om ni märker är inte den här bloggen speciellt aktiv numera. Jag börjar misstänka att den lär inte bli det på lång tid framöver heller då den kom till i en fas av mitt liv då den liksom passade in, en fas som nu är över. Jag föreslår att alla som är intresserade sparar den på sina nyhetsläsare ifall jag ändrar mig - ni andra kan skita i det. Det är möjligt att den inte väcks till liv igen, det är lika möjligt att den blir väckt. Mest troligt är dock att den nu hamnar på internets kyrkogård tills Blogsome.com bestämmer sig för att radera den. Jag vet helt enkelt inte.

Tills vidare får ni hålla tillgodo med mina andra bloggar:

Terra Incognita - Geovetenskaper, humaniora, politik och religion

Nihonshu - Scifi, fantasy & film

ag tappade precis flertalet av mina neanderthal-poäng. Det känns inte helt bra. Jo jag ansade skägget och fick klippt håret. Känns lite som ett svek mot mina ideal. Jag ser ju mig själv helst som en person som trivs bäst i nån medeltida ringbrynja och nån stark brygd i bägare som efter inmundigande rinner ner i skägget på det där sättet som bara skäggprydda personer kan prestera. Idag är jag helt enkelt lite mindre manlig och lite mer svagare.

är följer en liten etikett och anständighetslista som folk som snackar med mig bör lägga på minnet. Nej förresten. Jag strök den. Glöm det. Cirkulera. Här finns inget att se.

ag berörs alltid av skildringar av döden och tidens tand. Hur folk kommer och sedemera försvinner med sina drömmar och tankar och en vacker dag finns inga minnen kvar av dem. Det är troligen därför mycket som jag tycker så oerhört mycket om Jan Troells filmer, inte minst Utvandrarna/Nybyggarna. Han skildrar väldigt ofta livets förgänglighet på ett sätt som ingen annan kan. Det finns intressant nog en miniatyrversion av detta som jag upplevt och det är mina långrandiga studier. Jag funderar ibland på det faktum att alla de jag pluggade med för första gången sedan länge lämnat studierna och att det t om säkert har hunnit komma och gå flera generationer studenter därefter. Jag känner både vemod och nostalgi över detta. Där är jag ensam kvar i korridorerna likt en gammal och nedbruten Karl-Oskar bland barnbarn som inte ens talar mitt språk längre. Som ett maskätet gammalt träd som sett lite för många saker passerat förbi honom för att det ska kännas bra.

n blogg som analyserar landskapsvapen, flaggor och talesätt är min vän. Eller ja bloggens skapare är det, eller ja, inte han heller kanske utan mer det han står för är min vän, eller något i den stilen, om vi anstränger oss lite för min skull. Så besök David Nessle. Ja hans blogg då, inte honom själv.

ivet är fullt (fyllt?) av små steg. Jag har äntligen tagit fram pärmen ur bokhyllan. Dags att åtminstone börja mer konkret förbereda sig inför att plugga inför tentan på måndag. Inte börja plugga nej, utan förbereda sig. Jag har hela jullovet förberett mig på att förbereda mig inför tentan. Man ska ta en sak i sänder. Först ska man fundera lite. Sen ska man förbereda sig inför dagen då man börjar förberedelserna. Sen ska man börja förbereda sig och slutligen ska man då börja studera. Det är så det ska gå till för att allt ska kännas rätt för mig.

Ja jag vet, det är buskisvarning att skriva ner sånt här "fyndigt", men jag går inte på alla cylindrar så klaga inte.

et finns en fras jag i princip aldrig kan säga och det är "jag har inget att göra". Jag kan såklart känna mig lite uttråkad ibland, men det är av pur lathet ty jag har alltid något att göra om jag tänker efter. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast inte hade något att göra på riktigt. Det måste åtminstone vara en fem år sen det verkligen var så att jag inte hade något att göra. Jag minns däremot väldigt tydligt hur illa jag tycker om känslan av att inte ha något att göra. Den är inte angenäm. Den är min bergmanska demon. Det handlar inte om att jag är arbetsnarkoman, nej gud nej, tvärtom, det handlar om att jag VILL ha saker liggande på hög så att jag VET att jag har något att göra alltid.

Jag har släktforskning som aldrig blir igångsparkad ordentligt, jag har en frimärkssamling som väntar på att organiseras, jag har en massa litterära projekt som jag går och maler på, jag skulle vilja ta itur mer med filmandet som jag trots allt gillar att pyssla med, jag har en himla massa böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Och det var bara det positiva. Jag har såklart en massa måsten jag inte tar itu med sen. Inte minst det här med att plugga, det kan man alltid göra om man inte har något annat att göra. Men för min del hamnar det alltid längst ner i prioriteringslistan.

Livet är rätt bra för mig just nu. Jag trivs ypperligt med känslan av att det ligger saker som måste bli gjorda framför mig. Jag avskyr faktiskt tanken på att projekt avslutas och att man blir av med den sysslan. Det är ju såklart inget man ska berätta för en framtida arbetsgivare, att man älskar att påbörja saker, men inte bara är dålig på att avsluta dem, utan helst inte vill avsluta dem. Men så skriver inte Belzebub sina anekdoter för några arbetsgivare heller. Han är sin egen dräng.

i börjar detta färska år med en alldeles färsk berättelse som också är alldeles sann, vilket inte allt annat alltid är här. Morgonen den 2a januari i nådens år 2009 så ringde det på min telefon. Jag kände inte igen numret och den sociala fobikern i mig bävade lite för att svara. Radiopejling? Försäljare? Myndigheter? Nej men det är kanske någon vän som ringer från ett nytt nummer bara. Det visade sig vara något helt annat. Här kommer en återgivelse av samtalets viktigaste punkter:

Jag: Hallå?

Telefon: Hej, talar jag med Daniel?

Jag: Ja.

Telefon: Är det du som ligger bakom gruppen "survivors of earthquake 2008" på Facebook?

Jag: (Mycket stressad, för det lät väldigt anklagande så jag skyllde snabbt ifrån mig). Nej, det är Ola som gör det, jag är bara moderator där.

Telefon: Jaha, ja detta är iaf Sydsvenskan, kan vi ställa några frågor?

Jag: (Min haka trillar ner och min hjärna stängs av av chocken) Öh, ja…

Telefon-killen, alltså journalisten, ställde sedan en massa frågor, hela tiden fullt medveten om att gruppen på facebook ju trots allt inte är allvarlig, men frågorna han ställde var trots det rätt allvarligt betonade för att det skulle bli något av det. Tydligen gjorde han något reportage om hur skåningarna rent allmänt hade reagerat på jordbävningen och då hade han konstaterat att det ju fanns en stor grupp på Facebook i just detta ämne. Han ställde många vanliga frågor, men en stack ut och när han ställde den var närheten till ett skrattanfall från bådas håll väldigt nära:

Telefon: Det där med en sköldpadda som dog som ni länkar till, kan ni bekräfta det?

