et är grått. Det är dimmigt. Det är skånsk vinter. Det är nångång på slutet av 1980talet. Jag är 12 år, vilket gör det till 1987 eller något sådant. Så här låter massor av mina anekdoter av nån anledning. Man kan nästan tro att allt hände då. I brist på valborgsminnen kommer här ett nyårsminne.

Hursomhaver så firades det nyår på "Loftet". Loftet är en lokal som tillhör Lunds tekniska högskola. Det är en ombyggd korsvirkesgårdsbyggnad som i praktiken ligger mitt på tekniska högskolans område. Det var här det hände. Det var här som jag invigde min skalle och min lever i etanolets förlovade värld. Men åh så ansvarslöst säger du nu. Låta en 12åring supa alldeles ensam miljontals mil från föräldrarna. Nja, så var det nu inte. Föräldrarna var där, för samtidigt som det var nyår var det en av mina föräldrars bekanta som då fyllde 40 år. Fylla år på nyårsafton. Sicken grej va.

Den stod bara där. Rund och fylld med orange innehåll. En bål som det så fint heter på latin. Eller ett bål. Jag är osäker. Under pubertala lekar stimmade man runt lite där med kompisar medans man släkte törsten med den tämligen alkoholhaltiga bålen. Inte visste jag det då att det var alkohol i den. Inte gjorde det så mycket. Men nog blev jag berusad iaf. Men tydligen gjorde det inget för de vuxna bara roades av att beskåda min lite lulliga lekamen. "Men kolla, han är full" vill jag minnas att det sades. Morsan kläckte ur sig något av hennes standardfraser när hon är berusad själv. "Mammas lille plutt" brukade dominera. Dominerar än idag. Mammas lille plutt är då idag 33 år och väger 128 kilogram. Men det är helt ok.

Mammas lille plutt var alltså inte stupfull. Men berusad var jag. Tillräckligt för att jag dagen efter faktiskt hade lite huvudvärk. Min alkoholoskuld var därmed tagen med råge. Smakat sprit innan hade man ju gjort. Men aldrig blivit berusad. Min andra mer relevanta oskuld skulle ta några år till att bli av med.

Vid tolvslaget sköts det inte helt oväntat raketer. Den största sparades till sist. Och där stod jag spänt och väntade på när megabomben skulle smällas av. Och det gjorde den med bravur också, fast på backen. Eller "fast", det låter så negativt. Det var ju för bövelen bara positivt. Den small i alla fall i röret med resultat att alla mer eller mindre kastades omkull som stod där. Min berusade lycka blev alltså fulländad när man reste sig från den leriga marken. Fast vissa vuxna blev chockade av smällen och det lades sorti på vuxenstämningen. Ingen skadades dock. Polisen kom. Mammas lille plutt var lycklig.

et här blir en utmaning för mig i spatial beskrivning. Det är inte lätt att återge hur objekt rör sig i verkligheten med ord. En bild eller animation hade förklarat det mycket tydligare, men eftersom det här är en bildfri blogg så kommer det inte ske.

Vad i herrans namn pladdrar han om? Jo, en mycket speciell händelse för snart två veckor sen, det vill säga april 2008. Platsen var en vårvarm bensinmack någonstans utanför Klippan. Klippan är en skånsk håla ifall någon inte vet vad sjutton det är för något. Där händer absolut ingenting. Men undantag finns från tristessen, och det var just ett sådant undantag denna vårdag.

En 17 man stark exkursion satt och stod runtikring en refug på bensinstationen. Vi hade tagit paus från utflykten för lite glassinköp. Själv svepte jag mig en obskyr apelsinläsk av östeuropeisk modell. När vi stod där och pladdrade vårt geologi-pladder så kommer en med lantliga mått tuff bil inkörandes på macken. Vi snackar en spoilerförsedd gul upphottad Opel från mitten av 1990talet. Bakom ratten sitter en Homo sapiens av modellen "bonnläpp" i åldern 25 år. Vi snackar glasögon med inbyggt solskydd som tonas obligatoriskt fult och ger bäraren den rätta pucko-looken. Vi snackar keps. Vi snackar jeans som fick dras upp vid urstigandet. En rätt kraftig gosse kliver helt enkelt ur sin älskade custom-bil för att tanka precis som han säkert gjort hundratals gånger innan. Han hinner gå runt sin bil och fram till pumpen innan han märker att tanklocket sitter på andra sidan. Alla hårdhetsvibbar försvinner liksom direkt när detta sker framför en stor samling jämnåriga. Sådana fel gör liksom inte grabbarna på landet. De har både diesel och bensin i ådrorna. Det vet hur bilar funkar. Eller de borde göra det tycker man.

Så för att korrigera fadäsen, en fadäs som alla kan göra, så hoppar han in i bilen och kör runt om bensinpumpen och ställer sig på andra sidan pumpen. Det är här som det blir riktigt kul. Han kör nämligen runt exakt i en u-sväng till andra sidan pumpen, och får därmed samma sida mot pumpen igen. Bilen pekar alltså nu åt "rätt" håll, fast han ställde sig istället på andra sidan så det blev åter fel håll. Han upptäcker inte sitt misstag direkt, utan kliver ur bilen och går fram till pumpen, igen, för att konstatera att det elaka tankhålet fortfarande därmed är på fel sida.

Det är nu som jag och två andra kursare bryter samman av skratt efter att ha försökt hålla oss och Klippans största "klippa" snabbt hoppar in i bilen kör iväg med en rivstart… utan att tanka alls. Han ville antagligen rädda ansiktet och fly undan ytterligare en till korrigering av parkeringen framför våra roade blickar. Ibland måste man bara fly faktiskt.

issa små konstiga detaljer sitter etsade på ens näthinna. Vissa av dessa minnen är rätt märkliga bara, inte negativa eller positiva. Mitt första intryck av Östtyskland är ett sådant oförglömligt märkligt exempel. Det hela utspelades under min första resa till Berlin, 1991 när Östtyskland egentligen tekniskt sett inte fanns, men på massor av sätt ändå absolut fanns kvar. När vi väl körde i land med vår klassresebuss från färjan var det dags för tullinspektion. Inga smugglar nämligen kontraband till Östtyskland så som ett gäng niondeklassare från Sverige, så ombord steg en uniformsprydd herre och bad om våra pass som han inspekterade ytterst noga med mycket föraktfull min. Det hela handlade såklart bara om en löjlig maktdemonstration från en osäker liten öststatare med förakt för "rika" västerlänningar.

Väl iväg med bussen möttes vi av det mörka nattliga Rostocks alla förorter. Vi snackar en helt livlös miljö. Skarpa tusenwattsgatulampor lös upp staden i ett argt orange sken. Gatorna var helt tomma, allt var öde. Överallt på alla fula betonghus satt paraboler. Precis överallt. Ingen delade på parabolerna nämligen. Vi undrade för ett kort ögonblick om alla satt och glodde på MTV så här på andra sidan muren, men fick lära oss att dessa paraboler överlag mest funkade för statlig östtysk television faktiskt.

Bara en handfull mil söder om skåne så mötte man alltså en helt annan planet. Inga neonskyltar, inga skyltar öht till resturanger eller liknande. Utan bara tomma gator med skoda och lada-bilar prydligt parkerade. Själlöst, livlöst. Det första jag tänkte på i mitten av 1990talet när man började byta ut alla vanliga gatuljus från de elslukande vita lamporna till de elaka orangea var just minnet av Östtyskland. Man kan inte säga annat än att energisparlamporna har östtyskifierat landskapet.

Resten av vägen var något i hästväg bland det fulaste jag åkt. Norra östra tyskland hyser kanske ett av Europas fulaste landskap. Vi snackar enorma åkermarker i ett helt vansinnigt platt landskap, som därtill märkligt nog saknar gårdar och bebyggelse. Allt är/var nämligen kollektiviserat till stora industrier som man knappt såg röken av och småbyar låg helt enkelt inte vid motorvägen. Och det enda som bröt av mot tråkfälten var tallskogar. Massiva skitfula tallskogar med helt identitetslösa tallar i miljardantal. Inga geografiska särarter någonstans utan allt såg lika dant ut mil efter mil. Endast ett par byar med samma starka oranga sken bröt mönstret. Om ett landskap lider av depression någonstans i världen kan norra östra tyskland vara en kandidat.

ag gillar glada tillställningar. Jag gillar muntert umgänge. Livet vore hur trist som helst utan lite roliga fester och träffar med vänner. Men det får inte bli för mycket, för då kommer eremiten fram i mig, då blir jag smått autistisk. Jag har märkt många gånger när man umgåtts länge med samma personer, framförallt om man snackat med personerna flera dagar i rad att då vill jag bara slippa dem. Fly. Jag har liksom inget emot dem, det kan vara mina bästa vänner, men för mycket umgänge och mina system korsluts i obehag oavsett hur bra jag än tycker om dem. Tyvärr kan inte vissa hantera det och när jag beter mig så där tillfälligt avståndstagande när det blivit lite mycket så tar de det som ett ogillande vilket gör att det verkligen blir ett avståndstagande istället pga den dåliga stämningen. Jag försöker liksom bara glida undan så att det inte ska märkas, men det är inte alltid det går. Jag har nog avverkat ett par vänner på det sättet under åren som inte har kunnat acceptera mina ursäkter undan umgänge.

En social eremit - det är exakt vad jag är. Jag umgås gärna men sen vill jag kunna fly tillbaka till tystnaden och mig själv och bygga upp ny frivillig lust för umgänge. Så fint att hela vårt samhälle då är uppbyggt på att man ska vara supersocial och tillgänglig hela tiden utifrån vad andra vill.

