände man sig såklart som en kung.

Det var i alla fall då det hände på dansgolvet. En armbåge i min rygg, uppenbarligen inte där av en olycka. Jag vänder mig om och tre killar ignorerar mig uppenbart. Jag surnar såklart till rejält och ställer mig och fånstirrar på den kille som såg mest skyldig ut. Riktigt blänger med min argaste blick. Den som faktiskt kan skrämma livet ur de flesta hårdingar. En blick jag bara får fram när jag blir riktigt arg. Ett vapen av stora mått som jag faktiskt har blivit hyllad för av många imponerade personer. Jag har helt enkelt ett riktigt bra dödsblick. Den får dock aldrig riktigt beprövas fullt ut, eftersom den lille (huvudet kortare än mig) mest skyldige hoben inte vill möta den.

Efter att jag återigen vänt mig om så tar det kanske 20 sekunder så får jag ytterligare en "oavsiktlig" smäll. Den här ggn ställer jag mig mitt emellan de tre grabbarna och stirrar riktigt provocerande på alla de tre, fast denna gången med ett hånleende på läpparna eftersom jag har ett hemligt vapen som jag vet att de inte känner till att jag har. De vänder bort sina blickar och låtsas som inget. Jag vet att det inte är lönt att försöka ignorera det trots detta lugn. Det kommer bara fortsätta fler ggr om jag vänder ryggen till (Jesus visste inte vad han snackade om med andra ord).

Jag har dock dock som sagt ett, eller rättare sagt två hemliga vapen på min sida som jag ännu inte hade utnyttjat. Vi snackar om två stycken maktvinkningar. Den ene till min kompis DJn som direkt stänger av musiken (han har också troligen sett det hela). Den andre en vinkning till min kompis dörrvakten som gör mig sällskap på dansgolvet. Och vips har tre stycken troligen förvånade brats bryskt utvisats från Spisen - såklart på livstid. Dont mess with the VIPs kids.

Hade det här varit i Stockholm hade jag väl säkert inte kunnat lämna Spisen sen utan att bli skjuten, men nu var det inte Stockholm utan lilla Lund. Och ett ösregn när vi lämnade lokalen var på min sida. Och nej, jag såg dem aldrig mer.

innaren av Augustpriset 2006 heter Svinalängorna av Susanna Alakoski. Jag har inte läst boken, men när min sambo läste den och suckade för hundrade gången var jag ju tvungen att fråga vad som stod på. Hon räckte över mig boken med det i mina ögon/öron faktiskt väldigt tilltalande namnet Svinalängorna. Baksidans beskrivning om ett 60 och 70talets Ystad och finsk arbetarklass gav mig mersmak. Det lät underbart socialrealistiskt och bistert och boken var ju inte direkt en bibel att ta sig igenom med sina 259 sidor. Detta måste ju vara fullt läsbart. Kanske troligen mästerligt med tanke på alla löften. Så fel man kunde ha, så toklurad jag blev av den lilla svarta cirkeln på framsidan som lös av intellektualism med frasen "vinnare av augustpriset 2006". Vilken tur att jag snabbt la boken ifrån mig igen innan jag tog allvarlig skada. Så här låter det i alla fall:

Boken är ju skriven med en smått retarderad stil som ni kan se och troligen finns ännu värre exempel. Korta meningar som borde ha mjukats upp med lite kommatecken och mjukare ord. Men nej, inte då, det behövs inte i koskenkorvarnas land tydligen. Det är bara fransoser, britter och svenskfjollor som kräver sånt. Har man svedjebränning i blodet behöver man inte använda kommatecken eller liknande trams.

Nu blir det kanske lite mer uthärdligt om man läser boken med en byfånig sverige-finsk dialekt, för då uppstår en viss tragikomisk ton över allt som osar av ärketypiskt Finland. Men jag måste säga att det är inte riktigt min kopp te med meningar i en litterär text som är så här korta och hoppiga - hur mycket humor jag en försöker applicera på det. Det hör mer hemma i hastigt skrivna bloggtexter likt denna gnälliga text.

De som gillar denna typen av texter skulle nog säga att det handlar om finsk socialrealism och är skrivet med finsk socialrealistisk stil och något annat vore bara fel. Men det kvittar hur fin kräftan än är, hatar man kräftor så gör man det hur fin småländsk sjö de än dragits upp ur. Det här citatet ovan är ett jobbigt naivt kortfattat språk att läsa som aldrig flyter i mitt tjocka huvud, dvs det är min hatade kräfta. Sen får det finnas hur många goda och fint formulerade förklaringar som helst till språkstilen. Denna bok är fortfarande ett bevis för mig att kultureliten inte alls nödvändigtvis tillhör de egentligen intelligentas skara. Jag vet, jag vet, få saker gör att man ser bittrare ut än när man gnäller på en självutnämnd elit men jag måste få lov att vara lite bitter denna dag. Det var ju faktiskt en jobbig dag för flugornas herre.

En kul anekdotisk detalj med boken finns faktiskt och det är därför som jag skriver om den här på Beelzebub istället för på min andra blogg. Nämligen att ljudet av sverigefinnar i mitt huvud väcker många abstrakta minnen till liv av sverigefinska upplevelser man råkat ut för genom åren. Inte minst får jag fram smaken av memma i munnen samtidigt som jag ser små mumintroll överallt. Memma är för den som inte vet en finsk socialrealistisk rätt som består av finsk lera kryddat med koskenkorva, granbarr, sot från svedjebränning och spadet från 20 bastubadande finnar. En slags finsk chokladkaka, utan chokladen.

m jag har en vän. Framförallt om jag har en vän i verkligheten och den personen har en blogg så läser jag den personens blogg oavsett om bloggen är jättebra eller inte. För mig är det självklart att man i en vänskapsrelation hyser viss form av nyfikenhet på vad ens verkliga vänner tänker och säger. Trots detta faktum har jag vänner, som jag har gett min bloggadress till, men som aldrig någonsin skulle få för sig att läsa något jag skriver. Är jag gnällig när jag reagerar över detta eller är det en naturlig självömkan som jag känner? Är det verkligen speciellt goda vänner man har om de aldrig vill läsa något man skriver? Nej troligen inte som jag ser det, det är troligen egentligen personer som man mer borde kalla "ytliga bekanta".

Och just så känslig är jag, författaren av denna blogg, denna tämligen vindpinade dag efter ett dygn av diverse mentala strapatser (som jag i detalj lämnar därhän från att nämna i bloggen tillsvidare). Ordet vi söker i bitihopmänniskornas ordlisa är "gnällspik" troligen. Men jag skulle nog kalla detta för kliniska psykologiska issues som gör att jag inte kan hantera vissa situationer stabilt längre. Inte Dove With Gun-labila, inte så coolt psykotiskt, men inte långt därifrån när det är som allra mörkast. Vet inte vad det är som är fel mentalt med mig men att jag är kungen av panikångest här på min lilla gata är jag helt säker på.

SN plingar till samtidigt som en massa annat sker. Min portugisiske vän Luis som jag snackar med kanske en gång var tredje månad kommer med en ovanlig förfrågan. "Do you have any Swedish coins that I can trade you for something?" Att han samlade på mynt visste jag inte. Så jag fick hans fysiska adress dit jag nu ska skicka lite mynt vid tillfälle (läs: när jag har råd med portot). Skicka mynt mot att själv få lite mynt i retur är dealen.

Samtidigt för jag ett allvarligt samtal med en vän. 

Samtidigt gråter någon hysteriskt på TVn.

Samtidigt slickar min katt Knasen frenetiskt på en nylonrem vilket såklart distraherar mig. Otroligt knäppt beteende.

Samtidigt snarkar min andra katt Busan jättehögt från den skokartong hon ligger och sover i under en varm lampa likt en värphöna.