Jag: Jag har ingen kommentar om det tyvärr, det ligger inte på mitt bord.

en här bloggen har ju legat och slumrat under lång tid. Ömsom har jag tänkt lägga ner den men oftast har jag inte känt något större behov av det. Luften liksom rann ur mig under förra året och jag tappade stinget för att skriva om privata saker, mycket beroende på just privata saker.

Det har dock blivit bättre på den punkten och den här bloggen ska väckas till liv igen och handla om allt det där som mest berör mig själv och som inte är av ämneskaraktär lämpligt för mina andra ämnesbloggar. Personliga betraktelser och anekdoter alltså. Så vi ses under 2009 om du vill, för jag tänker inte sluta skriva här vad än ryktena har föranlett någon att tro. Jag har också tagit mig friheten att uppdatera min hopplöst inaktuella bloggrulle. Ifall någon känner sig glömd eller kränkt av mina länkurval så får ni säga till.

Ont om anekdoter just nu. Håll ut, i höst ska jag säkert ha mer att berätta om igen.

 höst är det exakt 10 år sen jag för första gången satte min fot i en akademisk lärosal som student. Det var höstterminen 1998 i Göteborg och ämnet var "allmän pedagogik" på A-nivå. Det hölls i en gigantisk byggnad ute i Mölndal som tjänade som centrum för alla lärarstudenter på den tiden. Nu läste jag inte till lärare och mina föreläsares irritation över att behöva sammankopplas med lärarutbildningen var påtagligt närvarande hela tiden.

Jag minns hur känslan inom mig så tydligt deklarerade att detta, den akademiska världen, var rätt plats för mig. Att vägen sen dess har varit knagglig och ryckig och att min slutsats idag kring vart jag hör hemma inte är lika tydlig har jag så sakteliga uppdagat.

Jag trivs med det akademiska fortfarande - men jag trivs inte alls med allt i den akademiska världen. T ex är den akademiska världen förvånansvärt dogmatisk och intrigerande. Din karriär och framgång i den bygger mycket på nepotism och rövslickeri. Skulle du ifrågasätta den för stunden mest älskade professorns tes kommer du få det emot dig för evigt även om det visar sig att du hade rätt.

Den akademiska världen är helt enkelt inte så professionell som den skulle vara eller som den vill vara. Den är inte heller fri eller saklig i en sådan takt och nivå som den borde. Den är inte sina ideal. Nej, regler och personalia styr och förtrycker väldigt mycket. Vissa saker, som egentligen mest är åsikter snarare än fakta är så normativa att du inte får bryta mot dem.

Folk tar sina forskningsteser och försanthållanden väldigt personligt och kommer hålla tillbaka all kritik med allt från retoriska lekar till formalia-tjafs. "Nej men din uppsats kan inte godkännas eftersom du har fel på hur du skrivit dina referenser, vi använder Oxford-systemet här".

Några år till ska jag väl försöka överleva. I höst fortsätter mina geologistudier (som ni kan följa på Terra Incognita) och jag ska försöka hålla ut så länge det går bland revirpinkare och dogmatiska retoriker.

10 år. Herregud vilken lång tid. Nåja, jag har ju inte pluggat precis hela tiden. Lite arbete och arbetslöshet har man ju hunnit med också.

an hinner inte mer än komma hem från en skön semester så är där en jävel och gnäller på att jag har flera bloggar när jag stolt deklarerat att jag har snickrat och slitit ihop en ny. Så var man tillbaka till ett läge där man påminns om varför man ibland överväger att sluta blogga helt.

Lösning till folk som tycker det är jobbigt att jag har flera bloggar: Skaffa en newsreader - read my lips: Njuooosriiiderrr. Hur svårt ska det vara att lära sig - är folk utvecklingsstörda eller? Er jävla lathet (ja för det är enda anledningen att inte lära sig använda en newsreader - eller att man har IQ som ett porrfilmsollon) är fan inget ni ska gnälla på mig för. Ja, gnäll på mina beslut tolererar jag inte. Jag är en intj - jag vet bäst - framförallt om mitt eget. Jag är riktigt känslig för gnäll på beslut som jag fattat väldigt noga och väldigt genomtänkt. Jag är över huvud taget inte det minsta öppen för kritik kring sådant. Det är nämligen inte folk som vet att det vet bäst om sitt egna. Dvs folk med självinsikt och integritet och noll ödmjukhetsbehov kring detta.

Jag har flera olika bloggar eftersom jag skriver om olika ämnen där jag vill se olika respons. På geologibloggen vill jag ha konstruktiv akademisk respons - på filmbloggen vill jag ha filmmänniskor som ger mig cineastiskt mothugg. Nu finns det de personer som kan blanda bägge intressen - men det finns också de som inte kan göra det och dessa människor tenderar att skrämmas väck av blandningen och då återstår bara människor som gillar allt - vilket gör det lite trist. Framförallt blir det lite trist när ens geologblogg bara skulle hysa allmänintresserade "vänner" och inte en jävel som är där BARA för geologin - som oftast (och ta inte det här på fel sätt nu någon) kan kommentera lite mer kvalificerat kring ämnet. Hur svårt ska det vara att förstå att jag såklart ÄVEN vill ha kommentarer från främmande nya människor som älskar ett specifikt ämne? På antimonite har jag fått flertalet utbildade geologer som läsare. Det är underbart - jag är tom med i en delad feed så att ett par hundra geologikunniga prenumeranter direkt ser mitt inlägg. Det efter bara ett par bloggposter i princip. Jag är ledsen att behöva säga det - men det känns såklart mycket coolare än när något dräggigt Jesustroll från Växjö går in och klagar på en post om mina ateistiska funderingar. Jag har liksom tömt ut allt som finns att säga om ateism. Jag har inte sett en ny tanke om teism och ateism på 5 år. Jag kan ALLT som finns om ateism vs teism. ALLT. Jag skulle kunna doktorera i ämnet om det fanns. Jag har sett precis alla saker tusen ggr om i ämnet så det ger mig inget längre. Och för den som inte begrep det - när jag skriver en snabb och arg bloggpost om nån idiotisk nyliberal eller kommunist - eller varför inte den här bloggposten - så ger det mig inte ett jävla dugg när nån käftar emot. Ger det mig något så är det på sin höjd irritation - eftersom den enda känsla jag la in i bloggposten var irritation.

Det är sånt här, precis sånt här, som gör att man tappar suget på att blogga - när folk lägger sig i HUR man bloggar som om ni hade nån rättighet att göra det. För er som inte förstår eller tycker jag är gnällig: Tror ni inredningsarkitekten vill få berättat för sig hur hon ska inreda? Tror du Leif GW vill höra att han borde ha mer kvinnor i sina romaner? Som exempel på när man går för långt: Jag designar om bloggens utseende. Jag deklarerar tydligt att jag "är trött på det svarta" och nu "blir det vitt". Och nån kommenterar och säger: "det svarta var snyggare, ändra". Yeah right - jag skrev precis att jag var trött på det svarta - vad är det du inte fattar? - tror du jag är intresserad? Tror ni NÅGON vill höra hur de ska göra "sin" grej på precis alla punkter? Svaret är - ja - vissa tror att alla är intresserad av att höra deras åsikt om allting och att alla är öppna för kritik om allting. Vissa är faktiskt precis så enfaldiga.