En fördel med mig är att om jag ringer någon och frågar ifall de vill hitta på något, så blir jag liksom inte stött ifall de är ärliga och säger: "Nej, idag vill jag helt enkelt inte utan jag tänkte slöa i soffan" istället för kommer med ursäkter om "måste tvätta" eller "ska träffa släkten". För jag förstår när man bara vill umgås med sig själv, och jag avskyr att det inte är okej att bara få säga det. Jag har dock börjat skita i de sociala reglerna och faktiskt till alla säga som det är: "nej jag vill inte träffa dig idag, jag känner bara för att sitta och spela spel på datorn".

Bra vänner tål sånt, sämre tål det inte.

m Kung Harald hade sin blåa tand har jag mitt svarta öra. Ja, inte permanent då, utan snarare ytterst tillfälligt. Det hela började med en irriterande innebrännare mitt på öronsnibben som jag var på och klämde på fruktlöst. Några timmar senare återvände jag till badrummet och skulle ge mig på den igen ty den dunkade och värkte irriterat. Det var då jag såg mitt nya kungliga epitet "Svartöra" framförmig i spegeln. Hela öronsnibben var svart som synden och är så än idag dagen efter. Blåmärken som var svarta. En kunglig krigsskada. Sambon tyckte det såg ut som om jag skulle tappa örat ty svärtan påminner om den man ser hos folk med grava köldskador. Men riktigt så illa är det inte - utan allt som sker är att jag under dessa dagar kommer kalla mig Kung Svartöra.

en gode och morgonvige stationsvakten beskriver ett kroppsligt fall och det gjorde att jag kände mig inspirerad och nödgad att kåsera kring mitt absoluta favoritfall. Visst har man trillat många gånger under sitt liv, men vissa fall minns man bättre än andra ty de var lite mer spektakulära. Mitt favoritfall skedde hursomhaver vintern 1993-94 och sitter djupt etsat i min själ.

Platsen var Ravlunda skjutfält som ligger vid kusten av östra skåne. Det är en plats för scouter och värnpliktiga och få andra får bevittna naturen där ute. Anledningen att jag befann mig där var lumpig. Vi hade i vintermundering rest över den vintriga skånska slätten med bussar från Pansarregementet Revingehed för att bevittna en demonstration av verkanskraften av skarpa laddningar och skarp ammunition. Det hela var ytterst spektakulärt och alla barndomsönskningar om våld uppfylldes.

Att se en 20 mm automatkanon hamra iväg en skottsalva mot ett bilvrak var smått erotiskt underbart. Att se verkanskraften av automatvapen och minor på frusna griskroppar var lite som en våt dröm. Att se stridsvagnar som sköt mot pappmål  medans kulora for till havs bakom målet var nästan lika upphetsande. Men att se en 150 kilogram tung specialmina detonera under ett stridsvagnsvrak var ändå det bästa som hade hänt i ens liv i just det ögonblicket. På dryga 1.5 km håll stod vi och såg hur pricken av skrot helt plötsligt omgärdades av ett svampmoln varpå håret och uniformen flaxade till av tryckvågen från själva smällen ett par sekunder senare. Detta var nirvana.

Lyckliga skulle vi, det vill säga halva regementet, sen marschera väck från platsen och det var då det skedde. En lömsk backe bestämde sig för att se enkelmarscherad ut och lura de värnpliktiga till att bara stövla på utan att någon av dem trodde att något skulle kunna hända. Mest lurad av alla värnpliktiga blev uppenbarligen jag eftersom jag var den ende som föll. Två om två gick vi ner  på led för den vita och blanka backen medans solen sken på våra pannor när det hände. Plötsligt försvann allt fotfäste under båda mina kängklädda fötter och de bestämde sig för att byta plats med mitt huvud medans jag fruktlöst viftade med armarna i luften i jakt på något som kunde förhindra fallet. Ner i mörkret bland kamouflerade soldatben föll jag handlöst. Och med en smärtsam duns låg jag på backen på rygg medans mina fötter hade lättat från marken. Som om det inte vore nog så stannade min basker kvar i luften för en millisekund för att förstärka seriefigursfallet ytterligare. Det gjorde ont och det hade synts för 100 värnpliktiga som brast ut i skratt. Tydligen hade det inte bara känts som en seriefigursvurpa, det hade sett ut som en också. Det enda som saknades var ljudeffekterna.

Vissa av mina kollegor slutade inte skratta på flera veckor efteråt. Själv slutade jag skratta rätt fort då jag fick världens huvudvärk av fallet. Jag fick troligen alltså en lättare hjärnskakning av att min baskerlösa skalle damp i backen men begrep såklart inte det då. Okunnig och underhållande på samma gång. Det är hårt att ligga i showbusiness och inte veta bättre än att man blir utnyttjad ibland.

idsommar. För vissa kommer minnen av fylla fram när de hör ordet. För mig i mitt numera übernostalgiska sinnelag är det barndomen som först kommer fram och inte tonårens alla bravader med alkohol. Jag minns än idag känslan av midsommarkvällens magi som liten parvel i gul tshirt nångång 1980. Föräldrarna satt med mormor och morfar och ett par andra gamla släktningar på en veranda och skrälade och festade. Det var på listerlandet och i fiskarsamhället Hörvik. Den extremt säregna listerländska dialekten ekade genom kvarteret när min morfars bror med sin kraftfulla röst drog nån vits.

Jag själv smög runt på andra sidan huset och blandade mig "drinkar" av alla de sorters läsk som fanns där på ett bord. Ni vet, 1980, då läsk nästan bara fanns i 33 cl glasflaskor på back. Sockerdricka och fruktsoda dominerade saker som coca cola totalt fortfarande. Ett "förfriskningsbord" som stod framme under dagens alla lekar och klädsel av midsommarstång var platsen för mitt bartendande. Man fick vara uppe hur länge som helst minns jag också. Jag hade oftast inga jämnåriga där utan det var mina föräldrars generation och mina morföräldrars. Men jag klagade inte, jag älskade att umgås med "de gamla". Man fick alltid höra en massa kul berättelser och vuxna som var fulla var kul vuxna tyckte jag. Det är få barndomsminnen som är så helt igenom ljusa som mina midsommarfiranden är. Det enda som kan tävla är möjligen julloven hos mormor och morfar, men de är så idylliska att det är pinsamt att skriva om dem så det spar jag till en annan gång.

Midsommarfirandet var ett obligatorium hos min släkt som dött ut helt nu.

Det dog ut helt pga döden faktiskt. Släktingars död. Arvet av midsommarfirandet gick först till min moster från min mormor och morfar när de inte längre orkade, och sen till min mor när min moster tröttnade efter några år. Sen gick en massa kärnfigurer i firande och dog vilket gjorde att midsommarfirandet ställdes in helt. Det var för djupt associerat med dessa individers bravader och närvaro - det fanns liksom ingen glädje kvar att då fira det hela mer, iaf inte tillfälligt och sen kom det aldrig åter igen. Jag fick under de sista åren då jag var med där (i brist på annat) en del pikar om att jag borde ta över. Visst, ta över vaddå? Ett firande av midsommar där alla gäster var mina föräldrars vänner och bekanta. Varför skulle stafettpinnen tas över av mig till något sådant? Visst det är inget fel på att ha med olika generationer på något sånt här, men det är mina föräldrars vänner, inte mina. 

Nej så 2005 så försvann midsommarfirandet helt. En vacker dag när jag har hus och eget hem ska jag kanske återuppta det och då får man väl bjuda in ens föräldrar så att arvet fortsätter. Kanske tidigare. Jag vet inte ännu. Det känns så otroligt vuxet att ta över en familjetradition med midsommarstång och lekar och så vuxen känner jag mig inte trots mina 33 år. Jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det hela med att bjuda in mina föräldrars bästisar t ex.

Jag vill ta över pinnen så att det inte helt glöms bort, men jag vet inte hur.

ag minns inte alls vilket år det var med säkerhet. Det har liksom förpassats in i min hjärnas allra minst använda områden. Det hela var ingen angenäm upplevelse, nej istället var det en vidrig sådan på alla sätt så det är kanske därför som jag inte längre minns datum och tider. Jag tror det var under hösten 1999, strax efter att jag flyttat till Eslöv åter efter att ha bott i Göteborg. Det känns rimligt. Det stämmer in med allt annat elände kronologiskt i alla fall. Vi säger att det var hösten 1999 även om det är en lögn.Den här anekdoten är inte munter så den som vill få sig några skratt ska sluta läsa nu. Den ingår snarast i avdelningen "saker som känns bättre när jag får dem avskrivna på papper i terapeutiskt syfte istället för att bara låtsas om att de aldrig ens har hänt".

Jag var långtidsarbetslös och låg på botten av det sociala skiktet både ekonomiskt och mentalt. Jag gick på socialbidrag och tvingades av arbetsförnedringen att söka praktikplats. Allt för att de skulle kunna ljuga i statistiken och inte längre behöva kalla mig arbetslös. Ja just det, jag fick alltså själv söka praktikplatsen, arbetsförmedlingen hjälpte mig inte.

Jag minns än idag de tunga steg jag tog ut på ett industriområde i Eslöv till den stora plåtlokal där arbetsförmedlingen hyste sina aktivitetsprojekt. En lokal fylld med vindögda personer som hette Börje Jönsson som knappt troligen kunde skriva ner sina egna namn på beställning och som stirrade tomt på mig när jag klev in. En plats där jag verkligen inte hörde hemma. Som en vampyr i en kyrka kände jag mig och det kröp i varenda cell i kroppen. Ett möte där med en handledare var allt jag fick, och vips tvingades jag iväg på jakt med tipset Sandréns STF AB - det lokala tryckeriet som sysslade med spel och lotter. Lät inte helt tokigt. Hon skulle ringa och förbereda för min ankomst för att det skulle bli så bra som möjligt.