Samtidigt har jag grav magsjuka som bråkar. Min mage har aldrig blivit bra sen Calicin för en månad sen.

Samtidigt suktar jag efter lite vindruvor som väntar på mig i kylskåpet.

Samtidigt funderar jag över om jag ska stänga av datorn snart för att lägga mig och läsa eller om jag ska sitta kvar och kolla Torchwood.

Samtidigt smäller någon en smällare utanför fönstret.

Samtidigt kan det uppenbarligen hända många saker denna februarinatt 2008.

änsterfoten stack nonchalant ut genom bakrutan på "tveåförrtinn" och jag låg i en icke trafiksäker ställning i baksätet. Det var en julimorgon, omkring fem på morgonen. Luften var full av svala daggdofter blandade med halm och hödofter och en svag arom av sandstrand låg svagt över alla dessa övriga dofter. Huvudet vilar jag mot axeln på en eslövsjänta till höger om mig i baksätet och blicken är fäst mot den gråblå himmel som har börjat vakna till liv bortom mina sandiga tår på vänsterfoten. Vi kör på en smal och slingring liten asfaltsväg mellan Lund och Eslöv med täta sädesfält på alla sidorna. Sträcker man ut handen genom rutan kan man rycka till sig ett veteax. Det är den sk "gamla vägen" som vi kör på. Året är uppskattningsvis 1996 och jag är 21 år ung. Ingen säger något. Bilradion är tyst. Fan vad jag trivs.

Vi har varit på stranden för ett nattbad. Lomma Beach är playan bara ett par mil från mitt dåvarande hem i Eslöv. En på dagtid hemskt överfylld strand med silikon och sexpack men på natten lika ljuvlig som alla stränder. Vi är fyra stycken i bilen. Tre killar och en tjej. En del av ett kompisgäng som jag hade på den tiden. Ingen av oss borde egentligen köra bil så här dags ty alla har druckit lite inklusive chauffören men det struntar man i då och kör lite saktare istället (eftersom man intalar sig att det hjälper mot trafikolyckor). Vi är på hemväg från Palladiums nattklubb i Lund och tog en omväg om stranden. Det var efter fyra timmars hoppande till bra klubbmusik kom vi på idén att svalka våra svettiga och berusade kroppar i havet medans solen gick upp. Det hade ju trots allt varit en ovanligt varm natt på klubben och vi svettas alla ymnigt. Det lät som en jättebra idé när en av oss föreslog det medans vi tuggade i oss kebab på Stortorget efter att nattklubben stängde 0300.

Det visade sig vara en helt fantastisk idé att åka till stranden klockan 0300. Man kan inte se solen gå upp över horisonten i västerled, men en tidig morgon vid havet är fortfarande härligt. En tom sval strand på morgonen är magiskt lugn, nästan alltid vågfri. Havet är varmare än luften så här dags och det är fantastiskt att bada en ömmande nydansad fot i det ljumma vattnet. Vid horistonten av havet ser man Danmark. Gnistrande ljus från Köpenhamns alla hamnindustrier ligger som ett dimmigt pärlband på vattenytan. Efter nån timma på stranden då vi snackat och badat och solljuset tilltagit blev det hemfärd.

Tankarna som for genom huvudet denna bilfärd efter stranden är sen länge glömda, men jag minns att de kretsade luddigt kring underbar belåtelse och att jag där i bilen nog faktiskt tänkte på att den här stunden kommer jag aldrig glömma, vilket än så länge stämmer. Livsglädje av stora mått i det lilla där alla sinnen i mig njöt. Ett perfekt ögonblick. Livsglädje är ibland en tyst färd i gryningen i en volvo, det behöver inte var mer än så.

å femtiotalet såg man framåt, alltså ser jag bakåt till femtiotalet eftersom jag vill se framåt. Det kan tyckas vara en paradox, men varför ska man göra det enkelt för sig? Allt är inte enkelt. Jag saknar alltså femtiotalet. Jag var i och för sig inte född då, men så mycket med 50-talet verkar stämma in med mig. Det kan tyckas att jag är konservativ ibland när jag trånar om fornstora dagar, men stora portioner av denna korpulenta själ är i sitt hjärta en superteknokratisk trancendental modernist där mitt trån till just perioder som 50-talet inte beror på konservatism, utan på att då hade världen blickarna framåt, bort från konservatismen. För inget säger modernism mer än 50-talet. Det var då som arkitekturen vågade, det var då som tilltron till vetenskapen var som störst. DNA upptäcktes, datorerna föddes och rymden hade precis börjat erövras. Sen kom det sköna 70-talets demokratisering av allt, inte minst kunskapsdemokratiseringen och med det vetenskapsföraktet ty vetenskapen var ju antidemokratisk när den påstod att folk genom studier kunde bli klokare än de medmänniskor som hellre satt på rektalen och surade. Och vips fick modernismen konkurrens av den inavlade kusinen från landet som hette postmodernism och allt gick åt helvete. Jag saknar femtiotalets framtidsoptimism och auktoritära synsätt på kunskap. Jag saknar 50-talets modernistiska och positivistiska framtidsbild helt enkelt!

ag tror det hände samma år och att året var 2005 men jag kan ha fel. Första delen av mina möten med två giganter i Lund skedde på perrong fem på Lunds Centralstation. Den var rätt öde och den fylldes heller inte med nämnvärt mycket mer människor när ett Öresundståg rullade in. Av tåget steg demonregissören Roy Andersson och gick sakta mot trappan som leder ner till den urinstinkande gångtunneln under alla spåren. Han bar en beige pensionärsjacka och en sån där fyrkantig svart läderaxelremsväska som ser ut som den som riktiga knegare bär sin lunch i. Troligen fylld med manuset till någon då ogjord film. "Du levande" kanske. Jag såg honom och han såg mig. För en kort sekund kände jag mig nöjd över att han, en stor regissör faktiskt hade tittat rakt på mig, men rätt fort slog en annan tanke mig. Roy, men det är ju han som i intervjuer säger sig leta efter karaktärer till sina filmer bland vanligt folk. Han skyr ju etablerade skådisar. Under loppet av en kvantsekund så övergick alltså min belåtenhet i extrem nervositet. Tittar han på mig för att jag är en av hans potentiella kufar? Rampskräcken slog direkt in och jag gick diskret åt andra hållet och vi sågs aldrig igen.

Tidsmässigt i närheten av detta regissörsmöte skulle jag, troligen stressad till en föreläsning i ämnet historisk arkeologi om jag inte minns helt fel handla lite på seven eleven vid stationen här i Lund. Solen sken och jag skulle snabbt avklara min affär var det tänkt. Ser mig dock inte för utan går in genom ytterdörren och rakt in i magen på en storvuxen gestalt. Han var huvudet längre än mig och hade ungefär min kroppsvikt. En välmående-mage putade försiktigt fram under en stickad tröja. Uppe i toppen på kroppen satt ett huvud med en stor blond kallufs och brevid goliat-gestalten gick en ung pojke. Titanens barn troligen. Ett svagt "umghf" utstöttes mumlande från jätten när jag med min arm och axel slog i personen. Inte så farligt hårt, men tillräckligt för att det hela skulle rendera mig nödvändigheten att snabbt säga ett "ojhoppsanförlåtursäkta". Jag är ju trots min ringa längd på 1.80 med min dåvarande vikt på ca 118 kg en rätt massiv himlakropp att krocka med även för en titan på 5 meters längd. Gestalten nickade hursomhelst lite leende och gick sen ut medans jag, smått chockad och tagen av uppenbarelsen jag såg i personens ansikte, gick in för att handla. Kroppen jag hade krockat med var tillhörandes skådespelaren Rolf Lassgård.

u ska jag bli lite arg här på min snälla blogg så att det inte blir för idylliskt här. Allvarliga ämnen måste få sin plats likaså. Det handlar om frågan man inte frågar. Det finns en sådan nämligen. En fråga man aldrig någonsin frågar någon om man är väluppfostrad. Man varken ska ställa frågan eller skämta om det om man har hyffs i kroppen. Det finns tusen variabler till varför frågan inte ska ställas. Den främsta anledningen är att du faktiskt kan såra någon. Den näst främsta anledningen till att du aldrig ska ställa frågan är att de som du ställer den till kommer berätta det när de själva vill och det är så det ska fungera. Det är okunnigt, ignorant och otroligt klumpigt att ställa frågan. Det är en 100% privat angelägenhet som rör ett par - inga andra överhuvudtaget. Men vilken fråga då? Jo följande fråga som de flesta par förr eller senare får av vänner, främlingar och familjemedlemmar som tänker med rectum.