Att kritisera konstruktivt handlar om mycket mindre småskaliga saker - att klaga på ett typsnitt - att klaga på en marginal - inte klaga på helhetsbeslut som fattats noga. Sen kan man även klaga "positivt" - tex på att "du bloggar så sällan/för lite". Det är också helt ok. Att inte ta reda på enkla tekniska saker som att man inte kan ha olika bloggar under samma domän på blogsome är heller ingen ursäkt - framförallt när jag på intet sätt är intresserad av en sådan kommentar eller lösning. Jag är helt enkelt inte intresserad av alla åsikter om allt. Varför tror vissa att alla är intresserade av deras åsikter? Bara det är i sig ett ämne värt en avhandling titulerat: "Lär känna din stereotypa 80 och 90talist som tycker till om världen utan varken fakta eller vett"

Ta mina beslut för MITT bloggande - eller sluta läs - tro inte jag är intresserad av NEGATIVA åsikter om HUR jag bloggar - för det är jag verkligen inte. Stryk mig medhårs. Kritisera det lämpliga konstruktivt. Håll käften om resten eller dra vidare till nån bloggare som saknar integritet och är intresserad av att anpassa sig till allt och alla.

Hade jag varit författare/målare/regissör/musiker hade jag ALDRIG läst recensioner av mina alster som var negativa - eftersom även om det finns element av konstruktivitet i recensioner så är det destruktivt för kreativiteten och lusten att skapa att läsa det negativa. Folk som inte är kreativa och artistiska förstår inte sånt. Negativa recensioner är inte till för skaparen att läsa, utan det är till för publiken - alltså finns det inget som säger att man som skapare "måste kunna ta kritik". Det måste man inte alls det eftersom marknaden i sig kommer avgöra om folk är intresserade eller inte.

Men för att folk utan konstnärlig ande ska förstå: Tänk er att ni precis skitit ut en ful jävla oäkta unge där i er förortslägenhet och någon halvbekant säger: Men den ungen var ju inte helt snygg alltså. Tror ni att ni skulle uppskatta en sån kommentar det minsta ÄVEN om det fanns element av sanning i kommentaren? Nej har ni det minsta integritet så skär ni ju halsen av den som sa så. Tänk er nu att det är ungefär nästan, men lite mildare såklart, när någon fäller en gnällig osaklig kommentar om något man skapat och är stolt över - t ex en blogg. Eller i kortare ordalag helt enkelt: Tänk lite innan du talar.

en här bloggen är inte nerlaggd (eller heter det nedlaggd?). Den är bara i pausläge. Lägg den i nyhetsläsaren så missar du inte när nästa anekdot kommer.

et finns en underbar men också kusligt svår utmaning i att försöka fånga vissa känslor i ord. En sådan känsla var den jag hade när jag läste Sagan om ringen för första (och faktiskt enda) gången. Mitt i prick träffade den mig när jag läste den. Det var när jag var 18 år. Jag minns än idag de långa timmar jag satt hemma i en fotölj där i Harlösa och läste sida ut och sida in i den rikt illustrerade samlingsversion jag äger som hyser alla tre delar i en stor tegelstenstung bok med suggestiva illustrationer av Allan Lee. Illustrationerna hjälpte såklart till att skapa bilden. Framförallt längre fram i boken i Mordors mörker. Ett isländskt stenfält skapades i mitt inre. Så när filmen sen kom, under bla konstnärlig utformning av Allan Lee så stämde allt perfekt för mig. En del saker som var lite abstrakta för mig under min enda läsning, blev ännu tydligare och bättre med filmen.

Det jag saknar från boken som inte fanns i filmerna var känslan från Fylke. Fylke i boken är för mig ett mystiskt gammalt drömlikt landskap, disigt och dimmigt med små ruiner från svunna tider i utkanterna där hober sällan vandrar. Engelska gröna kullar, stenmurar och prunkande grönska. Ängar och skogsdungar med små bäckar. I filmen var det hela lite mer "soligt" och "tralligt". För mig fanns det en större portion av engelsk tillbakahållsamhet kring miljöerna än det som filmen visade. Lite mindre färg helt enkelt. Mer konservativt, mindre käckt. Det är inget fel på filmens version, det var helt enkelt bara inte den jag hade framför mig och den var trots allt fundamentet för mig och varför jag älskade att läsa boken.

Vissa klagar när de läser boken över den första delens första 100 sidor. Man tycker det är trist med vardagslivet i Fylke. Inget händer. För mig var det aldrig på det sättet. Berättelserna från Fylke var gemytliga och trygga. Ett genialiskt fundament för en historia som sedan vilar mycket just på förlorad trygghet. Jag blev helt förtjust i Tolkiens förmåga att skriva intressant om något så stillsamt.

Sagan om ringen är ju en formidabel bibel för det konservativa tänkandet, som nästan får en att bli troende totalt på den konservativa världsbilden. Hur nytt ofta leder till mer elände än nytta och att allt gammalt är bäst och tryggast och att vi alla behöver trygghet hur tuffa vi än tror vi är. Det kan såklart i det verkliga livet sällan reduceras till sådan enkelhet som det görs i boken, men i bokens värld funkar det utmärkt. Hoberna lever ett konservativt liv där allt är enkelt och rent. Därför funkar således en diskussion om ett angrepp på detta så utmärkt för läsaren som är öppen och intresserad av sånt här. Och med tanke på succén som böckerna hade långt innan filmerna kom är det fler än jag som delar den uppfattningen.

I filmen fokuserar man mycket mer på relationerna mellan hober, alver, dvärgar, oknytt och människor. Det är inget fel i det. Det är ett utmärkt sätt att slippa fastna i en jobbig beskrivning av konservatism vs modernism som bara skulle bli eländigt moralistisk och ställningstagande på vita duken. Lägg fokus på personerna istället och du får med det mesta är melodin.

Det mesta då, utom den där ogreppbara känslan som jag har av mitt gröna dimmiga magiskt eviga Fylke. Jag ska, så fort ekonomin tillåter, införskaffa böckerna i engelsk version och läsa dem. Något säger mig att upplevelsen av mitt orginal-fylke, dvs The Shire, skulle bli ännu tydligare då eftersom böckerna dels är skrivna på engelska av en expert på språket, dels är det så numera att jag i mitt märkliga snobberi föredrar att läsa skönlitterärt på just engelska. Engelska språket tillför i sig en magi till berättelserna genom sina uttryck och sina fantastiska nyanser. Svenska blir lätt så socialrealistiskt och framförallt stolpigt. Allt beroende på författaren såklart.