Men tji fick jag. Väl där så möttes jag av helt oförstående blickar, kärringen hade såklart inte alls ringt och känslorna av obekvämhet och pinsamhet dallrade i luften kring mig. Men de släppte trots allt in mig ändå, och en praktikplats kunde de väl fixa åt mig så storsinta som de kände sig. De bestämde sig efter ett långt samtal med mig och med varandra för att jag kunde nyttjas till att göra deras hemsida - nått annat dög jag inte till ändå. Det lät ju hur bra som helst och de flesta var väl trevliga mot mig. Men de var rätt kvicka med att poängtera en sak: Det här kommer inte leda till ett fast jobb här, för en webdesigner är inget vi vill ha på heltid. Det är synd du inte kan maskinkod och Assemble - för då hade du fått jobb direkt där till programmeringen av deras större maskiner. Tja, det var ju synd att jag inte var astronaut och bodde i Houston snarare tänkte jag.

Jag visades till ett litet rum med en gammal dator. Skärmen flimrade helt vansinnigt argt och i otakt med det flimrande lysröret i taket. Väggarna var helt kala bortsett från en del kablar och rör som var dragna där. Datorn hyste såklart inga program, men den ena chefen slängde till mig en katalog där han sa: Kryssa i vilka program du vill att vi ska beställa. Det lät ju väldigt sympatiskt - här skulle jag ju kunna fördriva ett halvår och slippa undan arbetsförmedlingens förnedringar.

Men när jag väl lämnade katalogen till den tekniske chefen så började skiten trilla ner. Han började åma sig kring programmen jag valt… "men måste du tvunget välja så dyra program, kan du inte välja de billiga?" Varpå jag svarade att det handlar väl om vilka program jag kan använda, och jag kan tyvärr inte några andra. "Ja men vi har Cårell Drååw här, du får använda det istället för det dära fåtåtjopp" (han visste alltså uppenbarligen inte vad photoshop var trots att det var marknades största program inom det fält där han själv var verksam, han såg bara att det kostade ett par tusen mer än han hade tänkt sig). Jag fick alltså tillslut inte ett enda program utan bara en kopia på det som de redan hade. Jag förstod alltså inte poängen med att jag skulle kryssa i program ur en katalog längre och humöret och motivationen sjönk.Trodde han att jag skulle kryssa i program som var gratis eller vad? Sakta trillade meningslöshetspoletten ner kring det här med vad i helvete jag gjorde där. Det här var ingen bra början.

Inte blev det bättre av att de började önska sig helt otroligt avancerade saker till sin hemsida så som onlineskraplotter. Saker jag inte kunde fixa. Deras humör sjönk över det och mitt sjönk över deras grundlösa suckanden på mig som gratis slavkraft. Tillslut var jag helt isolerad där i mitt stroboskopsrum och ingen kom längre in och hälsade på mig ens. Jag minns hur inte ens lunchens sociala umgänge med de övriga på kontoret var kul. Allt de snackade om i sin lilla värld var Viktväktarpoints och "gubben därhemma". Kvinnsen då, männen där sa inget alls utan stirrade tyst ner i tidningen (självklart skånska dagbladet).

Jag vantrivdes enormt. Minns hur jag satt hela dagarna och surfade runt eftersom jag inget annat hade att göra efter ett tag. Den enkla hemsidan hade jag ju sen länge snickrat samman åt dem. Det blev inte heller bättre av att jag bråkade en massa med min dåvarande tjej. Inte heller blev jag lyckligare av att en annan tjej som var min kompis helt plötsligt slutade svara på mina mail.

Som om det inte vore nog med allt sånt så klagade chefen på mig om mina arbetstider. Tyckte inte om att jag kom in 5 minuter efter 7 varje morgon. Jag skulle börja 0700 "prick". Jag sa till honom att anledningen att jag ibland var sen var att bussen var opålitlig och att jag kunde välja att riskera att komma fem minuter för sent (vilket det inte alls var, oftast kom jag prick) eller sitta utanför företaget och frysa i 30 minuter efter att ha åkt den tidigare bussen (för någon nyckel fick jag ju inte! sådana ville de inte skulle "komma på drift").

Jag fick tillbaka nån spydigt överlägsen kommentar om att "så kan man inte bete sig ute i arbetslivet" som jag suckade åt och skakade på huvudet åt utan att säga något. Men i huvudet sa jag: "Jag är praktikant här och ni tänker inte ge mig jobb, sluta föreläs din jävel" Om eländighet och självömk sökte ett ansikte var jag en bra kandidat då.

Dagen efter, dvs efter två månader där, beslöt jag mig för att inte gå tillbaka dit mer. Jag mailade chefen och sa som det var: Jag såg inte poängen att gå dit mer längre. Allt de gjorde var att klaga på det jag gjorde åt dem (åt dem gratis!) och som betalning fick jag en ökad isolation och otrevliga spydigheter tillbaka. Tillbaka fick jag ett skitmail som sa att "jag minsann inte hade rätt att klaga, för de hade ju gett mig så mycket chanser". Chanser till vadå? De sa första dagen att jag inte skulle få jobb där. De behandlade mig som en soptunna. Det totala frånvaron av insikt och självdistans från deras chefs sida visste inga gränser. Jag fick en god lektion i retorik dock från deras chef som uppenbarligen behärskade offrets retorik med bravur.

Jag skickade som svar på det ett andra mail till chefen där jag kort och gott sa att de kunde fara åt helvete med deras självgodhet och brist på självdistans.

Två månader blev alltså min tid hos Sandén STF Eslöv. Två rejält bortkastade månader hos ett arrogant och ytterst otrevligt företag med en hemsk chef. Sandén var och är ett typiskt hemskt företag. Ett familjeföretag där det hela handlar om att förvalta arvet istället för att tänka framåt. En filosofi som funkar så länge det finns en lika nostalgisk marknad som vill ha den gamla skraplotten. Men sånt är per definition osäkert.

Det märkliga i den här historien är att jag inte riktigt minns vad som hände sen. Jag tror att jag gick arbetslös nån månad till och AF sa aldrig något till mig utan de förstod min situation (inget som skulle hända idagens kalla AF-klimat). Sen efter ett halvår fick jag tillslut jobb som vårdare på ett gruppboende och mitt liv gick vidare mot nya eländen och lyckligheter.

slöv är staden som man med lätthet kan finna många fel med. Desto svårare är det att säga vad som är bra med Eslöv men jag ska försöka för så illa tycker jag ju inte om staden vad än mitt förra inlägg gav för intryck.

Som gammal eslövsbo finns det en sak som jag minns att staden var riktigt bra på och det är mat. Vill man äta gott har Eslöv förvånansvärt många bra uteställen. Inte minst på snabbmatsfronten är Eslöv en i Sverige kanske oöverträffad pärla. Staden som numera är mitt hem, Lund, är snarast helt katastrofal i jämförelse. Här finns fler restauranger, men inga riktigt suveräna utan de flesta är dyra och intetsägande.

Det kan också vara något kring hur opretentiöst allt med mat var i Eslöv som gjorde att den smakade bättre. Det man förväntar sig påverkar paletten. I Eslövs gråa betongdimma förväntar man sin inte några sinnesstimulanser och just därför blir de man får extra starka. Att äta en hamburgare på Elsa Anderssons gatukök i Eslöv är magiskt. Att ta en korv på Vickys är lysande. Har ni varit magsjuka någon gång så förstår ni vad jag menar. Ni vet när man inte har ätit knappt på ett par dagar - hur underbart smakar då inte det första man äter om det så bara är en tomat eller om det är ett glas mjölk. Eslövs matkultur är kanske precis som den upplevelsen. Förvånansvärt gott trots eller pga omständigheterna. Ungefär som ett parallellt universum till hur skitmat smakar gott bara du är på semester i vackra grekiska övärlden. Här smakar det gott på grund av eländet omkring dig.

Kanske är det så enkelt att knegare kräver rejäl mat, precis som Engströms "kräftor kräva dessa drycker". När förmannen på storindustrin lämnar jobbet är det inte en Au def leu Paff Dauf le Bourgogne Con con Escagot han vill ha utan något som går fort och smakar bra. EN hamburgare, en korv, en kebab, en pizza. När raggaren är hungrig så anpassas köket efter raggaren hunger. Det som gör Eslöv så grått och till ett pöbelnäste kommer alltså inte utan positiv bonus.

Kanske är det en kombination av det oväntade och knegarkulturen som gör Eslöv till en matpärla. Kanske det bara är slumpen.

Hela den här snabbmatskulturen smittar av sig på allt annat i matväg i staden. Under åren jag bodde där poppade det upp en rad delikatessaffärer och fik. I dessa kunde man bland annat köpa helt fantastiska baguetter med fyllning. Eslöv hyser förrutom kunglig snabbmat och matrika kaffeer även såklart riktiga restauranger. Här kan du inte få Limousine-kalv med örtagårdskryddad potatispuré - men du kan få dig riktigt fina entrecotes med pommes, plankstekar eller annat mer klassiskt som återfinns på ala carte-menyer. Stan hyser även en helt lysande kinakrog och en suverän thaikrog.