"Ska inte ni skaffa barn snart?"

Det är frågan som jag har hört mer än en gång för mycket. Det är en sak när supernära familjemedlemmar som ens föräldrar ställer frågan, och de brukar då också ställa frågan med lite mer försiktig stil än ovanstående formulering. Deras förfrågningar handlar inte om klumpig nyfikenhet, utan där ligger det på ett annat plan. Men det är fullständigt oacceptabelt när vänner eller flyktiga bekanta bara vräker det ur sig. Ni har mindre med det att göra än vilka samlagsställningar jag föredrar. En bild på mitt könsorgan vore på många sätt en mindre personlig sak än detta att fråga efter.

Jag kan inte nog understryka hur nära jag är att lappa till folk som ställer den frågan till mig och min sambo. Ni har inte med det att göra, ni vet inte något alls om våra liv, val, öden och beslut. Var vänlig och lägg er inte i denna ytterst privata fråga. Man ställer inte den till någon om man inte är 100% säker på att de tycker det är okej att få frågan. Aldrig annars. Aldrig.

en uttråkade kanske undrar hur jag gjort de stora bokstäver som jag inleder texterna med som "D" här tex. Jag är uttråkad så jag tänker iaf skriva en bloggpost om det vare sig ni bryr er eller inte. Svaret på det är att det först och främst inte heter "de stora bokstäverna" utan anfang ("Initial" på engelska). Anfang är ett sätt att dölja att innehållet i en text troligen är undermåligt och därför behöver pyntas med visuell pretentiös estetik och har sina rötter i medeltiden då en massa munkar inte hade mer att göra på klostren än att pynta sina texter.

Ja just det, hur har jag gjort det? Jo jag tankade ner ett "old english"-typsnitt som hette "Dearest" från den här lysande sidan och installerade den på min dator och så satte jag sen igång i Photshop med att göra en liten bild för varje bokstav. Eftersom typsnittet såklart inte har exakt samma mått på alla sina bokstäver så tog det lite extra tid med alla justeringar fram och tillbaka på storleken på bildytan. Men inte längre tid än en halvtimme totalt faktiskt. Sen laddade jag helt enkelt upp varje liten jpgbild här på det utrymme till bilder som blogsome tillhandahåller. Sen klistrar jag in bilden med en vänster-riktning (left-alignment) i texten + två pixlars marginal i horisontellt läge, för att texten inte ska vara för nära anfangen.

ystemisk lupus erythematosus är namnet på en rätt ovanlig sjukdom. Det är förövrigt den sjukdom som gjorde att artisten Seal fick sitt karakteristiska ärrade ansikte. Det visste inte jag, men tack vare wikipedia känner jag nu till denna information och slipper ligga sömnlös på nätterna och fundera på varför Seal är ärrad. Jag har haft många teorier dessa sömnlösa nätter och saker som "brinnande träbalk som fallit på hans ansikte som barn" eller "syraattack från rabiat släkting" har dykt upp flera ggr. Till och med "militant akne" har varit en teori. Tji fick jag. Inget så dramatiskt alls.

propå poesi. Jag tror att man i avlägsna delar av jordens mörkaste länder än idag kan höra suckarna från mig i gymnasial ålder när det var dags för att läsa Goethe på svenskalektionerna. Dessa evinnerligt omständiga fraseringar för att säga konkreta saker tilltalade inte mig det minsta. Överlag skydde jag alla former av poesi som katten skyr ett bad i havet. Idag är jag lite mer tolerant kring poesi, men det gäller fortfarande inte romantiska dikter. Poesi är ibland trevligt, riktigt trevligt, men det ska handla om något mer än bara omständigt förklarad kärlek. Det måste ha existensialism och filosofi i sig. Gärna vara lite högtravande intellektuellt, men aldrig krystat omständigt. Poesi ska vara ordkonst, inte svammel.

Mitt anglofila hjärta tycker således allra mest om ordkonsten från engelsktalande författare. Helst ska det vara romantiska britter på 1800talet som Byron, Shelley eller Tennyson som med stor ordkonst och ett astronomiskt ordförråd (och uppenbarligen massor av ledig tid till att formulera sig helt otroligt) trånar över Wales gröna kullar eller om svalor som leker en sensommardag. Då kan även mitt cyniska sinne smälta lite för en stund. 1800talets romantiska era var verkligen ordkonstens stora tid. Jag skulle ha stortrivts att sitta där i en eka på Genèvesjön tillsammans med en berusad Shelley och Byron. Etthundrafemtiomiljarder år innan dagens unkna värld och den trista tid man nu lever i.

åg på Oprah hur ett par i 27 års tid skrivit kärleksbrev till varandra varje dag. Min första tanke var inte "åh så gulligt" utan "så otroligt rubbat". Det säger en hel del om min syn på romantik troligen. Nåja, hur mycket jag än försöker så finns det därför en form av skrivande jag inte behärskar, och det är den personliga kärleksförklaringen. Jag är minst sagt helt usel på att skriva kärleksbrev. Inte av lathet, utan av ren förbannad mental oförmåga att kunna ge uttryck för känslor som rör just kärlek till verkliga personer i ord. Det här med "du är mitt livs kärlek" och "mitt hjärtans själ" och "rosor är röda och blåtiror blå" och liknande är bara klyschor till romantiska fraser, som för mig är krystat onaturliga att hantera. Det är inte min smak och inte min stil att uttrycka sig så. Det blir bara magknip och skriftlig tunghäfta om jag försöker. Härdsmälta och ångest. Ej kompatibelt med min hjärna.

Min stackars kära flickvän får därför aldrig några poetiska kärleksbrev från sin pojkvän sen 8 år tillbaka. Men hon kan få en uppskattningens hälsning denna le grande kärleksdag nummero uno då mängden och längden på romantik är större och mer komersiell världen över (se där, cynikern i mig dör aldrig…) än alla andra datum.

Hej min kära! Jag älskar dig!

Vi kan lägga till lite Perchy Bysshe Shelly för att krydda hälsningen på ett sätt jag ändå aldrig skulle behärska. Varför försöka när mästare redan gjort allt romantiskt poetiskt värt namnet:

In the golden lightning

Of the sunken sun,

O’er which clouds are bright’ning,

Thou dost float and run;

Like an unbodied joy whose race is just begun 

et är i nådens år 1996 och jag möter för första gången den taktila upplevelsen av film på en av mig för 20 kronor köpt begagnad VHS-film på Mikaelimarknaden i Eslöv. Jag kan mäta filmupplevelser innan och efter denna upplevelse i princip eftersom den här filmen gav mig en helt ny typ av upplevelse. Filmen i fråga är Cyklo (Xich Lo) och är en hyffsat intressant berättelse om prostitution och familjeolycka i Saigon i Vietnam. Men det är inte berättelsen som är det viktiga utan det visuella. Filmens styrka är att den gav mig en upplevelse jag sällan känt därefter, och framföallt aldrig innan. Känslan och smaken av det man ser.