Jag tror inte magin är förlorad bara för att jag är äldre, för ibland, i andra situationer, får jag åter exakt samma konstiga kreativa känsla i kroppen som jag fick när jag läste om Fylke den första gången.

Jag har ju som ni kan se egentligen inte alls lyckats med att beskriva känslan. Allt jag lyckades med var att tala om var dess existens. Inte dess riktiga väsen eller utseende. Så, jag får väl göra ett litet och säkert helt obegripligt visuellt sammanfattande försök:

En öppen grön äng där gräset skiftar i olika gröna nyanser. Vissa växtnyanser nästan kornblåa. Inget solsken. gråa stenmurar. Fuktig luft, markliggande dis. Småkallt men ändå varmt. Ett trollskt magiskt älvlandskap, men ändå påverkat agrart landskap. I fjärran i diset syns gravhögar från svunna tider sticka upp. All folktro i en massiv koncentration. Svunna tider, traditioner. Idealisk trygghet. Lägg sen till detta scenario en stark känsla av kreativitet. Ni som har begåvats med kreativ lust precis som jag, vet vad jag menar. Man vill liksom skapa något i den här världen. Bygga upp berättelser, eller åtminstone höra andras.

u i dagarna är det faktiskt 15 år sen jag tog studenten. Det var en förbenat varm och svettig junidag 1993 som jag klev ut genom Eslövs proletära gator iklädd vitt och pastell hojtandes "fy fan vad jag är bra". Då helt ovetandes om vad som skola komma de nästa 15 åren. Det var ingen lycklig dag för mig innerst inne eftersom jag var viss om att min hund bokstavligt talat var dödsjuk. Dagen efter avlivades han således också. Jag har varit lyckligare i mina dagar kan man ju säga.

Sommaren gick åt att fortsätta det sommarjobb man hade fixat på Skanska som anläggningsarbetare (det var ju det jag utbildade mig till under min gymnasiegång). Detta var mitt under den värsta byggkris Sverige skådat så att få jobb efter sommaren var totalt uteslutet. Vissheten om det hade lett till att jag tackat ja utan invändning till att göra lumpen från och med senhösten samma år. Jag skulle aldrig återvända till byggyrket.

Varför gick jag bygg och anläggningsteknisk linje? Brann jag för att få "bygga och anlägga"? Nej knappast. Jag är relativt ohändig. Jag är rätt lat. Anledningen var helt enkelt att skoltröttheten var större så en praktiskt linje var det enda jag kände var aktuellt efter 9an. Ångrar jag att jag gick det? Nej, för om jag inte hade gått det hade ju mitt liv tagit andra vändor än det nu gjorde. Vilket skulle innebära att jag tex troligen aldrig träffade på min tjej senare i livet. Så att ångra dåliga beslut är totalt meningslöst, för utan dessa skulle man inte ha det positiva man har idag. 

Jag blev aldrig byggare (eller rättare sagt anläggningsarbetare, vilket var inriktningen jag gick). Jag ångrar dock inte att jag gick utbildningen. Jag kan ju trots allt gjuta en husgrund idag och annat anläggningsmässigt. Det vet man aldrig när man kanske har nytta av att kunna. Kanske räddar jag liv med kunskapen om hur man lägger dräneringsrör en dag. Eller kanske inte.

Att det påverkade mig i riktningen mot arkeologi (jordgrejs) och geologi (också jordgrejs) är nog rätt tveklöst. Så ångern är obefintlig och onödig. 

ag har bott i Göteborg under ett år av mitt liv. Det var mellan juni 1998 och juni 1999. Det var både intressant och vidrigt. Mina intryck av staden är iaf inte de samma som de jag hade innan jag bodde där. Dessa ändrade sig drastiskt vill jag lova. Det här är vad jag tycker om Göteborg idag.

Göteborgare är inte alls så jävla hövliga som alla tror till att börja med. Nej de är snarast bara gapiga. Ett slags nordens parisare med en kärlek till sin stad som både är hysterisk och i stort baserad på okunskap om resten av landet. Ö-fenomenet som drabbar så många större städer i områden utan närhet till andra stora städer. Den berömda artigheten är väldigt inlärd och den är troligen den största av alla illusioner som Göteborg och dess invånare lever med och har lyckats tuta i alla.

Jag är en person som har väldigt lätt att skapa kontakt med folk om jag vill. Om jag vill kan jag med lätthet skaffa mig "vänner". Så skedde även i Göteborg. Men det var en rätt ytlig vänskap överlag. Jag kom aldrig in någon på själen. Det var som det fanns en mur där som på något sätt gjorde att man stängdes utanför.

Jag påstår verkligen inte att andra delar av landet måste vara bättre. Skåningarna, till vilket släkte jag själv kan sägas tillhöra, är allt annat än gästvänliga. Vi är troligtvis riktigt jävliga. Men det vet vi om, och det vet alla om. Det ligger inga illusioner på bordet utan allt kring skåningens otrevliga natur är kända fakta. Feta, dryga, allsvetande portvinsnäsor, det är vad vi är när det kommer till relationen med andra människor. Främlingsfientliga lantbrukare. En nidbild, men den har en god sanning i sig faktiskt. Att vi är så beror ju på att skåne överlag har dåliga erfarenheter av främlingar. Det var inte direkt party när svensken kom och erövrade. Det var väl heller inte party med nazisternas patrullbåtar utanför våra kuster. Vi är lite för stora och lite för rika för att uppskatta att så många "utomsocknes" trots allt bestämt över oss eller påverkat våra liv.

Göteborgarna däremot. Här finns det en nästan bländande propagandabild av denne som jättetrevlig och "go". Men det är inte fallet. Göteborgarna är så sju in i helvete jävla självgoda de med, men tillskillnad från skåningen så skulle de aldrig erkänna sina otrevligare drag. Nej för att Göteborg är "bäst" är ju "sant". Alltså är det inte skryt att de älskar sin stad och sig själva så förbannat.

Är Göteborg något att älska då?

Nej det tycker inte jag. Det är först och främst en ytlig stad. Det finns inget bohemiskt över staden alls utan allt är antingen extremt knegarromantiskt och proletärt (tänk Weiron i ottan) eller så är det småborgligt och falskt proletärt (tänk Sven Wolter). Det lilla intellektuella livet i staden är helt kopplat till arbetarromantik. Det passar mig som en i jämförelse nyliberal socialdarwinistisk elitist jävligt illa. Allt i staden fokuserar på detta jävla knegeri.

Nöjeslivet utgörs av en liten mängd biografer per capita och ett nästan vakuum med nattklubbar (vilket idag inte skulle besvära mig, men som kändes trist 1998 när sånt fortfarande var min grej). Göteborg lyckas dra till sig en del stora stadiumkoncerter - men i övrigt inget musiknöjesliv att tala om i jämförelse med andra ställen. Sen har man sitt jävla Liseberg som bara är trångt och dyrt. Man har en hel del affärer - vilket alltid är kul för den ditreste. Men har man väl bott där i några månader har man sett allt och roas föga längre.