Är du hungrig är Eslöv en bra plats att befinna sig på.

ag är en av alla dem. Ändå sticker jag ut. Jag har drömmar som är svåra. Jag har ett flit som inte finns. Jag ser en tid framför mig med suckar och besvär. Jag behöver en hjältemässig portion energi. Jag behöver den för att besegra monstret. Vilka rosa moln seglade jag på förra gången det gick? Vilka oljefält hyser mitt svarta guld nu? Kommer det ens finnas olja kvar när jag är petrolog? Kommer jag vilja jaga dinosauriben istället och förstöra allting? Kommer jag någonsin kunna skriva begripligt och opoetiskt igen?

Jag ska börja plugga igen och jag har massor av ångest.

et var 2001. Jag jobbade som personlig assistent hos en person i Eslöv. I hans ägo fanns en bok om Eslövs historia. Jag minns inte vad boken hette eller vem som hade skrivit den, däremot minns jag att boken hyste massor med för mig okända fotografier av Eslöv på tidigt 1900tal. För er som inte känner till Eslöv så är ju Eslöv en typisk arbetar- och industriort är allt kretsat kring ett par stora gigantiska industrier så som tex Felix och numera nerlagda Åkermans. Fler produkter än du kan ana har eller hade sitt urpsrung i Eslöv faktiskt. En ärkesocialdemokratisk stad politiskt där allt handlade om arbete. Arbeit macht Frei. Du skola knega tills du döden dödo.

Utseendemässigt snackar vi ett hav av villaområden och industriområden och ett centrum där nästan alla hus är från 1950talet och framåt tre decennier.  Detta i sig är inget konstigt, man har ju som Eslövsbo inpräntat i huvudet att Eslöv är en ung stad. Stadsrättigheter först någon gång 1917 eller så. Men det fanns ett Eslöv innan dess som var betydligt mer än en leråker med gårdar kring. Ett otroligt charmigt Eslöv. Sida ut och sina in i boken hyste fotografier på det gamla Eslöv. Ett Eslöv med fantastiska gamla dekorerade 1800-tals tegelhus i centrum. Alléprydda vägar, kafeer, liv och värme. Allt i en salig blandning av arkitektur, men den viktorianska och nyklassistiska stilen dominerade och Eslöv var faktiskt riktigt fin. Tänk dig - Eslöv var en vacker stad - det säger man inte var dag.

Man brukar ofta på se på TV hur stockholmare gråter lite över hur Stockholm misshandlades under 1960talet. Det är inget alls mot vad som hände Eslöv samma tid, och vad som troligen är en av andledningarna till att så många finner Eslöv som Sveriges tråkigaste stad. Eslöv ser väldigt trist ut. Eslöv osar av arbetar-vemod och utilitaristisk ångest.

Nu har det dock blivit bättre. Sen ungefär 10 år tillbaka har ansvariga i Eslöv inte gjort annat än pyntat upp staden. Man har planterat om en del alléer och centrumtorget är en orgie i blommor sommartid. Eslöv är betydligt vackrare än många andra orter faktiskt. Eslöv är inte alls Sveriges tråkigaste stad. Inte visuellt i alla fall.

Men under ytan ligger fortfarande den där industrikänslan och pyr. Sextiotalshusen gör sitt bästa för att kväsa alla blommors charm och grönska. Det är helt enkelt så att om man misshandlar någon eller något tillräckligt länge och ingående så hjälper ingen terapi i världen. Eslöv 2008 går på psykofarmaka - det mår inte bra på riktigt.

Att då sitta där med ett jobb som jag avskydde i en ort som jag avskydde att vistas i gjorde att bilderna i boken mest gav mig vemod. Tänk så fint här kunde ha varit. Eslövs gråa samtida depression gav bara mig ångest. Nu är såklart hela skulden inte Eslövs arkitektur, utan jag tog ju med mig mina egna demoner till kaffet. Men arkitekturen gjorde ju inte saken bättre om man så säger.

(Appropå en artikel i Sydsvenskan)

et är grått. Det är disigt. Det är omkring plus minus noll grader Celcius i luften. Det är typisk skånsk vinter någonstans 1983-84. Platsen är ett övergivet tågspår, en banvall från den tiden då Harlösa hade en egen järnvägsstation och var lite av en centralort. En svunnen tid som man inte alls reflekterar över denna vinterdag. Nej istället ligger fokus på att överleva skidåkningen man är ute på.

Längdskidåkning är melodin där en grundskoleklass är ute på en ambitiös dagsutflykt. Tror det kallades "friluftsdag" i schemat. Och nog sjutton ingick fri luft i mängder i detta påhitt. Detta innebar i alla fall längdskidåkning från Harlösa ut på Revinges hedar, via ett övergivet järnvägsspår där små skolungdomar utan fara för liv och lem kunde ta sig från centralorten ut i den skånska vildmarken. Målet är ett par anständiga backar vid Krankesjön en dryg halvmil från skolan. En med skånska mått ansenlig sträcka att skida sig fram. Framförallt för en skolklass med 8-9åringar som ser snö vartannat år. Således är det många suckar och stön där ute på järnvägsspåret. Svetten lackar och barn med spröda skidor som ofta är ärvda från mor och far stakar sig besvärade men hoppfulla mot målet. Backen.

Nån lustigkurre, kanske är det jag själv, får för sig att jag bör ta täten. "Han är ju från Uppland, han kan åka skidor". Detta visar sig vara en måttlig sanning. Jovisst, född i Uppland, men knappast född på skidor. Så snart går pågatåget från Harlösa riktigt sakta till några sportfånars protester. Någonstans på mitten får vi stanna upp och pausa och vila medelst varma koppar choklad vilket nog var tur för stämningens skull innan protesterna hade utlöst konflikt.

Det är intressant nog en farlig sträcka vi åker, den tar oss nämligen rakt över Revingehed. Revingehed är övningsfält för P7 pansarregemente vilket innebär osnutna och finniga 18åringar som kör pbv-er, valpar och stridsvagnar i 100 km i timmen. Men detta var 80talet. Tiden innan det daltades. Tiden då lärarna fortfarande hade ambitiösa projekt som inte nödvändigtvis var direkt säkra för barnen. Vilket innebar stor lycka för barnen.

Efter kanske 2 timmar är vi framme vid backarna för att mötas av, inte grönska, men nästan. Backen har bara "sparsamt" med snö och alla färder ner för den innebär femtio procents färd på jord och gräs, tjugofem procents färd på grus och sten och återstående del då på brun blaskig snö. Det innebär massor av slitage på kläder och utrsutning och en ansenlig portion smutsiga kläder. Rena gyttjebrottningen.

Men ingen klagar. Lyckan är stor. Att åka ner för backen på skidor (och medhavda pulkor) är bra mycket bättre än att sitta i skolbänken och lära sig, vad det nu var man lärde sig i lågstadiet.

Hemfärden var som ni kan förstå så jobbig att man snabbt förträngde den. Jag vill minnas en tid i spåret som kändes som flera dagar av svett och skavsårstortyr. Och nej, jag tog inte täten hem. Det gäller att sluta medan man ligger på topp.

et här var andra tillfället i mitt liv som jag steg ner i likrummet. Den här gången var jag helt ensam med min livliga fantasi. Ja ett rum för lik, ni läste helt rätt. Nazisterna var uppfinningsrika. Första gången jag satte min fot där är en händelse jag inte har något som helst minne av, men desto mer tydligt ligger andra besöket där. Tillåt mig förklara vad det är jag talar om.

Platsen är Sachsenhausen, ett litet men naggande elakt koncentrationsläger strax utanför Berlin. Det ligger liksom bara där mitt i allting, mitt i ett område som mest känns som ett kolonistugeområde i Tomellilla. Så oväntat möter man helt plöstligt den där svarta smidesjärnsskylten som med demoniskt välkända stil och typsnitt säger att Arbeit macht Frei. Skylten som tydligen sitter eller satt på de flesta koncentrationsläger som tyskarna byggde finns även här. Budskapet som sände miljoner i döden.

Det är en anspråkslös plats, det var den i alla fall fortfarande 1996 när den låg där i vad som då var det precis befriade Östtyskland (har jag för mig, mina kunskaper om Oranienborg och omgivningen kring Berlin är lite förvirrade). Det finns inte så mycket att se. Inga spektakel. Inga souveniraffärer där man kan köpa vykort.

Det mesta av ursprungslägret brändes ner i slutet av kriget, antingen av desperata tyska soldater, eller kanske av arga ryska soldater och stora andra delar stod och förföll sen efter att Sovjet slutade använda det som efterkrigsfångläger för Stalins inre politiska demoner 1950. Men visst finns en del saker kvar där att beskåda ändå som de "rustat" upp. Tydliga ruinrester av ugnarna som de brände folk i tillhör det mest morbida där. Ett pompöst monument rest av ryssar under efterkrigstiden. Ett litet museum med skräckkuriosa i form av barnskor, avklippt hår och fotografier. Avrättningsdiken. Återställda avrättningspålar. Torn och medicinska laboratorier. Sachsenhausen var ju inte ett stort läger. Här mördades "endast" några hundra tusen vill jag minnas. Men det som det saknade i kvanitét tog det igen i kvalitét. Här utfördes enorma mängder medicinska experiment. Varav enorma mängder fotografier från misslyckade transplantationer och liknande pryder museets väggar.

Det här är inget ställe man fnissar på. Inte för att vara pretentiöst mogen, utan helt enkelt pga att man så omedelbart kan känna smärtan som stället orsakade. Det här är så äkta som historia någonsin kan kännas. Det här är så långt från abstrakta siffror i en bok eller andra döda ting som är svåra att lägga känslor kring. Jag tror inte ens jag fnissade när jag var där första gången på klassresa i nionde klass. Jag fnissade definitivt inte där andra gången. Vid mitt besök där 1996 så var jag där med folkhögskolan. Det besynnerliga är, jag tror faktiskt det var vår vid båda mina besök. Idylliska fågelkvitter, blommor, solsken och gröna skott. Paradoxen kan inte bli mer total.