Det hela rör sig kring ett par surrealistiska scener där filmens huvudrollsperson i bittert vemod över något lägger sig ner på ett golv tillsammans med en utvält färgburk och somnar i ljuset av neonljus från gatan utanför. Kan låta konstigt - är konstigt - men känslan av färg som torkar sig fast i ansiktet kändes rakt ut genom TVns bildrör. Upplevelsen var som en blandning mellan en religiös uppenbarelse och en syratripp från 1969. Jag njöt, men blev alldeles matt och tagen och förstod aldrig riktigt varför mer än att det var smått sakralt.

Jag har inte sett filmen sen dess. Det har inte riktigt gått att förmana sig till att göra det. Vissa filmer ser man en gång även fast de är bra eftersom en repris kanske annars tar udden av en tillfällig magi. Tänk om det inte händer igen… då är magin ju för alltid borta.

är på backen på pålar satt liken på rad. Den lille lågstadieklassaren kunde knappt tro sina öron. Det var 1982 och jag fick lära mig en grundkurs i Harlösas hemska historia. Det talades om hur det på "1500talet sattes upp folk på backen". Bilderna av en supermörk tid tornades upp framför mina unga ögon. Korpar som hackar ut ögonen på liken. En disig och mörk omgivning, naturligtvis i November-klädsel.

Backen är i verkligheten närmare bestämt egentligen den backe som Harlösa som ort består av. Alla som varit där vet vad jag talar om, alla ni andra får tro mig när jag säger att Harlösa är en enda stor backe med enorm höjdskillnad mellan lägsta och högsta punkt. Nåväl tillbaka till skrönan, vilket jag förutsätter att det trots allt är, handlar om hur Harlösa sägs ha blivit nerbränt och plundrat av svenskarna under de skånska krigen. Den uppmärksamme kan redan nu konstatera att 1500talet inte riktigt är tidpunkten för pålspetsandet med andra ord. Legenden ersätts av den lite mindre blodiga verkligheten.

Som liten tittade man i alla fall beundransvärt på den kogödselprydda äng där det hela skulle ha skett, men så småningom tänkte man inte mer på det när åldern tilltog. Som äldre och klokare insåg jag snabbt att det troligen inte skulle finnas jättemycket sanning i det hela. Men så, när SVT 2007 visade den ytterst tolliga "Snapphanar" väcktes mina minnen till liv. Här var Harlösa med igen, och det talades åter om ond bråd död i orten. Oj! Ja men kanske ändå trots allt?

Inte för att det går att säkerställa något i frågan, men lågstadieklassaren i mig uppskattar tanken på att det kanske någonstans trots allt fanns lite sanning i skrönan. Kanske åtminstone EN Harlösabo blev pålspetsad och det fanns lite sköna grymheter som var sanna. Det hade i all sin grymhet varit fruktansvärt tufft att lilla Harlösa har en riktig backe där folk spetsades på pålar. Det hade lågstadieklassaren tyckt, och det tycker även 33-åringen.

et var en mörk januariafton 1983 och vinden ven bistert över vidderna, i mörkret stod två skepnader utanför dörren till en upplyst gård… Nej det är inte inledningen på en dålig roman, det är inledningen på en dålig anekdot. Anekdoten om mitt möte med Michael Jackson.

Hursomhaver så knackade det på dörren till mina föräldrars gård denna svala januaridag. In steg moster och mosters man. Det var trettondagsafton hemma hos oss och släkt och vänner kom således på besök för min mor och fars traditionsenliga "låt-oss-äta-gott-och-sen-dricka-oss-plakat"-festligheter. Olyckan gjorde att jag föddes denna dag och därmed alltid fick dela födelsedag med min mor och fars vilda fester. Det gjorde mig föga, jag firade aldrig några födelsedagar och hade heller inget behov av det. Om nån nu misstror så misstror ni fel - jag ville verkligen inte ha över klasskamrater på fest.

Hur som helst så var jag aldrig utan presenter för det. Gästerna till min mors förehavanden kände såklart till att dagen även var min och medbringade ibland lite presenter. Så även den här dagen. Min moster gav mig ett skinande nytt kasettband. Det var Michael Jacksons Thriller och jag blev helt salig från topp till tå över dyrgripen jag höll i min egen hand. Mitt första kasettband!

Nu föll det sig så illa att jag inte hade någon apparatur för att spela upp detta kasettband, utan jag nyttjade mina föräldrars grandiosa HiFi för alla dylika upplevelser (året därpå fick jag dock en fin bergsprängare). Problemet blev ju direkt och omedelbart tydligt. Jag fick vänta på att lyssna på mitt nya fina band tills morgondagen. Ty denna afton helgades stereon till diverse musik som passade mina föräldrar, inte minst då Vikingarna, Ingmar Nordströms saxparty och blandade 60talshits på rispiga LP-skivor vars rispighet tilltog för varje fest då onyktra 40talister som hanterar LP-skivor inte direkt gör det med försiktighet.

Natten och festligheterna blev långa, och således blev även morgonens tillfrisknande en snigelsam process av tillfrisknande och borttagande av knutna slipsar kring huvuden och annat som hör till 40talisternas alkoholfestligheter.

Väl på eftermiddagen när den siste gästen åkt hem blev stereon min och in åkte kasetten. Min värld blev större och jag fick ta del av låtar som PYT, Billie Jean och titelspåret Thriller. Åren gick och lyssnadet på Thriller avtog i takt med att MJ tappade sin färg och näsa.

Dryga 13 år senare, 1996, då jag kanske inte hade spisat Thrilleralbumet alls på minst 10 års tid hjälpte jag en kompadre med att installera ljus och ljudanläggning på ett danspalats som heter Nyvång mitt på den blåsiga skånska slätten (eller åtminstone i en skogig ådal nära Sjöbo). Discoavdelningens ljudanläggning skulle kalibreras och min DJ-vän plockade fram - ja just det - Thriller på CD. Och vips fick jag höra skivan så som den skulle höras - i massiva 500watts discohögtalare.

Thriller är en riktigt kunglig discoplatta med grymt tryck i ljudet. Det kunde inte dryga tio års ökande förakt för världens vitaste neger göra det minsta åt. Ett audiofilt och rytmiskt mästerverk. En av 80talets absolut viktigaste plattor alla kategorier. Men det är en svunnen tid. Idag har väteperoxiden trängt lite för djupt in i MJs kranie, förbi blod och hjärnbarriären och han är bara, bokstavligen talat, ett vitt spöke jämfört med sitt fornstora skrevgreppande moonwalkande själv.

Jag saknar självklart tiden då Michael Jackson var kung på dansgolvet och inte bara kungen av gosseriket Klorinia. Hans moonwalk äger Beyonces bootyshake alla ggr. I år är det förövrigt 25 år sen skivan kom.

n stor svartvit affisch av Miles Davis med blänkande blås på ena väggen. Den täcker nästan halva väggen och fyller rummet med en mycket vuxen känsla. En bild på andra väggen på Bob Marley där han svänger sina dreads i luften på en sen länge tyst koncert spär på känslan av att man inte längre befinner sig i Kansas.

På väggen snett emot sitter en liten hylla fylld med små detaljrika Dungeons & Dragonsfigurer i tenn. Vissa noggrant färdigmålade, andra metallgråa och ofärdiga. I mitten av rummet står en fristående svart bokhylla. I bokhyllan finns massvis med vuxen-serier fyllda med tecknad porr snyggt placerade i ordning. I andra änden av rummet en bongotrumma och en svart glänsande elbas stående i ett ställ.

Året är 1986 och jag är med mina föräldrar i Lund hos min mors bäste väninna. Jag befinner mig i hennes sons rum. Han är dryga 3 år äldre än mig och är således det häftigaste jag visste. Han var exotisk till utseendet 1986. Mulatt, pappan är nämligen från Martinique. (Mamman från Skåne.) Ni vet, det är är innan 90talets massinvandringar, så färgade är fortfarande ovanliga.