Det finns en del bra saker med Göteborg. Det är (var iaf) lätt att hitta goda baguetter för ingen kostnad alls (perfekt för en student). 20 spänn och så ingick en läsk var liksom standard. Staden är rätt charmig sommartid (men inte vintertid då det bara är blött och kallt). Spårvagnarna är rätt trevliga och smidiga. Fast egentligen rätt kassa, då de inte täcker av centrum så bra - och det är ju där man ville ta sig runt. Bokmässan är ju helt klart häftig och något man är lite avundsjuk på här nere - för det är gott om böcker och fynd på den. Likaså är deras filmfestival maffig i sitt utbud.

I det stora hela är Göteborg en helt ok stad. Men absolut inte så fantastisk. Jag trivdes inte riktigt, inte förren på slutet när det var dags att flytta. När lägenheten var uppsagd och solen sken på en. Då helt plötsligt kändes det ok att bo där. Det där med att det åter kändes som en semestertripp att befinna sig där gjorde väl sitt. Men men, tro inte att det är lika kul att bo där året runt som det var att besöka den en sommardag med Liseberg och sånt. 

Vi har en stad i skåne som är ett mini-göteborg förövrigt och det är Helsingborg. Alla helsingborgare älskar sin stad och berättar det för alla så ofta som möjligt - alla andra i skåne är måttligt roade. 

Det finns något plastic-fantastic över städer som Helsingborg och Göteborg. Det glimmar fint, men under ytan finns inget guld alls. Under ytan finns snarast bara en känsla av tomhet för alla som inte är uppfödda i eländet.

Varför älskar göteborgare sin stad så mycket? För att de har institutionaliserats till det och för att de har grava komplex gentemot sthlm - jag tror det är så enkelt. Göteborgare lär sig älska sin stad och tro på sin egen trevlighet. De lurar alla och de lurar sig själva. Cirkeln fortsätter.

issa kanaliserar all sin avsky på Lund. Det gör att jag känner mig manad att ge min bild av Lund och avvika lite från anekdotberättandet. Kan nämligen inte direkt säga att jag håller med i att Lund skulle vara ens i närheten av det elände som i länken beskrivs. Tvärtom ser jag Lund som något av det bästa man kan bo i i stadsväg.

Det finns en inbyggd illusion om Lund som alla lundensare intalar sig själv och den är att Lund är folktomt på sommaren. En död stad utan höst och vårterminens alla hitresta studenter.

Detta är inte alls sant. Det är nationslivet som är dött på sommaren. Studentlivet går i ide. Staden i sig är inte alls mycket mer folktom på sommaren. Lunds gator på sommaren erövras av alla bofasta och en hel hoper med turister. Lund är faktiskt ett rätt stor turiststad.  För på sommaren är det många fd studenter med familjer, allmänt kulturintresserade och mer eller mindre religiösa som vallfärdar hit. Få städer i Sverige i förhållande till sin storlek har Lunds turistkraft. Anledningen stavas ju domkyrkan. Jag har inte sett speciellt många domkyrkor, jag kan därför inte avgöra om Lunds är speciell så där med stor säkerhet. Att den är rätt gammal (eller egentligen inte, det mesta är ju renoverat sönder) bidrar säkert en hel del till dess dragningskraft.

Det går inte en sommardag utan att bussarna står utanför domkyrkan med turister. För mig personligen tjänar kyrkan ingen roll på sommaren. Eländet är faktiskt uppvärmt på sommaren och ger inte kyrkornas vanliga svalka ens. Nej då besöker jag hellre bygget på vintern. Det är en pampig byggnad. Men att resa kors och tvärs över Europa bara för att få se domkyrkan likt massor av religiösa turister faktiskt gör - det övergår mitt förstånd. Men om de känner för att resa hit bara för kyrkan så ska de såklart få det.

Lund har inget stort nöjesliv utanför studentlivet och detta är dess stora svaghet (om man orättfärdigt jämför med större städer som självklart har fler nattklubbar, men inte jämfört med jämstora städer faktiskt!). Mängden nattklubbar och barer utanför studentlivet är väldigt spartanskt. Men det räcker rätt bra för mig som är ute en gång vart tredje år numera. Jag behöver inte ha femtielva olika nattklubbar att välja mellan. Det räcker med de 5-6 stycken som Lund har och det dussinet barer som finns här. Jag slipper faktiskt gärna den dräggfaktor som nattklubbslivet bidrar med fö. Det är bara att se hur det ser ut i andra städer utanför populära syltor. Det är fullt med fulla ungdomar som slåss, pissar och spyr. Det ser jag inte som något som förbättrar staden. Det räcker mer än väl med nationernas elände. En punkt där även jag är evinnerligt trött på den positiva särbehandling som dessa får av myndigheterna vad gäller alkoholen. Mitt förakt för nationerna i Lund skulle med enkelhet kunna fylla ut femtielva bloggposter, så nog om det. 

Det har av många påpepakts att Lund knappast förtjänar att bli kulturhuvudstad i Europa (en förövrigt totalt överskattad titel eftersom förankringen utanför orten där det sker är lika med noll. Vet du vilken som är det nu? Vilken som var det för 3 år sen?).

Motiveringen mot ligger kring Lunds brist på kultur - och det stämmer till viss del men inte rakt av. Lund har en lång historia som syns överallt. Lund har en del etablerade kulturetablissemang helt klart. Ett rätt starkt kör-liv. Ett hyffsat rock/pop-utbud. Ett starkt religionskulturellt liv. Vi har vår egen motsvarighet till Skansen i sthlm som kallas "Kulturen". En massa fina gamla byggnader. Och en rad föreningar. Allt vida överlägset några andra städer i Sverige i samma befolkningsmängd (76 000 i staden).

Men Lund saknar opera. Lund saknar ett starkt teaterliv. Lund har bara ett fåtal museer, varav hälften är i desperat behov av att restaureras och göras mer publikinfriande. Lund är helt enkelt inte tillräckligt brett eller progressivt kulturellt för att kunna vara en kulturhuvudstad för hela EU under ett år. Å andra sidan, den titeln har getts till industristäder som Manchester, så värdet är ju inte direkt superstort rent kulturellt.

Problemet är ju pengarna man lägger ner på att få titeln. Många åtskilliga miljoner. Samtidigt sparas det in på det som alltid har varit Lunds styrka: Skolan. Lund har alltid haft studenter som har kunnat tävlat med de akademiska professors-familjerna i valfri sthlms-stadsdel. Lund är en akademisk stad, vilket både är dess styrka, och dess svaghet. Lund ska därför inte hålla på med kulturhuvudstadstrams. Lund borde lägga pengarna på universitetet, skolorna, museerna. Det som Lund ÄR eller BORDE vara bra på.