Istället för att en gång till gå med en på rundtur då 1996 så gick jag medvetet helt själv den här gången för att inte låta mig distraheras av någon annan eller något annat. Tid för kompisar hade man sen i bussen igen. Tid för fakta kunde man få närsomhelst. Nu var det tid för upplevelse. För känslor. Jag tänkte utmana mig själv och mina känslor och det lyckades jag sannerligen med. 

Den här gången gick jag själv ner i den underjordiska kammare som ligger under en av byggnaderna. Det var en medelstor kammare med pelarvalv och vitt kakel på väggarna. Det var här som lik förvarades i väntan på experiment eller förbränning i ugnarna. Ett slagthus bokstavligen talat. Jag var helt ensam där nere i det dunkla ljuset och läste på den lilla skylt som satt där nere som berättade vad det var för rum. Det allra värsta var att när jag var där så blev allt så suggestivt att jag för en stund kände doften av just slagthus. Den kalla metalliska doften av blod mot kakel. Inbillning javisst, någon bris med unken källardoft som kom genom mina näsborrar vid precis fel (rätt) tillfälle, men ändå så otroligt realistiskt för stunden. Med morbiditet i stämman kan man ju säga att stanken av en 100 000 offer låg kvar djupt i väggarna. Det var så det kändes då. Jag skyndade mig ut faktiskt. Det blev lite för mycket och vårsolens sken ovan mark tog snabbt väck de demoner som i källaren tagit besittning i mig.

I denna stund genomgick jag en liten svag personlig förändring där förintelsen inte längre var svartvit journalfilm eller filmer från Hollywood, utan något som istället blev konkret, som kanske t om luktade.

en här anekdoten utspelar sig inte för så länge sen, och den har heller ingen vettig poäng så jag får be om ursäkt redan nu. Huursohmhafver. Det hela började i alla fall en marsafton 2008. Längst upp på backarna precis söder om Helsingborg ligger en rastplats med utsikt över Öresund. På denna mycket vindpinade plats skedde i alla fall en händelse som kunnat leda till en internationell kris. Jag, författaren av denna bloggpost var denna afton vår tids Gavrilo Princip. Men skottet i Sarajevo var utbytt mot en dubbelmacka av anfall mot ett intet ont anande tyskt par som satt i en husbil mitt emot vår bil.

Den kraftfulla stormen svepte in över parkeringen. Jag visste redan innan jag skulle öppna bildörren att det skulle bli en mödosam affär. Och mycket riktigt mötte jag den den stormstarka vinden på skånes mest vindpinade plats. Mot mig stod naturens krafter och dörren gick efter lyckad öppning knappt att rubba för utstigning. Trots min ansenliga lekamen så visade sig dörren inte vilja flytta på sig frivilligt så jag fick börja kämpa. På grund av detta fenomen så satt jag fram-och-sido-lutad i bilen med blottad och ytterst vit rövspringa, ty mina jeans var i bästa raggarstil lite nerglidna vilket ledde till en ofrivillig blottning som förstärktes av taklampans sken. Minst 15 sekunders blottning av dalsänkan rakt i riktning mot Tysklands finaste människor som enda oundvikliga skådebröd på parkeringen. Det gick inte att undvika att skåda det troligen. Lidandet jag orsakade kan ha gett permanenta men.

Det slutade inte där. Väl tillbaka i bilen efter att ha investerat i lite godis så skulle jag gestikulera ut över sundet i en diskussion om något trivialt likt de flesta av mina diskussioner är. Lite för lite sent kom jag på att handgesten inte var oskyldig. I taklampans sken, rakt i riktning mot tysken så hade jag pekat med rak arm i en tydlig "romersk" hälsning under ett par sekunder. Stackars tyskar som aldrig får slippa undan skulden för kriget, alltid ska de plågas av omvärlden. Först ett bakhål(l), sen en HH-hälsning. Dont mention the war var frasen på mina fnissande läppar när vi raskt körde iväg. Jag som i min naiva och barnsliga fumlighet kunde inlett ett nytt världskrig. Jag skäms. Förlåt Tyskland.

ag bodde i en biograf. En biograf som var en gymnastiksal. Det är dagens sanning och inte alls inledningen på nån labil Absintdrucken dikt. I mitten av 1980talet så blev mitt och mina föräldrars hem en nerlagd biograf efter att vi sålt gården som vi bott på innan. Ja, vi bodde alltså inte i själva biografsalongen, utan i en av de lägenheter som var tillhörandes i samma byggnad. Vi snackar en tidig funkisbyggnad. Kanske 1930tal. Nån gång på 1970talet blev dock den nerlagda salongen ombyggd till gymnastiksal. Tänk er en T-formad byggnad med lägenheter som vette till höger och vänster åt sidorna mot en gata och en biografsalong i mitten och bakåt som benet. Ett T helt enkelt. Inte så konstigt alls med andra ord.

En intressant förmån som kom med just vår lägenhet (en av fyra lägenheter i byggnaden) var att det var vi som skötte ansvaret för uthyrningen av gymnastiksalen. Anledningen att det var vi och inte någon av de som hade bott där längre än oss var att de övriga var alla 80+ åldersmässigt. Rena seniorboendet med andra ord. För besväret fick vi 200 kronor i hyresrabatt plus fri tillgång till gymnastiksalen. Så var det i alla fall inledningsvis, sen ville hyresvärden ändra på det till sämre förmåner, men då sa vi i från och han fick sköta uthyrningen själv vilket drastiskt reducerade antalet spontana gäster till noll eftersom hyresvärden bodde i Lund och detta var 3 mil från Lund i den lilla metropolen Harlösa. Vem åker in till Lund spontant och betalar 50 spänn för att få låna nycklarna till en lokal. Kvar blev de som betalade fasta abonemang, tex räddningsverket, som kom dit en gång i veckan. Han "litade" förövrigt inte på att vi gav honom alla pengarna nämligen. Nu gjorde vi såklart heller inte det, men man kan lugnt säga att intäkterna sjönk radikalt efter att han själv skulle ta hand om det så hans beslut var helt korkat. Jag tror tom att han stängde lokalen helt precis innan vi flyttade eftersom han inte visste hur han skulle fixa uthyrningen.

Annars var det ju folk som ringde på hos oss och betalade 50 spänn för en timme innan detta skedde. Flera ggr i veckan. Så jag fick ju vara med och sköta finanserna eftersom jag var mer hemma som skolbarn än mina två föräldrar. Så vi snackar väl en 500 i veckan som drogs in bra veckor. Varav att vi nallade kanske 250 förrutom den hyressänkningen vi redan fått. Ja va fan gör man. Det var ju meningen att vi skulle städa eländet varje vecka också. Det gör man fan inte gratis.

Ombyggnaden hade varit sparsam av byggnaden vilket innebar en härlig atmosfär. T ex så fanns den stora röda sammetsduken kvar längst inne i salen där duken hade funnits bakom, och utanför vid ingången satt glasrutorna där filmaffischerna hade suttit kvar. När vi städade där inne så fann vi förresten även ett gäng fotografier gömda ovanpå ett skåp. Gamla svartvita kort på 30-40-50talets stjärnor. Tror mina föräldrar har sparat undan dessa där hemma än idag. Inte fan gav vi dem till hyresvärden i alla fall.

En del andra minnen som jag hade kring biografen kretsade ju kring alla de temporära kompisar som man fick under den här tiden. Folk som frågade om man ville vara med och spela badminton (salen kom med ett sånt nät), för att de då fick spela gratis om jag var med. Jag fattade såklart att det handlade om utnyttjande av mig, men jag gillade badminton så det gjorde mig inget.

Sen var det ju det där med det gamla maskinistrummet. Det kom man nämligen åt via vår lägenhet. Hela vinden kom man faktiskt åt via vår lägenhet endast. Rätt märkligt. Själva maskinistrummet var ju tyvärr utrymt på maskiner, men genom gluggarna kunde man fortfarande spana ner i salongen på de som lirade sporter där. Vilket jag såklart gjorde ibland likt den peeping-Tom jag var i unga pubertala år. Man kunde ju kanske få se något spännande. Kanske t om naket. Alla vet ju att unga tjejer som hyr en gympasal ibland klär av sig och spelar nakna. Alla unga kåta killar hoppades på det i alla fall. Frustrationen av att höra duschande unga tjejer under mitt rum (mitt rum var rakt ovanpå duscharna) var dock rätt olidlig och man funderade djupt och innerligt på hur man skulle kunna tänkas borra ett hål eller något sånt. Men inget sånt blev ju av. Man drömde mer än man fixade. Då som nu.