Jösses vad jag såg upp till den här killen. Han var det tuffaste som fanns i mina ögon. Mulatt och ascool. Som 11åring är en 14-åring en mycket äldre individ. En magisk åldersskillnad. Beundrarmätaren kan inte ens mäta de här nivåerna av beundran.

Den här kvällen 1986 är han inte hemma, utan han är med kompisar nånstans. Han är ju cool ni vet. Han gör annat än hänger med mamma med andra ord. Men det gör inget, jag får sitta i hans rum för hans morsa medans mina föräldrar och hans mamma kollar på melodifestivalen tillsammans. Det är såklart jättespännande att få sitta där själv. Jag får ju sitta där mitt i världens tuffaste rum och mysa och försiktigt röra vid alla hans häftiga prylar. Han har minsann inga barnleksaker, han har coola vuxna prylar. I hans skivsamling hittar man tuffa saker som Grandmaster Flash "the message". Musik som är lite för hård och lite för urban för den lantliga kompismiljö som jag annars befinner mig i en vanlig skoldag bland mina jämnåriga ute i Harlösa där jag gick i skola. Min beundran som 11-åring är astronomisk för hur tuff en tonåring är som lyssnar på musik som rap (även om låten då var ett par år gammal redan och han hade massor av annan musik så var det den jag kände igen bäst). Och han kunde spela tuff funk-musik på sin bas också viket han gjorde ibland när vi var där. Jag kunde spela Oh Susanna på piano. Andra sidan av coolhetsspektrat.

På den tiden var jag nästan en wigger (en vit som ville vara svart för den som missat uttrycket). Så cool var han i mina ögon. Sån ville jag också vara. Det gick självklart inte. Jag var varken svart eller cool. Jag var en bondson på 11 år. Jag måste ha varit världens mest ocoola unge i hans ögon rimligtvis. Men han sa aldrig något, klagade aldrig på min närvaro på alla tillställningar hemma hos hans morsa.

Den här kvällen 1986 lyssnar föräldrarna på Sandra Kims vinnarbidrag J’aime La Vie ute i vardagsrummet. Jag lyssnar på Bob Marley och Grandmaster Flash på hans kasettradio medans jag storögt bläddrar igenom alla hans serier i jakt på nästa skymt av ett kvinnligt könsorgan.

Melodifestivalen 1986 var med andra ord helt suverän. Tillskillnad från numera.

ag är den siste som minns min morfar. Nej, det finns fortfarande andra i livet som minns honom, t ex min mor, men rent kronologiskt är det jag som blir den sista generationen som kommer att minnas honom. Jag vill minnas att det är ca 15 år sen han gick bort nu så innan minnena är helt förtvinade är det dags att börja rannsaka dem och nedteckna dem har jag bestämt mig för. Så här är det för många andra, våra mor- och farföräldrars minne lever endast kvar hos barnbarnen innan de förevigt försvinner, och det är något jag inte tycker om. När jag och alla som träffat mina mor och farföräldrar är dessa individer med få undantag bortglömda för all evighet. På sin höjd väcks de till liv av nån historiker som rotar i gamla brev och kyrkoböcker när jag är död, men den person som de möter kommer aldrig bli min morfar eller farmor utan bara ett namn och en rad vaga nedtecknade händelser som giftemål och död. I det här perspektivet blir livet bara en kort parantes av närvaro, följt av en förbannad massa frånvaro och glömska. Ur detta perspektiv väcks för mig behovet av att nedteckna mina minnen av mina mor och farföräldrar, för jag ogillar tanken på att de ska glömmas bort. Jag har många kära minnen av dem, och tanken på att dessa minnen, hur meningslösa och personliga de än är för andra att läsa, att dessa ska försvinna, besvärar mig emotionellt rätt så mycket numera. Det är säkert ett resultat av min rådande livssituation som en 32-åring med osäker framtid vad gäller yrke osv, dvs en människa med onödigt mycket tid för eftertanke kring små saker och kanske inte världens mest bekymmerslösa tankar kring min existens. Det jag återger som följer om min morfar är inga sanningar, det är mina minnen och intryck från tiden då mina mor och farföräldrar fortfarande levde. De relevanta sakerna som nästan aldrig återges i några av de vanliga källorna vi har kring våra bortglömda förfäder. En hel del av "mina" minnen av honom kommer från min mor, då jag i min ungdom såklart inte bemödade mitt då bekymmerslösa sinne med att fråga saker till min morfar medan han fortfarande levde. Jag lovar dock att en dag kontrollera alla årtal och detaljer som ha inte minns och lägga till dem i en text om min morfar.

Min morfar var skeppare. Han levde hela sitt vuxna liv i det lilla fiskesamhället Hörvik på listerlandet i Blekinge. När man är skeppare är man inte fiskare utan sysslar med andra saker på sjön helt enkelt. Så när man kallar min morfar för fiskare så säger man faktiskt helt fel. Han körde små transportskepp till en rad hamnar, tex ut i Europa - detta vet jag då min mor ofta berättat om hur hon åkte med i barndomen och fick se en rad hamnar i vårt land och i Europa. Min morfar var verksam med detta framförallt under 50-60talet då han angjorde hamnar över hela Europa. Under 60-70talet så jobbade min morfar efter tiden som skeppare som kapten på livräddningsfartyg. Jag har svaga minnen av turer med livräddningsfartyg i min tidigaste barndom där jag får titta på radarskärmen och vara med och fiska med spö över relingen på däck.

Vad jag vet så var han uppväxt på Hanö, en pitoresk liten ö utanför listerlandet i Blekinge med kargt och stenigt landskap och ett par hundra åretruntboende som max. Hanö ligger bara ett stenkast från Hörvik, man ser tom ön tydligt från Hörvik. Vad jag vet så träffade han min mormor på Hanö, dit hon hade flyttat för att verka som lärarinna, men sedan skulle de flytta till fastlandet när min mor och hennes två systrar var unga. Dvs nångång på 1950talet. Det finns mycket man kan säga om Hanö, men jag har väldigt få minnen från platsen från min barndom då vi av nån anledning nästan aldrig besökte ön då. Däremot för en fem år sen så besökte vi ön med mina föräldrar och gick runt och tittade lite på sevärdheterna. Till de lokala attraktionerna finns bland annat en övergiven kyrkogård för engelska sjömän döda i div sjukdomar. Engelska sjömän frågar du? Ja, Hanö med omnejd var under 1800talet och Napoleonkriget en flottbas för britterna - lånat territorium. Även inne i Hörvik ska det finnas gravstenar, dock vet jag inte längre var. Nog om historia.

Min morfar var förrutom skeppare och make till en lärarinna en hjälte. Jo faktiskt en riktig hjälte. Han var på 1940talet med och hjälpte den danska motståndsrörelsen med att smuggla ut judar från Nazityskland med hjälp av skeppet han seglade med. Tyvärr minns inte min mor så mycket då han inte berättade som mycket om detta för dem, och hon har varit min enda källa i detta, så detta ämne, som skulle kunnat bli världens bestseller i sig får lämnas därhän i små vaga saker. Vad jag vet är att han var inblandad i skarp strid och att tyskar även bordade båten med flyktingarna på. Jag tror inte min morfar var kapten på båten då, utan hans smuggling skedde i lastrum utan kaptenens vetskap. Och ja, vi snackar alltså situationer då tyskar bordade skeppet och svetten lackades i rädsla för att flyktingarna skulle upptäckas gömda i hemliga utrymmen i skeppet. Vi snackar situationer då skott avlossades mot skeppet. Inte många svenskar var med på riktigt under andra världskriget - men min morfar var. Han var fanimig en riktig hjälte. Jag skulle kunna ge min vänstra hand för att nu, idag, med mitt nuvarande intresse för historia, få lov att möta min morfar för en intervju om just dessa tingen. Men tyvärr, inga blodsoffer i världen kan ta tillvara allt det som nu förevigt glömts bort.