Jag har bott i flertalet städer i mitt liv. Lund är definitivt den bästa staden för mig. Det innebär inte att jag inte saknar vissa saker, men det innebär att jag inte anser att gräset är grönare på andra sidan. Jämfört med t ex Göteborg, Sveriges utan jämförelse mest överskattade stad, en stad där jag bodde och vantrivdes i under ett år bland alla jävla drygt självgoda göteborgare, är Lund ett
paradis. Göteborg är rätt fint i vissa områden. Vasa-stan inte minst. Men det är faktiskt en förvånansvärt trist stad med ett jävla trist vinterklimat där det är dimma och regn i sådana mängder att tom en vindhärdad skåning blir less på skiten.

Och jag vet inte ens var jag ska börja i mitt förakt för städer som Helsingborg och Malmö. I Helsingborgs fall snackar vi en vacker stad - men helt till bredden fylld med okultiverade bönder som knappt kan annat än bry sig om senaste modeplagget. I Malmös fall, en stad med enormt mycket nöjesliv, så handlar det om att jag helt enkelt inte tål slödderkänslan man får där med alla uteliggare, invandrargetton och skräp på gator och torg. Malmö stinker bokstavligt talat med urin och avgaser. Malmös bohemiska känsla är både dess styrka och dess svaghet eftersom det bohemiska snarare är slöddrigt än bohemiskt i många fall.

Lund är verkligen inte perfekt, men det är bättre än de flesta andra städer. Om jag ska bo i en stad i skåne är alternativen för mig väldigt få. Själv flyttar jag dock allra helst långt ut på landet i eget hus om jag fick välja helt fritt. Långt från alla städer. Men i brist på det så är Lund perfekt för mig. Här är lagom stort, lagom dyrt och här är lagom slödderfritt. Det är svårt att hitta bättre städer än så här i Sverige.

orsan ringde ikväll. Tårar i rösten. Sa att hon hade något hemskt att berätta. Jag blev supernervös och varje sekund kändes som en evighet. Nu är det något med farsan tänkte jag. Fans helvete. Inte nu.

Det var det inte. Jag skäms att säga det, men jag blev lättad. Skäms eftersom det var hemskt, men inte hemskt på det sättet som jag fruktade. Jag kunde inte riktigt ta till mig det eftersom jag ju faktiskt blev lättad. Det börjar dock smälta in så sakteliga nu.

I hade dött. Fans helvete vilken chock det är. Han är ju ung och kärnfrisk! En grekisk gud för helvete!

Min morsas äldsta kompis son, han var bara ett par år äldre än mig. 35 år gammal. Pappa till två små barn. Lovande karriär som arkitekt. Nyss köpt fint hus i Lunds flotta förorter till sig och sin familj. Allt framför sig. Allt.

Han hade tydligen bara fallit samman vid matbordet idag och dött knall fall. Obduktionen ger väl det medicinska svaret, men det låter som aneurysm, dvs ett brustet blodkärl i t ex hjärnan. När folk drabbas av det så kan de dö knall fall. Unga och friska. Bara falla samman.

Nu har jag inte direkt någon personlig relation till honom. Vi har aldrig direkt umgåtts, utan det var mer när man var yngre och hängde med föräldrarna till respektive som man träffades. Men det är klart att det är någon man betraktar som tillhörandes familjen liksom. Och stackars hans mor. Det var hon som miste sin man i cancer för 1.5 år sen. Och sen miste hon även Ismaels pappa (som hon var frånskild från sen många år) för ett halvår sen. Smäll efter smäll. Vissa drabbas så jävla hårt. Jag tycker så innerligt synd om henne.

Aneurysm är en demoniskt lömsk åkomma. Döden kommer från ingenstans och man kan aldrig någonsin varken förbereda sig eller motverka det. Människan är en jävla usel klump med defekta celler. Inget fantastiskt alls med vår fysiologi.

Men, trots det så säger jag: Värdesätt livet här och nu, trots all sin bräcklighet, för det är allt du verkligen vet att du har.

itt leverne är som en klimathistoria. Först rådde torka, sen rådde astronomiska översvämningar, sen har det mestadels rått torka åter. Det jag åsyftar är drickandet. De senaste 10 åren har jag druckit alkohol i nivåer som bara strax överträffar en godtemplares. Detta är såklart levermässigt bra, men nog sjutton kan jag sakna det där havet av sprit som man lät levern simma i när man befann sig i folkhögskoleåldern. Klimathistorien börjar ju dock med ett Kalaharileverne där min lever inte visste vad alkohol var. Det skulle dröja till den sena gymnasiåldern innan det ändrades. Det finns egentligen inget intressant alls att orda om min för-folkhöskolemässiga tid. Den var bara puritan och tråkig. Inte heller min post-folkhögskolemässiga även om den inte direkt varit puritan.

Skryter jag om alkoholdrickande nu? Ja för fan, om man inte kan skryta om så mycket annat så varför inte. Fy fan vad jag drack i folkhögskolan, och i detta ligger faktiskt en portion vetenskaplighet noterat. Låt mig redogöra för hur det var när det var så att ni får grepp om det hela. Måndag: 6 stora starka på puben. Tisdag: 6 stora starka på puben. Onsdag var ju festdag, så drack man (det där på mån-tis var alltså vara sällskapsdrickande) först kanske 2-3 öl hemma hos någon, sen 6 på puben, sen gick man hem och drack ett par öl till eller någon grogg. Torsdagen var den snälla dagen, kanske 1-2 öl på puben. Sen kom fredagen och då skulle det drickas ungefär som på onsdagen, men istället mestadels grogg. Vi snackar ca en halvliter sprit på fredagen. Lördagen var sen en alkoholfri dag oftast, likaså söndagen, ev tog man en öl på söndagen på puben.

Det där var en vanlig vecka. Lägg sen till alla speciella veckor då det fanns något speciellt och fira. Då dracks det ännu mer. Min allra svartaste vecka är för mig än idag nästan obegriplig. Måndag, fest hos J, flertalet öl, följt av pubbesök, tisdagen var en helt fri dag, sen kom onsdagen med en liter HB i Js målerilokal. Sen kom torsdagen med ytterligare 1 liter sprit hos A, sen kom fredagen med ytterligare en liter HB PLUS öl på puben (och ett konstaterande från min sida att "det var ju fan vad jag tål sprit"). Sen kom lördagen med en helt hysterisk mängd sprit där resten av 5-litersdunken förtärdes + vin + öl + någons turkisk peppar, hemma hos J. Sen kom söndagen och uppvaknandet. Framåt 14tiden kände jag ett TYDLIGT sug efter sprit. Trots att jag snarast borde ha varit asbakfull. Jag var alltså fortfarande berusad istället.

Det där var första och enda gången i mitt liv som jag känt av ett alkoholsug. Inte bara ett sug efter lite fest och fylla, utan ett seriöst biologiskt/psykologiskt sug efter etanol. Jag kommer inte ihåg vem det var jag snackade med men jag sa iaf att "nu ska jag nog inte dricka mer på ett tag". Och så blev det. Jag drack inte mer än kanske 2-3 öl på 6 månader som följde. Utan några som helst komplikationer. Jag hade sug efter alkohol bara 2 dagar ungefär.