Om inte det så var det rätt skoj att i maskinrummet spionera på folk bara för spionagets skull oavsett nakenhet, för att se vad det var de lirade nere i salongen. Det gick alltid smidigt att spionera på folk, utom en gång när jag tappade ner metalluckan för gluggen ner på golvet där inne i maskinrummet så det dånade även nere i gympasalen. Då slutade mitt hjärta slå för ett par sekunder, för att sedan slå med 340 slag i minuten ett långt tag innan jag visste om folket i salen hade upptäckt mig. Mina spionage-öron avslöjade dock för mig att spelarna där nere aldrig begrep varifrån ljudet kom. Jag monterade aldrig upp luckan igen, då dess fäbless för att rasa ner i golvet inte tilltalade bäver och bröstspionen i biografen.

ad heter nu sådana där hårda plastiga mattor som spricker som keramik nästan? Bakelitgolv? Linoleum? Sånt man hade i alla offentliga lokaler förr i tiden. Strunt samma. Tänk er i alla fall ett mintgrönt plastgolv (eller om det kanske faktiskt var grått?) och gula betongväggar med klassiska läroplancher på länder och andra saker. Kartor som redan 1956 var hopplöst utdaterade. Tänk er 50talets funkisskola i kombination med fula ungar som sen länge vägrar vida byxor och precis upptäckt synth och hårdrock och skjortor i skumma mönster som ska vara utanpå och ha översta knappen stängd (iaf om man var åt det syntiga hållet). Tänk er alltså en byggnad på funkisstereoider så har ni byggnaden och tänker er fula bonnläppiga syntare så har ni klientelen (för hårdrockare syntes inte lika mycket och tydligt). Tänk er klassiska skolbänkar med grön färg och metallben som både hyser pennlock och boklock. Tänk dig den ärlighet som ett sånt system kräver med ens ägodelar i en skolbänk, som inte finns idag. Tänk dig en fröken som hette Britt Larsson som hade nervösa problem och en sadistisk läggning och en dotter två klasser under mig som var skolans utan tvekan otrevligaste och största och bortskämda stropp - en klon av sin mor. Tänk dig en mellanstadieskola ute på landet i ett slumrigt samhälle anno 1986 och du har en plats som för mig både är astronomiskt avlägsen och något som stundtals känns som det var igår.

I denna skola fick jag av Britt bland annat lära mig att jag hade fel när jag sa att alla däggdjur inte alls föder levande ungar utan att det finns ett par stycken undantag - trots att jag hade rätt. Inte heller kunde jag vara tyst när läraren talade om Borné-o och Akací-a istället för Bórneo och Akácia. Det straffade sig, det förstår jag idag. Det var troligen därför som läraren envetet förblev min ovän och någon som jag hatade. Jag var heller inte ensam i mitt hat. Min bäste kompis blev mer terroriserad än mig och bröt samman flera gånger. Vi snackar alltså en lärare, en vuxen människa, som inte kunde hantera besserwissriga ungar utan att bli en sadist. Hur svag och liten är man inte då? Straffen för mig var ytterst subtila, men de kändes ändå. Tex hade man ju på den här tiden fortfarande övningar i skrivstil. Jag vet inte hur det är med sånt idag. Att skriva hade jag inga problem med språkligt. Men att skriva snyggt kunde jag inte och kan inte än idag. Min handstil är riktigt förbannat katastrofal. Detta tyckte Britt Larsson att man skulle förbättra med, inte pedagogik eller uppmuntrande ord, utan hån. Riktiga offentliga hån. Hon ryckte faktiskt min skrivbok under näsan på mig och började sucka inför hela klassen. Sen tog hon frågande Fjäske-Pers häfte och höll upp framför mig med och började sen mässa för mig och för klassen att "Så HÄR ska du skriva. Ska det vara så svårt att lära sig skriva snyggt. Du som kan så mycket".

Jag berättade om denna händelsen för min morsa och farsa. De blev inte alls glada och de läxade upp Britt via telefon omedelbart vill jag minnas. Något som kanske inte gjorde saken bättre även om det var precis rätt sak att göra. Så istället för att vara så här rakt på sak så övergick hennes psykningar hädanefter mest till att falla ut på andra av föräldrar mindre beskyddade elever. Tex min kompis Magnus. Det var precis som att hon delvis gjorde så för att hon visste att det gjorde mig skitförbannad att se det och eftersom Magnus var mycket mer timid än mig och inte skvallrade till sina föräldrar på samma sätt. Framförallt så var hans föräldrar mycket mer mjäkigare. Kvar till mig sparade hon sarkasm och nedlåtande små kommentarer om att jag aldrig skulle lyckas med något i livet.

Tre saker kom ut av detta: Jag störtdök totalt i min studiedisciplin och återhämtade mig aldrig egentligen. Trots flertalet år på högskola har jag aldrig varit bra på att plugga sen mellanstadiet. Men jag har också tack vare att jag har kunnat identifiera att mitt skolhat berodde så mycket på en lärare, kunnat rätta till det hela.

Man ska inte håna de döda - men en fågel viskade i mitt öra för ett par år sen att Britt Larsson nog var död i en sjukdom, eller åtminstone allvarligt sjuk. Kan inte säga annat än att jag sörjer annat att hon överhuvudtaget existerade och plågade mig med många andra elevers vardag i en så viktig tid i livet som grundskolan trots allt är för ens utveckling och att jag aldrig fick chansen som vuxen att konfrontera henne. Oförlåtligt.

Jag har faktiskt ett positivt minne av Britt Larsson och det var tror jag när jag gick i sjätte klass. Skolan hade bestämt sig för att lärare alltid skulle patrullera skolområdet på rasterna. Minns inte varför men det beror nog på en konflikt som fanns mellan oss i sjätte klass och de i femte klass. Bråk utbröt lite här och var i alla fall. Inget superallvarligt.

Hursomhaver så spelades det fotboll på den numera hädangågna grusplanen. Britt Larsson kom patrullerandes runt om hörnet med ett av hennes störiga superglada leenden som hon alltid fick när hon såg sin stjärtgosse Per (han var med i fotbollsmatchen). En av skolans bättre fotbollsspelare riktar hursomhelst världens kanonskott med den tunga, blöta och sandiga läderkulan mot målet. Jag ser allt detta för jag står precis bakom honom. Han totalmissar målet och bollen far med astronomisk kraft på ett avstånd av tre meter rakt i plytet på Britt Larsson som nästan far baklänges pga Newtons andra lag. Man kan säkert än idag spåra vibrationer i kosmos som beror på denna kollision. Tystnaden som utbredde sig var total när Britt skottskadad med händerna för ansiktet linkande iväg mot lärarrummet. Spelet stannade upp. När Britt försvunnit bakom hörnet så utbröt världens jubel och skrattfest. Jag minns att jag verkligen i djupet av mitt hjärta hoppades att det hade gjort riktigt jävla ont och jag föll in i skrattfesten. Vilket det troligen också hade gjort eftersom hon sjukskrev sig i en hel vecka och återkom med blåtiror under båda ögonen som hon försökte dölja bakom solglasögon. Självklart blev fotbollshjälten ett nytt hatobjekt för henne att mobba, även fast han inte hade gjort det avsiktligt. Det är ett av få tillfällen då jag skrattat pga Britt Larsson.

Sensmoral: Elakt ur ett kristet mjäkperspektiv att håna en sjuk eller döende Britt Larsson, javisst, men ur ett kosmiskt perspektiv rätt. Vissa saker ska du inte förlåta utan istället bearbeta och bekämpa, för annars får du bära skulden och ångesten över det osagda istället. Förlåtelse är inte toppen av all god moral i alla lägen, det har mitt liv visat mig vid flertalet tillfälle - det är ibland direkt självdestruktivt att ha som princip att förlåta allting, för man har nämligen inte en oändlig plats i sig att fylla all den förlåtelsen som all orätt mot en kan kräva som helig Jesus-fetischist, och om man aldrig läxar upp de som behöver läxas upp, så lär de sig aldrig heller. Det djungelordspråket är klokare än Jesus alla ggr.

Britt blev aldrig uppläxad så som hon skulle ha blivit, så hon vet inte om hur fel hon behandlade folk. Men naturen såg till att straffa henne ändå av ren slump. Så kan det gå, och det gjorde mig nöjd. Inte lika nöjd som en konfrontation nu i vuxen ålder hade gjort mig tyvärr. För då hade jag dels tryckt en lärobok om däggdjur ner i truten på henne och dels berättat för henne exakt hur mycket ett beteende från en lärare kan skada folk.

Get over it? Japp, jag försöker. Att beskriva händelserna är en del av min egenhändigt konstruerade terapi. Det funkar rätt bra. Jag är faktiskt inte i närheten så bitter idag som jag var för 15 år sen när jag började identifiera problemens ursprung.

(Inga namn eller platser är ändrade - uthängning är i sådana här lägen själva poängen. Vill någon försvara Britt Larsson från Harlösa  kan de ju höra av sig)

ret var troligen 1997. Platsen var "Spisen" i Lund. Spisen var på dagtid en restaurang, på kvällstid fredagar och lördagar en nattklubb/pub. Numera finns inte Spisen längre, stället har öppnat och stängts åtskilliga gånger under olika namn. Jag tror det heter Papaya eller Mango eller kanske Banan numera. Nån form av frukt är i alla fall inblandad och dansgolvet är borta.

På tiden då Spisen fanns var jag där ofta. Inte för att det var skitskoj att vara där, utan för att en kompadre var DJ där och jag därför kom in gratis eftersom jag stod på den permanenta VIP-listan. Det är lite coolt att vara VIP, även om det bara var på Spisen.

Vi talar i alla fall om en plats där jag har många minnen ifrån. En del kul, men de flesta mest besynnerliga snarast. Tex så var det ju den där kvällen då jag var där, dansandes med tre tjejkompisar på dansgolvet till min kompis DJ:ande som någon bestämde sig för att bråka med mig. Jag tror att det hela hade sin grund i följande: Spisen denna kväll hyste mest ett par olika gäng killar innan vi kom dit och det blev aldrig mer balanserat heller. Så vid 23tiden när dansgolvet skulle öppnas så trillade det in tre tjejer och två killar. Jag, DJn och tre tjejer. Man kan lugnt säga att de tre tjejerrna var som tre lammungar inne i en lejonbur. De var dock inte alls där för att ragga, eller bli raggades på så stämningen surnade väl till bland de ensamma killarna när de blev refuserade dans efter dans. Inte blev det bättre av att jag gick upp med de tre tjejerna på dansgolvet medans killarna stod i hörnen förvånat. För en stund kände man sig såklart som en kung.