Mina första och kvarvarande minnen av min morfar personligen är av en tyst kroknäst vithårig man med pipa, bruna kläder och käpp. En man med semitiskt utseende rent ut av, trots att han inte var annat än vanlig svensk enligt vad man med säkerhet kan veta. Så här mörkbuskiga och kroknästa ser dock många ut på Listerlandets yttersta spets. Varom detta genetiska arv kommer från tvistar de "lärde". Allt från "tattare" till polacker, till skeppsbrutna spanjorer på 1600talet till germanska heruler under folkvandringstiden har omnänts som betydelsefulla för listerlandets befolkning. Amatörforskare har tittat på dialekterna och konstaterat släktskap med gamla  germanska språk tex. Och amatör-freneologer har konstaterat att utseendet, lite mörkbuskiga och kroknästa personer definitivt vittnar om en kulturbyggd som bör ha varit utsatt för främmande element nån gång i historien. Det är iaf inga vanliga nordiska vikingaarier som bebor Hanö med omnejd vad än Frans G Bengtsson må skildra det som i Röde Orm om blekingar, det är något mörkare - så mycket kan även jag konstatera. Själv har jag inte många av attributen dock utan är en blandning mellan min mörkare herul-mor och min till pricken Kalles-kaviar-bildlika ariske fader. Visst är det underbart att låta fantasin skena i väg och tänka sig ett kulturarv från heruler, men det förblir något som inte går att bevisa speciellt lätt.

Hemma hos min morfar och mormor i Hörvik var det underbart mysigt tyckte jag (har aldrig varit inne i huset de hade på Hanö). Det var iaf ett hus byggt av min morfar på 1950talet. Som den skeppare han var hade han lagt till en del marina teman som tex att ta styrratten från ett fartyg och göra om till räcke för utomhustrapporna till entrén och till altanen. Hur snyggt det där egentligen var minns jag inte, för vid besök i Hörvik för fem år sen, drygt då 5 år sen efter att man var där senast då, så fanns inget av detta kvar iaf. Jag kände knappt igen huset alls. Den nya ägaren hade renoverat om allt. Borta var den mörka trädfyllda trädgården, och nu var allt öppet och ljust och väldigt mycket 1990tal med ljusa pastellfärger istället för funkiskulörer. Borta var de små dammar som min morfar anlagt på tomten, dit sniglar vallfärdade från hela Blekinge till min barndoms stora förtjusning. Alla de snigel-farmer jag cowboyade över som spoling går inte att räkna kring. Huset där inne var såklart fyllt med marina assesoarer likt barometrar och lanternor. Men på något sätt var det aldrig för mycket, eftersom min morfar var ju skeppare. Källaren i huset var den verkliga älsklingsplatsen. Här nere hade min morfar sin verkstad där han byggde sina modellskepp. Och då snackar vi inte små enkla saker stoppade i flaskor, utan modeller med otroligt invecklade detaljer. Vad jag vill minnas byggde han tex ett Wasaskepp åt Wasamuseet. Det säger en del om kvalitén. Idag står en modell av skolskeppet "Danmark" hemma i en glasmonter hos mina föräldrar, och min moster har ett skepp likaså. Därutöver är mig veteligen alla andra modeller han byggde sålda till div köpare världen över.

Man kan dela in mina minnen av Hörvik i tre kapitel. Den tidiga barndomen, ungdomen och den vuxna. Mina tidigaste minnen av mormor och morfars hem består i en rad sommarvisiter. Det var oftast under sommaren som vi hade tid att besöka Hörvik från vårt hem som då låg 50 mil norrut i Uppland. Långa bilfärder med mig sovandes i baksätet. Detta var på tiden då man inte hade bälte, så man låg bekvämt och livsfarligt ner och sov i sätet bland serietidningar och godis. Jag älskade verkligen dessa resor för jag älskade verkligen att besöka min mormor och morfar. Den vecka eller två vi stannade var liksom himmeln på jorden för mig. För det innebar tex en massa spännande besök i naturen kring Hörvik, och jag var en riktig naturfreak när jag var ung. Idag kan jag knappt se skillnad på en gråsten och en björk, men på den tiden kunde jag latinska namn på blommor och dyl eftersom det lärde jag mig av bland min mormor och min farfars bror vill jag minnas. Barn är besynnerliga i vad de lär sig iaf. Ja naturen kring Hörvik är i sig ett viktigt intrycksminne - djupa lummiga och fuktiga skogar, massor av militära bunkrar och klipphällar vid kusten. Väldigt speciell typ av natur som inte ges rättvisa i ord, utan bör besökas. Vandringarna upp på "berget" var liksom rutin. Där uppe hade man sen utsikt över Hanöbukten och Hanö. Jag minns hur jag alltid tittade drömskt på den blekinska kusten som man kunde se "på andra sidan havet". Karlskrona och Ronneby och sånt. Det kändes som man tittade på en annan värld när man stod där som mycket naiv 4åring.

När jag var riktigt ung som har jag helt klart bestämt för mig att min morfar var med på våra promenader, men sen längre fram så orkade han aldrig, han gick ju med käpp och en utflykt i naturen var därmed inte så lätt. Dessa sommarvisiter (och även vinterbesök kring jul-nyår) är det som mer än något annat troligen präglat mig och vad jag gillar nu som vuxen. Jag älskar havet enormt mycket, och anledningen är väldigt uppenbar för mig. Jag älskar även vetenskap och rymden - och anledningen är där också väldigt uppenbar - min stora idol morfar hade massor av sköna populärvetenskapliga böcker om rymden som jag älskade att läsa i som yngling. Jag tror faktiskt att ingen präglat mig mer än min morfar när det kommer till den jag är. Och nej, det var verkligen ingen aktiv prägling - för jag kan seriöst inte minnas att han talade med mig en endaste gång. Han var rätt så reserverad till barn, man var nog tom som barn rätt så rädd för honom med tanke på hans bistra utseende och tysta sätt. Men det kvittar, barn tar efter och lär, de lyssnar inte på det nån vill att de ska ta efter.

Mina senare minnen av min morfar är min ungdom, då vi besökte Hörvik, och jag vill minnas att tonåringen Daniel inte var riktigt lika road som barnet hade varit. Jag tyckte det var rätt så spännande fortfarande, men inte riktigt lika. Däremot så "klarade jag mig själv" på ett annat sätt under tonåren. Dvs jag gick själv på långa promenader längs skogarna, berget och kusten. Jag vill minnas att min morfar under den här tiden var väldigt hostande, vilket då såklart leder in på hans bortgång i strupcancer. Jag besökte aldrig min morfar på sjukhuset, vilket vissa kanske skulle reagera kring. Min mor sa alltid att det inte gjorde något, och att det kanske t om var bra att jag inte gjorde det. Inte för att jag hade nån relation till min morfar som var jobbig, men för att mitt minne av honom som en rätt så stilig gubbe med vitt hår då skulle ha naggats i kanten av just hur cancer kan förstöra folk till ynkliga russin. Mina minnen av min morfar är därför "rena". Och jag känner ingen ånger för att jag inte besökte honom eftersom jag aldrig hade nån personlig relation till honom. Han var en person som jag nu, i mitt vuxna liv kan identifiera som viktig, men som jag som barn snarast var lite rädd för om något. Han är min tveklösa idol idag när allt jag har är minnen av honom, men han var mer "skräckinjagande-spännande" när han levde. Minnet av honom har ändrats eftersom min självinsikt har ökat. En stor portion nostalgi spelar såklart också roll för allt. Ju äldre jag blir, desto mer nostalgisk blir jag. Ju äldre jag blir, desto mer perfekt blir också min morfar just därför, eftersom mitt minne av honom egentligen bara blir sämre, och ersätt av känslor kopplade till nostalgi. Analysen förstör det riktiga minnet, men ersätter det med något som troligen istället är angenämare och relevantare - de bestående intrycken.