Den där veckan lärde jag mig tre ting: Jag kunde faktiskt dricka en 7-8 liter ren alkohol på en vecka, jag kunde också sen lätt besegra behovet med viljekraft (dvs har inga alkis-gener), och det är bara precis dyrt och dumt att dricka sprit i de där nivåerna.

et är grått. Det är dimmigt. Det är skånsk vinter. Det är nångång på slutet av 1980talet. Jag är 12 år, vilket gör det till 1987 eller något sådant. Så här låter massor av mina anekdoter av nån anledning. Man kan nästan tro att allt hände då. I brist på valborgsminnen kommer här ett nyårsminne.

Hursomhaver så firades det nyår på "Loftet". Loftet är en lokal som tillhör Lunds tekniska högskola. Det är en ombyggd korsvirkesgårdsbyggnad som i praktiken ligger mitt på tekniska högskolans område. Det var här det hände. Det var här som jag invigde min skalle och min lever i etanolets förlovade värld. Men åh så ansvarslöst säger du nu. Låta en 12åring supa alldeles ensam miljontals mil från föräldrarna. Nja, så var det nu inte. Föräldrarna var där, för samtidigt som det var nyår var det en av mina föräldrars bekanta som då fyllde 40 år. Fylla år på nyårsafton. Sicken grej va.

Den stod bara där. Rund och fylld med orange innehåll. En bål som det så fint heter på latin. Eller ett bål. Jag är osäker. Under pubertala lekar stimmade man runt lite där med kompisar medans man släkte törsten med den tämligen alkoholhaltiga bålen. Inte visste jag det då att det var alkohol i den. Inte gjorde det så mycket. Men nog blev jag berusad iaf. Men tydligen gjorde det inget för de vuxna bara roades av att beskåda min lite lulliga lekamen. "Men kolla, han är full" vill jag minnas att det sades. Morsan kläckte ur sig något av hennes standardfraser när hon är berusad själv. "Mammas lille plutt" brukade dominera. Dominerar än idag. Mammas lille plutt är då idag 33 år och väger 128 kilogram. Men det är helt ok.

Mammas lille plutt var alltså inte stupfull. Men berusad var jag. Tillräckligt för att jag dagen efter faktiskt hade lite huvudvärk. Min alkoholoskuld var därmed tagen med råge. Smakat sprit innan hade man ju gjort. Men aldrig blivit berusad. Min andra mer relevanta oskuld skulle ta några år till att bli av med.

Vid tolvslaget sköts det inte helt oväntat raketer. Den största sparades till sist. Och där stod jag spänt och väntade på när megabomben skulle smällas av. Och det gjorde den med bravur också, fast på backen. Eller "fast", det låter så negativt. Det var ju för bövelen bara positivt. Den small i alla fall i röret med resultat att alla mer eller mindre kastades omkull som stod där. Min berusade lycka blev alltså fulländad när man reste sig från den leriga marken. Fast vissa vuxna blev chockade av smällen och det lades sorti på vuxenstämningen. Ingen skadades dock. Polisen kom. Mammas lille plutt var lycklig.

et här blir en utmaning för mig i spatial beskrivning. Det är inte lätt att återge hur objekt rör sig i verkligheten med ord. En bild eller animation hade förklarat det mycket tydligare, men eftersom det här är en bildfri blogg så kommer det inte ske.

Vad i herrans namn pladdrar han om? Jo, en mycket speciell händelse för snart två veckor sen, det vill säga april 2008. Platsen var en vårvarm bensinmack någonstans utanför Klippan. Klippan är en skånsk håla ifall någon inte vet vad sjutton det är för något. Där händer absolut ingenting. Men undantag finns från tristessen, och det var just ett sådant undantag denna vårdag.

En 17 man stark exkursion satt och stod runtikring en refug på bensinstationen. Vi hade tagit paus från utflykten för lite glassinköp. Själv svepte jag mig en obskyr apelsinläsk av östeuropeisk modell. När vi stod där och pladdrade vårt geologi-pladder så kommer en med lantliga mått tuff bil inkörandes på macken. Vi snackar en spoilerförsedd gul upphottad Opel från mitten av 1990talet. Bakom ratten sitter en Homo sapiens av modellen "bonnläpp" i åldern 25 år. Vi snackar glasögon med inbyggt solskydd som tonas obligatoriskt fult och ger bäraren den rätta pucko-looken. Vi snackar keps. Vi snackar jeans som fick dras upp vid urstigandet. En rätt kraftig gosse kliver helt enkelt ur sin älskade custom-bil för att tanka precis som han säkert gjort hundratals gånger innan. Han hinner gå runt sin bil och fram till pumpen innan han märker att tanklocket sitter på andra sidan. Alla hårdhetsvibbar försvinner liksom direkt när detta sker framför en stor samling jämnåriga. Sådana fel gör liksom inte grabbarna på landet. De har både diesel och bensin i ådrorna. Det vet hur bilar funkar. Eller de borde göra det tycker man.

Så för att korrigera fadäsen, en fadäs som alla kan göra, så hoppar han in i bilen och kör runt om bensinpumpen och ställer sig på andra sidan pumpen. Det är här som det blir riktigt kul. Han kör nämligen runt exakt i en u-sväng till andra sidan pumpen, och får därmed samma sida mot pumpen igen. Bilen pekar alltså nu åt "rätt" håll, fast han ställde sig istället på andra sidan så det blev åter fel håll. Han upptäcker inte sitt misstag direkt, utan kliver ur bilen och går fram till pumpen, igen, för att konstatera att det elaka tankhålet fortfarande därmed är på fel sida.

Det är nu som jag och två andra kursare bryter samman av skratt efter att ha försökt hålla oss och Klippans största "klippa" snabbt hoppar in i bilen kör iväg med en rivstart… utan att tanka alls. Han ville antagligen rädda ansiktet och fly undan ytterligare en till korrigering av parkeringen framför våra roade blickar. Ibland måste man bara fly faktiskt.

issa små konstiga detaljer sitter etsade på ens näthinna. Vissa av dessa minnen är rätt märkliga bara, inte negativa eller positiva. Mitt första intryck av Östtyskland är ett sådant oförglömligt märkligt exempel. Det hela utspelades under min första resa till Berlin, 1991 när Östtyskland egentligen tekniskt sett inte fanns, men på massor av sätt ändå absolut fanns kvar. När vi väl körde i land med vår klassresebuss från färjan var det dags för tullinspektion. Inga smugglar nämligen kontraband till Östtyskland så som ett gäng niondeklassare från Sverige, så ombord steg en uniformsprydd herre och bad om våra pass som han inspekterade ytterst noga med mycket föraktfull min. Det hela handlade såklart bara om en löjlig maktdemonstration från en osäker liten öststatare med förakt för "rika" västerlänningar.