Det var i alla fall då det hände på dansgolvet. En armbåge i min rygg, uppenbarligen inte där av en olycka. Jag vänder mig om och tre killar ignorerar mig uppenbart. Jag surnar såklart till rejält och ställer mig och fånstirrar på den kille som såg mest skyldig ut. Riktigt blänger med min argaste blick. Den som faktiskt kan skrämma livet ur de flesta hårdingar. En blick jag bara får fram när jag blir riktigt arg. Ett vapen av stora mått som jag faktiskt har blivit hyllad för av många imponerade personer. Jag har helt enkelt ett riktigt bra dödsblick. Den får dock aldrig riktigt beprövas fullt ut, eftersom den lille (huvudet kortare än mig) mest skyldige hoben inte vill möta den.

Efter att jag återigen vänt mig om så tar det kanske 20 sekunder så får jag ytterligare en "oavsiktlig" smäll. Den här ggn ställer jag mig mitt emellan de tre grabbarna och stirrar riktigt provocerande på alla de tre, fast denna gången med ett hånleende på läpparna eftersom jag har ett hemligt vapen som jag vet att de inte känner till att jag har. De vänder bort sina blickar och låtsas som inget. Jag vet att det inte är lönt att försöka ignorera det trots detta lugn. Det kommer bara fortsätta fler ggr om jag vänder ryggen till (Jesus visste inte vad han snackade om med andra ord).

Jag har dock dock som sagt ett, eller rättare sagt två hemliga vapen på min sida som jag ännu inte hade utnyttjat. Vi snackar om två stycken maktvinkningar. Den ene till min kompis DJn som direkt stänger av musiken (han har också troligen sett det hela). Den andre en vinkning till min kompis dörrvakten som gör mig sällskap på dansgolvet. Och vips har tre stycken troligen förvånade brats bryskt utvisats från Spisen - såklart på livstid. Dont mess with the VIPs kids.

Hade det här varit i Stockholm hade jag väl säkert inte kunnat lämna Spisen sen utan att bli skjuten, men nu var det inte Stockholm utan lilla Lund. Och ett ösregn när vi lämnade lokalen var på min sida. Och nej, jag såg dem aldrig mer.

innaren av Augustpriset 2006 heter Svinalängorna av Susanna Alakoski. Jag har inte läst boken, men när min sambo läste den och suckade för hundrade gången var jag ju tvungen att fråga vad som stod på. Hon räckte över mig boken med det i mina ögon/öron faktiskt väldigt tilltalande namnet Svinalängorna. Baksidans beskrivning om ett 60 och 70talets Ystad och finsk arbetarklass gav mig mersmak. Det lät underbart socialrealistiskt och bistert och boken var ju inte direkt en bibel att ta sig igenom med sina 259 sidor. Detta måste ju vara fullt läsbart. Kanske troligen mästerligt med tanke på alla löften. Så fel man kunde ha, så toklurad jag blev av den lilla svarta cirkeln på framsidan som lös av intellektualism med frasen "vinnare av augustpriset 2006". Vilken tur att jag snabbt la boken ifrån mig igen innan jag tog allvarlig skada. Så här låter det i alla fall:

Boken är ju skriven med en smått retarderad stil som ni kan se och troligen finns ännu värre exempel. Korta meningar som borde ha mjukats upp med lite kommatecken och mjukare ord. Men nej, inte då, det behövs inte i koskenkorvarnas land tydligen. Det är bara fransoser, britter och svenskfjollor som kräver sånt. Har man svedjebränning i blodet behöver man inte använda kommatecken eller liknande trams.

Nu blir det kanske lite mer uthärdligt om man läser boken med en byfånig sverige-finsk dialekt, för då uppstår en viss tragikomisk ton över allt som osar av ärketypiskt Finland. Men jag måste säga att det är inte riktigt min kopp te med meningar i en litterär text som är så här korta och hoppiga - hur mycket humor jag en försöker applicera på det. Det hör mer hemma i hastigt skrivna bloggtexter likt denna gnälliga text.

De som gillar denna typen av texter skulle nog säga att det handlar om finsk socialrealism och är skrivet med finsk socialrealistisk stil och något annat vore bara fel. Men det kvittar hur fin kräftan än är, hatar man kräftor så gör man det hur fin småländsk sjö de än dragits upp ur. Det här citatet ovan är ett jobbigt naivt kortfattat språk att läsa som aldrig flyter i mitt tjocka huvud, dvs det är min hatade kräfta. Sen får det finnas hur många goda och fint formulerade förklaringar som helst till språkstilen. Denna bok är fortfarande ett bevis för mig att kultureliten inte alls nödvändigtvis tillhör de egentligen intelligentas skara. Jag vet, jag vet, få saker gör att man ser bittrare ut än när man gnäller på en självutnämnd elit men jag måste få lov att vara lite bitter denna dag. Det var ju faktiskt en jobbig dag för flugornas herre.

En kul anekdotisk detalj med boken finns faktiskt och det är därför som jag skriver om den här på Beelzebub istället för på min andra blogg. Nämligen att ljudet av sverigefinnar i mitt huvud väcker många abstrakta minnen till liv av sverigefinska upplevelser man råkat ut för genom åren. Inte minst får jag fram smaken av memma i munnen samtidigt som jag ser små mumintroll överallt. Memma är för den som inte vet en finsk socialrealistisk rätt som består av finsk lera kryddat med koskenkorva, granbarr, sot från svedjebränning och spadet från 20 bastubadande finnar. En slags finsk chokladkaka, utan chokladen.

m jag har en vän. Framförallt om jag har en vän i verkligheten och den personen har en blogg så läser jag den personens blogg oavsett om bloggen är jättebra eller inte. För mig är det självklart att man i en vänskapsrelation hyser viss form av nyfikenhet på vad ens verkliga vänner tänker och säger. Trots detta faktum har jag vänner, som jag har gett min bloggadress till, men som aldrig någonsin skulle få för sig att läsa något jag skriver. Är jag gnällig när jag reagerar över detta eller är det en naturlig självömkan som jag känner? Är det verkligen speciellt goda vänner man har om de aldrig vill läsa något man skriver? Nej troligen inte som jag ser det, det är troligen egentligen personer som man mer borde kalla "ytliga bekanta".

Och just så känslig är jag, författaren av denna blogg, denna tämligen vindpinade dag efter ett dygn av diverse mentala strapatser (som jag i detalj lämnar därhän från att nämna i bloggen tillsvidare). Ordet vi söker i bitihopmänniskornas ordlisa är "gnällspik" troligen. Men jag skulle nog kalla detta för kliniska psykologiska issues som gör att jag inte kan hantera vissa situationer stabilt längre. Inte Dove With Gun-labila, inte så coolt psykotiskt, men inte långt därifrån när det är som allra mörkast. Vet inte vad det är som är fel mentalt med mig men att jag är kungen av panikångest här på min lilla gata är jag helt säker på.

SN plingar till samtidigt som en massa annat sker. Min portugisiske vän Luis som jag snackar med kanske en gång var tredje månad kommer med en ovanlig förfrågan. "Do you have any Swedish coins that I can trade you for something?" Att han samlade på mynt visste jag inte. Så jag fick hans fysiska adress dit jag nu ska skicka lite mynt vid tillfälle (läs: när jag har råd med portot). Skicka mynt mot att själv få lite mynt i retur är dealen.

Samtidigt för jag ett allvarligt samtal med en vän. 

Samtidigt gråter någon hysteriskt på TVn.

Samtidigt slickar min katt Knasen frenetiskt på en nylonrem vilket såklart distraherar mig. Otroligt knäppt beteende.

Samtidigt snarkar min andra katt Busan jättehögt från den skokartong hon ligger och sover i under en varm lampa likt en värphöna.

Samtidigt har jag grav magsjuka som bråkar. Min mage har aldrig blivit bra sen Calicin för en månad sen.

Samtidigt suktar jag efter lite vindruvor som väntar på mig i kylskåpet.

Samtidigt funderar jag över om jag ska stänga av datorn snart för att lägga mig och läsa eller om jag ska sitta kvar och kolla Torchwood.

Samtidigt smäller någon en smällare utanför fönstret.

Samtidigt kan det uppenbarligen hända många saker denna februarinatt 2008.

änsterfoten stack nonchalant ut genom bakrutan på "tveåförrtinn" och jag låg i en icke trafiksäker ställning i baksätet. Det var en julimorgon, omkring fem på morgonen. Luften var full av svala daggdofter blandade med halm och hödofter och en svag arom av sandstrand låg svagt över alla dessa övriga dofter. Huvudet vilar jag mot axeln på en eslövsjänta till höger om mig i baksätet och blicken är fäst mot den gråblå himmel som har börjat vakna till liv bortom mina sandiga tår på vänsterfoten. Vi kör på en smal och slingring liten asfaltsväg mellan Lund och Eslöv med täta sädesfält på alla sidorna. Sträcker man ut handen genom rutan kan man rycka till sig ett veteax. Det är den sk "gamla vägen" som vi kör på. Året är uppskattningsvis 1996 och jag är 21 år ung. Ingen säger något. Bilradion är tyst. Fan vad jag trivs.