Övriga vaga sinnesintryck är svåra att återge, men kanske ännu viktigare för mig personligen - saker som hans dialekt, listerländskan i all sin charm, hur han rökte sin pipa osv. Ja, och även övriga personer som var med där i Hörvik för 20-25 år sen, mormor och grannar och min morfars bror spelar också enorm roll såklart. Mer om dessa den dagen då jag nedtecknar allt i pappersform. Jo, ett par saker till vill jag nämna om min morfar. Min morfar kunde snacka tyska flytande, älskade att dricka genever och jag var med när han åt sin första hamburgare vid ett gatukök utanför Hörby nångång under 1980talet. Han tyckte hamburgare var rejält överskattat som käk kan tilläggas.

Varför skrev jag detta? Är det viktigt för nån annan att läsa? Är det intressant ens? Tycker alla att livsbiografier kring vanliga människor är intressant? Nej självklart inte, man kan inte skriva för allas intresse, bortsett från hjältedåden har det inget historiskt värde mer än för oss historiker som just alltid vill fånga folks intryck heller. Det här är nästan något uteslutande emotionellt rent värdemässigt. Det kan tyckas oerhört förmätet och pretentiöst att skriva ner en biografi med moralkaka likt detta kring någon, jantelagen som präntats på mig likt alla andra får mig att tveka. Men trots detta finns det något inom mig som tydligt ser behovet av livsberättelser på pränt, innan de glöms, och innan personerna förevigt glöms bort.

För vad är meningen med livet (om vi för en kvasifilosofisk sekund säger att det finns en), om man bara glöms bort? För mig måste bortglömmandet vara höjden av meningslöshet, så känner ni som mig, ta till vara minnen som är unika (alla minnen är ju unika) så att eftervärlden inte glömmer bort. Det borde enligt mig vara lika naturligt att skriva ner minnen och intryck (för de som vill läsa i eftervärlden), som det är att gå i skolan, gifta sig eller skaffa barn, men det är det inte, alltså glöms allt från petitesser till hjältedåd förevigt bort hela tiden. Min personliga otrygghet som arbetslös 32åring kan nog sammanfattas att den just kretsar kring sånt här med bortglömmandet. Den här åsikten är kanske bara en fas i livet, eller så är det något jag alltid kommer tycka.

Andra bloggar om: Historia, biografi, minnen, livets mening, nostalgi, andra världskriget, havet, marint, morfar, mor och farföräldrar, meningen med livet, ansvar

Bloggposten raderad pga div skäl som ingen har att göra med egentligen - men det börjar på skv och slutar på allerkärringar.

tt plågsamt minne dök precis upp från ingenstans ikväll. Det var i Göteborg hösten 1998, jag läste teoretisk pedagogik. Min första kurs på ett universitet faktiskt (och det lättaste jag läst). 20 poängs Akurs. Vi hade iaf ett gruppseminarie nånstans i mitten av terminen där vi diskuterade något ointressant tjafs om pedagogik (för det är ett ointressant ämne större delen av tiden).

Tjejen brevid mig hade fått den tveksamma äran att läsa igenom klassens kufs paper. Nej, inte jag då, jag var rätt okufig på den tiden, utan en annan kille, ett par år äldre än mig, som såg ut som en ung Sune Mangs (jo jag lovar, exakt som Sune Mangs (fast lite surare), så vi (jag och mina tre kompadres som jag umgicks med i klassen) kallade honom det bakom ryggen på honom för att det var omöjligt att låta bli). Lägg därtill att han inte bara såg skum ut, han VAR skum på alla sätt och han lät tom lite som Sune Mangs när han snackade.

Jag är en rätt schysst person, en som försöker ta kontakt med kufar för jag vet att en hel del av dem bara är socialt blyga, men tusen ggr mer intressanta som personer än snackiga "vanliga" typer - men det gick inte med Sune Mangs, han öppnade sig inte alls, han ville helt enkelt inte ha kontakt, och fick därmed sitta där i sitt hörn och vara utstött.

Jag tror att han misstrodde mina intentioner, man riktigt kunde lukta alla år av mobbing och utstöthet i hans andedräkt och se hans skräckhat mot mig och liknande personer i hans blick. En ofrivillig solitär som inte litade på någon av bitter erfarenhet. En totalt misslyckad vänskapsgest från mig alltså eftersom jag på något sätt tydligen representerade alla år av utstötthet. Jag har skitbra radar för hur folk uppfattar mig (även om folk inte tror det, eftersom jag inte bryr mig). Jag vet att Sune Mangs hatade mig.

Tillbaka till seminariet. Dags för Sune Mangs att läsa upp sitt paper (som var skrivet med blåbläckad skrivmaskin, HELT utan radbrytningar, jag såg det nämligen själv i tjejens kopia, en helt otroligt tät och hypnotisk textmassa) och han stakade sig igenom en analys av hans eget paper och tjejen som var "opponent" nickade och frågade lite då och då. Ja allt var väl så ok det kunde vara, tills han slutligen började prata om homosexuella i sitt paper (jo det hörde hemma i papern), och benämnde dem med "homofiler", varpå jag och många andra fnissade till lite okontrollerat eftersom det liksom var så symptomatiskt att denna person som såg ut som Sune Mangs också verkade höra hemma i samma tidsålder i ordvalen. Jag fick ett par blickar av Sune Mangs, sen var det inte mer med den saken trodde jag och seminariet var över innan nån lärare han kommentera ordvalet från Sune Mangs.

Men nej, det var inte över… Sune Mangs konfronterade mig i korridoren och jag kände mig oerhört stressad utan att egentligen förstå varför jag skulle känna mig stressad. Hans runda ansikte och plirande ögon penetrerade mig obehagligt och man kunde känna en massa hat som kontrollerades med största ansträngning under en äckelpäckligt lugn fasad. Varpå han tilltalar mig med sin besynnerliga gammeldags nästan lill-gamla sätt att tala, en fråga om "Var det var han hade sagt som var så roligt att det orsakade skratt i klassrummet. Var det kanske min person, jag vet att jag är att betrakta som annorlunda" (Jo han tilltalade sig själv i tredje och andra  och första person i samma mening)

Jag blev såklart ställd till tusen, för i den här sekunden hade jag redan glömt det hela i klassrummet och inte lagt någon vidare notis kring det än så så jag fick samla tankarna fortare än kvickt. Men Sune Mangs hade minsann blivit stött och var inte riktigt så kuvad och rädd som jag trodde. Jag blev också mycket förbryllad att han valde att konfrontera just mig, då jag knappast var den mest fnittrande personen i klassrummet.

Då fick jag ju iaf morskna till mig och förklara vänligt men bestämt: "Hörrudu, vi fnissade inte åt dig som person utan åt att du sa homofil". Varpå han lite skrämd över min ton och det faktum att något inte stämde med hans förutfattade mening svarade med släpig västkustsdialektal stämma: "ååååhååå, vaföööör dee". Varpå jag mycket besvärat fick förklara att "homofil" faktiskt idag är ett nedsättande begrepp. Homosexuella heter det neutrala korrekta begreppet man ska använda. Homofil åsyftar sjukdom mer. Nått sånt sa jag ungefär…

Sune Mangs nickade intresserat och hans kusliga Columbine High-vrede la sig markant och sen sa han sakastiskt "Ja jag vet inte så mycket om det moderna, jag har mest gamla läroböcker som jag ärvt, och så bor jag ju med min moder i Trollhättan fortfarande." (han pendlade alltså därifrån till Mölndal där plugget låg - en dyr resa på åtskilliga timmar i var riktning) Sen kom en utläggning om vad han hade läst - och det var typ 10 års högskola i blandade ämnen. En underlig historia som klockrent förstärkte Sune Mangs underlighet med flera tusen steg. Det kändes som han borde vara så pass allmänbildad vid det här laget att han visste att ordet homofil var passé… Tror förövrigt inte jag snackade med honom fler ggr under terminen, men han fick nog iaf för sig at jag inte var det där mobbande spöket från grundskolan iaf och slutade fly undan mig så fort jag kom i närheten iaf. Kanske var hans intellektuella stolthet sårat.. jag vet inte.