Vi har varit på stranden för ett nattbad. Lomma Beach är playan bara ett par mil från mitt dåvarande hem i Eslöv. En på dagtid hemskt överfylld strand med silikon och sexpack men på natten lika ljuvlig som alla stränder. Vi är fyra stycken i bilen. Tre killar och en tjej. En del av ett kompisgäng som jag hade på den tiden. Ingen av oss borde egentligen köra bil så här dags ty alla har druckit lite inklusive chauffören men det struntar man i då och kör lite saktare istället (eftersom man intalar sig att det hjälper mot trafikolyckor). Vi är på hemväg från Palladiums nattklubb i Lund och tog en omväg om stranden. Det var efter fyra timmars hoppande till bra klubbmusik kom vi på idén att svalka våra svettiga och berusade kroppar i havet medans solen gick upp. Det hade ju trots allt varit en ovanligt varm natt på klubben och vi svettas alla ymnigt. Det lät som en jättebra idé när en av oss föreslog det medans vi tuggade i oss kebab på Stortorget efter att nattklubben stängde 0300.

Det visade sig vara en helt fantastisk idé att åka till stranden klockan 0300. Man kan inte se solen gå upp över horisonten i västerled, men en tidig morgon vid havet är fortfarande härligt. En tom sval strand på morgonen är magiskt lugn, nästan alltid vågfri. Havet är varmare än luften så här dags och det är fantastiskt att bada en ömmande nydansad fot i det ljumma vattnet. Vid horistonten av havet ser man Danmark. Gnistrande ljus från Köpenhamns alla hamnindustrier ligger som ett dimmigt pärlband på vattenytan. Efter nån timma på stranden då vi snackat och badat och solljuset tilltagit blev det hemfärd.

Tankarna som for genom huvudet denna bilfärd efter stranden är sen länge glömda, men jag minns att de kretsade luddigt kring underbar belåtelse och att jag där i bilen nog faktiskt tänkte på att den här stunden kommer jag aldrig glömma, vilket än så länge stämmer. Livsglädje av stora mått i det lilla där alla sinnen i mig njöt. Ett perfekt ögonblick. Livsglädje är ibland en tyst färd i gryningen i en volvo, det behöver inte var mer än så.

å femtiotalet såg man framåt, alltså ser jag bakåt till femtiotalet eftersom jag vill se framåt. Det kan tyckas vara en paradox, men varför ska man göra det enkelt för sig? Allt är inte enkelt. Jag saknar alltså femtiotalet. Jag var i och för sig inte född då, men så mycket med 50-talet verkar stämma in med mig. Det kan tyckas att jag är konservativ ibland när jag trånar om fornstora dagar, men stora portioner av denna korpulenta själ är i sitt hjärta en superteknokratisk trancendental modernist där mitt trån till just perioder som 50-talet inte beror på konservatism, utan på att då hade världen blickarna framåt, bort från konservatismen. För inget säger modernism mer än 50-talet. Det var då som arkitekturen vågade, det var då som tilltron till vetenskapen var som störst. DNA upptäcktes, datorerna föddes och rymden hade precis börjat erövras. Sen kom det sköna 70-talets demokratisering av allt, inte minst kunskapsdemokratiseringen och med det vetenskapsföraktet ty vetenskapen var ju antidemokratisk när den påstod att folk genom studier kunde bli klokare än de medmänniskor som hellre satt på rektalen och surade. Och vips fick modernismen konkurrens av den inavlade kusinen från landet som hette postmodernism och allt gick åt helvete. Jag saknar femtiotalets framtidsoptimism och auktoritära synsätt på kunskap. Jag saknar 50-talets modernistiska och positivistiska framtidsbild helt enkelt!

ag tror det hände samma år och att året var 2005 men jag kan ha fel. Första delen av mina möten med två giganter i Lund skedde på perrong fem på Lunds Centralstation. Den var rätt öde och den fylldes heller inte med nämnvärt mycket mer människor när ett Öresundståg rullade in. Av tåget steg demonregissören Roy Andersson och gick sakta mot trappan som leder ner till den urinstinkande gångtunneln under alla spåren. Han bar en beige pensionärsjacka och en sån där fyrkantig svart läderaxelremsväska som ser ut som den som riktiga knegare bär sin lunch i. Troligen fylld med manuset till någon då ogjord film. "Du levande" kanske. Jag såg honom och han såg mig. För en kort sekund kände jag mig nöjd över att han, en stor regissör faktiskt hade tittat rakt på mig, men rätt fort slog en annan tanke mig. Roy, men det är ju han som i intervjuer säger sig leta efter karaktärer till sina filmer bland vanligt folk. Han skyr ju etablerade skådisar. Under loppet av en kvantsekund så övergick alltså min belåtenhet i extrem nervositet. Tittar han på mig för att jag är en av hans potentiella kufar? Rampskräcken slog direkt in och jag gick diskret åt andra hållet och vi sågs aldrig igen.

Tidsmässigt i närheten av detta regissörsmöte skulle jag, troligen stressad till en föreläsning i ämnet historisk arkeologi om jag inte minns helt fel handla lite på seven eleven vid stationen här i Lund. Solen sken och jag skulle snabbt avklara min affär var det tänkt. Ser mig dock inte för utan går in genom ytterdörren och rakt in i magen på en storvuxen gestalt. Han var huvudet längre än mig och hade ungefär min kroppsvikt. En välmående-mage putade försiktigt fram under en stickad tröja. Uppe i toppen på kroppen satt ett huvud med en stor blond kallufs och brevid goliat-gestalten gick en ung pojke. Titanens barn troligen. Ett svagt "umghf" utstöttes mumlande från jätten när jag med min arm och axel slog i personen. Inte så farligt hårt, men tillräckligt för att det hela skulle rendera mig nödvändigheten att snabbt säga ett "ojhoppsanförlåtursäkta". Jag är ju trots min ringa längd på 1.80 med min dåvarande vikt på ca 118 kg en rätt massiv himlakropp att krocka med även för en titan på 5 meters längd. Gestalten nickade hursomhelst lite leende och gick sen ut medans jag, smått chockad och tagen av uppenbarelsen jag såg i personens ansikte, gick in för att handla. Kroppen jag hade krockat med var tillhörandes skådespelaren Rolf Lassgård.

u ska jag bli lite arg här på min snälla blogg så att det inte blir för idylliskt här. Allvarliga ämnen måste få sin plats likaså. Det handlar om frågan man inte frågar. Det finns en sådan nämligen. En fråga man aldrig någonsin frågar någon om man är väluppfostrad. Man varken ska ställa frågan eller skämta om det om man har hyffs i kroppen. Det finns tusen variabler till varför frågan inte ska ställas. Den främsta anledningen är att du faktiskt kan såra någon. Den näst främsta anledningen till att du aldrig ska ställa frågan är att de som du ställer den till kommer berätta det när de själva vill och det är så det ska fungera. Det är okunnigt, ignorant och otroligt klumpigt att ställa frågan. Det är en 100% privat angelägenhet som rör ett par - inga andra överhuvudtaget. Men vilken fråga då? Jo följande fråga som de flesta par förr eller senare får av vänner, främlingar och familjemedlemmar som tänker med rectum.

"Ska inte ni skaffa barn snart?"

Det är frågan som jag har hört mer än en gång för mycket. Det är en sak när supernära familjemedlemmar som ens föräldrar ställer frågan, och de brukar då också ställa frågan med lite mer försiktig stil än ovanstående formulering. Deras förfrågningar handlar inte om klumpig nyfikenhet, utan där ligger det på ett annat plan. Men det är fullständigt oacceptabelt när vänner eller flyktiga bekanta bara vräker det ur sig. Ni har mindre med det att göra än vilka samlagsställningar jag föredrar. En bild på mitt könsorgan vore på många sätt en mindre personlig sak än detta att fråga efter.

Jag kan inte nog understryka hur nära jag är att lappa till folk som ställer den frågan till mig och min sambo. Ni har inte med det att göra, ni vet inte något alls om våra liv, val, öden och beslut. Var vänlig och lägg er inte i denna ytterst privata fråga. Man ställer inte den till någon om man inte är 100% säker på att de tycker det är okej att få frågan. Aldrig annars. Aldrig.

en uttråkade kanske undrar hur jag gjort de stora bokstäver som jag inleder texterna med som "D" här tex. Jag är uttråkad så jag tänker iaf skriva en bloggpost om det vare sig ni bryr er eller inte. Svaret på det är att det först och främst inte heter "de stora bokstäverna" utan anfang ("Initial" på engelska). Anfang är ett sätt att dölja att innehållet i en text troligen är undermåligt och därför behöver pyntas med visuell pretentiös estetik och har sina rötter i medeltiden då en massa munkar inte hade mer att göra på klostren än att pynta sina texter.

Ja just det, hur har jag gjort det? Jo jag tankade ner ett "old english"-typsnitt som hette "Dearest" från den här lysande sidan och installerade den på min dator och så satte jag sen igång i Photshop med att göra en liten bild för varje bokstav. Eftersom typsnittet såklart inte har exakt samma mått på alla sina bokstäver så tog det lite extra tid med alla justeringar fram och tillbaka på storleken på bildytan. Men inte längre tid än en halvtimme totalt faktiskt. Sen laddade jag helt enkelt upp varje liten jpgbild här på det utrymme till bilder som blogsome tillhandahåller. Sen klistrar jag in bilden med en vänster-riktning (left-alignment) i texten + två pixlars marginal i horisontellt läge, för att texten inte ska vara för nära anfangen.

ystemisk lupus erythematosus är namnet på en rätt ovanlig sjukdom. Det är förövrigt den sjukdom som gjorde att artisten Seal fick sitt karakteristiska ärrade ansikte. Det visste inte jag, men tack vare wikipedia kän