Den här berättelsen hade alltså ingen poäng - det var bara en anekdot om traumatiska konfrontationer med Sune Mangs - den person som under mina 7 års högskolestudier varit den tveklöst kufigaste person jag mött.

ag och två kompadres hade bestämt oss för den galna idén att åka till Kenya. Detta var på den tiden då sådana här långa resor fortfarande var exotiska och vår omgivning blev minst sagt lite förbryllade över vårt val. Vi hade ju berättat för folk att vi skulle åka på semester tillsammans, men då hade det handlat om Kanarieöarna eller Spanien. Att vi väl inne på resebyrån helt plötsligt, totalt impulsivt ändrade oss var förvånande, inte bara för alla andra, men även för oss själva. Hur det än nu var med allt sånt här, så var det en fantastisk upplevelse. Den bestod av en veckas safari och en veckas hotellvistelse vid kusten. Av förklarliga skäl så var ju första veckan den mest spännande då det var då man fick åka runt miltals och se en massa.

Det var i augusti 1996. Detta är en av många ointressanta och poänglösa anekdoter jag kan dra om Kenya. Vi anlände till Nairobi en dimmig och rätt kylig morgon. Inget man såg var imponerande, sophögarna låg täta vid Nairobis förorter och överallt syntes trista industribyggnader. Och kylan överaskade oss allra mest - detta var ju mitt i Afrika, det skulle ju vara varmt! Men eftersom Nairobi ligger i högländerna så (mer än 1500 meter över havet) så var klimatet behagligt. Jag skulle kunna skriva hyllmetrar om den fruktansvärt obekväma flygresan, men det gör jag inte nu utan överlåter det till er fantasi med följande nyckelmening: Pladdriga dansk-spanjorer som rökte oavbrutet och som hade 100% ouppfostrade barn som höll igång med att föra liv i 10 timmar helt skamlöst även fast personalen och medpassagerare sa ifrån.

Jag kan heller inte återge alla resor vi gjorde på safarin, för många resor blev det. Första veckan funkade som så att man fick en chaufför och en grupp delegerad, så jag och mina kompadres hamnade tillsammans med en (som tur var) astrevlig familj som fick dela på den lilla specialbyggda toyota-minibussen med öppningsbart tak. Allt som allt var vi 18 resenärer från Sverige som hade köpt samma resa - en lagom liten grupp som snabbt kom överens. Det är svårt att bli gnällig när man får 1000 nya intryck varje dag att fundera kring. Med vår Toyota och vår chaufför (som såklart var en kenyan med stora kunskaper om djur och natur och förmågan att spåra upp dessa djur från förarsätet) så reste vi från lodge till lodge med naturreservat emellan. En lodge är för alla som inte vet det ett gammalt kolonialbegrepp som åsyftar ett slags hotell ute i vildmarken. Ofta skamlöst bekvämt trots långa avstånd från allt. Ni förstår: Sova i moskito-nät, ha tillgång till bar, sköna sängar och exellent service, uppstoppade djur på väggarna i bästa brittiska koloniala känsla. Man drack av förklarliga skäl en hel del gin och tonic, eftersom det kändes så rätt i denna post-koloniala miljö.

Många resor bjöd på missöden. De flesta (eller alla) förhöjde dock bara resan. Missöde ett var att vi kom körandes fort på en grusväg varpå vi efter en sväng stod öga mot röv, med en stor afrikansk buffelröv. Då var det bara för chaffisen att snabbt som fan lägga i backen och köra iväg fort innan (den uppenbarligen döve) buffelhanen såg oss och bestämde sig för att duellera med bilen. Bufflar är tillsammans med noshörningar och flodhästar de farligaste stora djuren i Afrika. De kan mycket väl anfalla bilar (framförallt bufflar gillar sånt).

Missöde två måste ha varit när vi mitt i Masai Mara nationalpark körde fast i leran, med en stor lejonfamilj utanför dörren. Inte för att lejon är jättefarliga, framförallt inte mätta lejon, men nog sjutton steg adrenalinet lite när en lejonhona bestämde sig för att gå runt och undersöka bilen på nära håll. Takluckan stängdes av förklarliga skäl också. Vi blev uppdragna ur leran av en annan buss. Spänningen ökade såklart igen när chaffisarna var tvugna att koppla draglina mellan fordonen ute bland lejonen. Lejonen som knaprade på vad som såg ut att vara en zebra var dock i stort helt ointresserade så allt gick lugnt och bra.

Missöde tre bör ha varit på en väg utanför Samburu Shaba nationalpark. En lång milsvida mycket dammig grusväg genom ett torrt och buskigt landskap med höga berg i fjärran och en stekande sol ovanför oss. Där fick vi punktering, och vår chaufför fick ingen radiokontakt (radioskugga, och tiden innan folk hade mobiltelefoner). Så det blev till att hoppa av bussen där mitt i bushen (vilket man sällan gör, eftersom man inte vill riskera konfrontation med djur som står och gömmer sig i buskarna). Väl ute kunde chauffören konstatera att han inte kunde få in domkraften under bilen, det var helt enkelt för lite mellanrum, och grusvägen allt för hård att gräva i. Medans vår chaufför stod där och funderade så kunde jag se hur en liten gestalt dök upp längre ner på vägen. Ett barn, klädd i en djurhud och stöttandes på ett spjut. Efter en stund hade barnet kommit ända fram till oss, men stod där helt tyst och sa inget. En riktig vilde, I kid you not. Vår chaffis förklarade att barnet troligen varken förstod engelska eller swahili, så våra "jambo" och "hello" var fruktlösa. Ungen tillhörde nån kvarvarande stam där ute som bodde i djurhudshyddor och som sällan blandade sig med annat folk. Publik till vårt missöde hade han dock inga problem med att bli.

Då tillslut kom vi på den finurliga lösningen att lyfta upp bussen. Vi var ju trots allt 3 unga starka gossar 21-23 år gamla + en 40 års herre. Nog sjutton skulle det gå. Så vi tog i, och lyfte den astunga bussen så pass att chaffisen kunde peta in domkraften så att han kunde byta däck. Allt under överseende av bush-pojken med spjut och fyra personer som stolt hade lyft lite mer än de hade räknat med att de kunde klara av och nu stod där och flexade musklerna lite kaxigt. Den läskige bushpojken ändrade inte en enda min en enda gång utan stod fixerad och tittade på oss. Och stod kvar där som en staty där i vägdammet när vi så småningom körde iväg. Det är fullt möjligt att vi var hans första vita personer kanske. Kanske var han fem sekunder från att anfalla oss med spjutet. Eller så vakade han över oss från lejonangrepp. Han var iaf min förste och siste riktige vilde.

Man träffade ju massor av riktiga masajer i full röd traditionell klädsel som vallade kor, dansade hoppdansen och sånt. Men stannade man upp och talade med dem så kunde de ju både bättre engelska än en annan och hade pluggat kvantfysik vid Oxford… inte lika mycket "vilde"-poäng direkt. Jag var troligen ofta mer vilde än vad masajerna var. Men den här djurhudsgossen med spjutet - han var fanimig the real deal. Synd bara att jag inte har honom på bild vad jag minns. Ev har jag ett foto på dia, men scanna dia har jag oavsett vad inte lyckats med ännu tyvärr.