Väl iväg med bussen möttes vi av det mörka nattliga Rostocks alla förorter. Vi snackar en helt livlös miljö. Skarpa tusenwattsgatulampor lös upp staden i ett argt orange sken. Gatorna var helt tomma, allt var öde. Överallt på alla fula betonghus satt paraboler. Precis överallt. Ingen delade på parabolerna nämligen. Vi undrade för ett kort ögonblick om alla satt och glodde på MTV så här på andra sidan muren, men fick lära oss att dessa paraboler överlag mest funkade för statlig östtysk television faktiskt.

Bara en handfull mil söder om skåne så mötte man alltså en helt annan planet. Inga neonskyltar, inga skyltar öht till resturanger eller liknande. Utan bara tomma gator med skoda och lada-bilar prydligt parkerade. Själlöst, livlöst. Det första jag tänkte på i mitten av 1990talet när man började byta ut alla vanliga gatuljus från de elslukande vita lamporna till de elaka orangea var just minnet av Östtyskland. Man kan inte säga annat än att energisparlamporna har östtyskifierat landskapet.

Resten av vägen var något i hästväg bland det fulaste jag åkt. Norra östra tyskland hyser kanske ett av Europas fulaste landskap. Vi snackar enorma åkermarker i ett helt vansinnigt platt landskap, som därtill märkligt nog saknar gårdar och bebyggelse. Allt är/var nämligen kollektiviserat till stora industrier som man knappt såg röken av och småbyar låg helt enkelt inte vid motorvägen. Och det enda som bröt av mot tråkfälten var tallskogar. Massiva skitfula tallskogar med helt identitetslösa tallar i miljardantal. Inga geografiska särarter någonstans utan allt såg lika dant ut mil efter mil. Endast ett par byar med samma starka oranga sken bröt mönstret. Om ett landskap lider av depression någonstans i världen kan norra östra tyskland vara en kandidat.

ag gillar glada tillställningar. Jag gillar muntert umgänge. Livet vore hur trist som helst utan lite roliga fester och träffar med vänner. Men det får inte bli för mycket, för då kommer eremiten fram i mig, då blir jag smått autistisk. Jag har märkt många gånger när man umgåtts länge med samma personer, framförallt om man snackat med personerna flera dagar i rad att då vill jag bara slippa dem. Fly. Jag har liksom inget emot dem, det kan vara mina bästa vänner, men för mycket umgänge och mina system korsluts i obehag oavsett hur bra jag än tycker om dem. Tyvärr kan inte vissa hantera det och när jag beter mig så där tillfälligt avståndstagande när det blivit lite mycket så tar de det som ett ogillande vilket gör att det verkligen blir ett avståndstagande istället pga den dåliga stämningen. Jag försöker liksom bara glida undan så att det inte ska märkas, men det är inte alltid det går. Jag har nog avverkat ett par vänner på det sättet under åren som inte har kunnat acceptera mina ursäkter undan umgänge.

En social eremit - det är exakt vad jag är. Jag umgås gärna men sen vill jag kunna fly tillbaka till tystnaden och mig själv och bygga upp ny frivillig lust för umgänge. Så fint att hela vårt samhälle då är uppbyggt på att man ska vara supersocial och tillgänglig hela tiden utifrån vad andra vill.

En fördel med mig är att om jag ringer någon och frågar ifall de vill hitta på något, så blir jag liksom inte stött ifall de är ärliga och säger: "Nej, idag vill jag helt enkelt inte utan jag tänkte slöa i soffan" istället för kommer med ursäkter om "måste tvätta" eller "ska träffa släkten". För jag förstår när man bara vill umgås med sig själv, och jag avskyr att det inte är okej att bara få säga det. Jag har dock börjat skita i de sociala reglerna och faktiskt till alla säga som det är: "nej jag vill inte träffa dig idag, jag känner bara för att sitta och spela spel på datorn".

Bra vänner tål sånt, sämre tål det inte.

m Kung Harald hade sin blåa tand har jag mitt svarta öra. Ja, inte permanent då, utan snarare ytterst tillfälligt. Det hela började med en irriterande innebrännare mitt på öronsnibben som jag var på och klämde på fruktlöst. Några timmar senare återvände jag till badrummet och skulle ge mig på den igen ty den dunkade och värkte irriterat. Det var då jag såg mitt nya kungliga epitet "Svartöra" framförmig i spegeln. Hela öronsnibben var svart som synden och är så än idag dagen efter. Blåmärken som var svarta. En kunglig krigsskada. Sambon tyckte det såg ut som om jag skulle tappa örat ty svärtan påminner om den man ser hos folk med grava köldskador. Men riktigt så illa är det inte - utan allt som sker är att jag under dessa dagar kommer kalla mig Kung Svartöra.

en gode och morgonvige stationsvakten beskriver ett kroppsligt fall och det gjorde att jag kände mig inspirerad och nödgad att kåsera kring mitt absoluta favoritfall. Visst har man trillat många gånger under sitt liv, men vissa fall minns man bättre än andra ty de var lite mer spektakulära. Mitt favoritfall skedde hursomhaver vintern 1993-94 och sitter djupt etsat i min själ.

Platsen var Ravlunda skjutfält som ligger vid kusten av östra skåne. Det är en plats för scouter och värnpliktiga och få andra får bevittna naturen där ute. Anledningen att jag befann mig där var lumpig. Vi hade i vintermundering rest över den vintriga skånska slätten med bussar från Pansarregementet Revingehed för att bevittna en demonstration av verkanskraften av skarpa laddningar och skarp ammunition. Det hela var ytterst spektakulärt och alla barndomsönskningar om våld uppfylldes.

Att se en 20 mm automatkanon hamra iväg en skottsalva mot ett bilvrak var smått erotiskt underbart. Att se verkanskraften av automatvapen och minor på frusna griskroppar var lite som en våt dröm. Att se stridsvagnar som sköt mot pappmål  medans kulora for till havs bakom målet var nästan lika upphetsande. Men att se en 150 kilogram tung specialmina detonera under ett stridsvagnsvrak var ändå det bästa som hade hänt i ens liv i just det ögonblicket. På dryga 1.5 km håll stod vi och såg hur pricken av skrot helt plötsligt omgärdades av ett svampmoln varpå håret och uniformen flaxade till av tryckvågen från själva smällen ett par sekunder senare. Detta var nirvana.

Lyckliga skulle vi, det vill säga halva regementet, sen marschera väck från platsen och det var då det skedde. En lömsk backe bestämde sig för att se enkelmarscherad ut och lura de värnpliktiga till att bara stövla på utan att någon av dem trodde att något skulle kunna hända. Mest lurad av alla värnpliktiga blev uppenbarligen jag eftersom jag var den ende som föll. Två om två gick vi ner  på led för den vita och blanka backen medans solen sken på våra pannor när det hände. Plötsligt försvann allt fotfäste under båda mina kängklädda fötter och de bestämde sig för att byta plats med mitt huvud medans jag fruktlöst viftade med armarna i luften i jakt på något som kunde förhindra fallet. Ner i mörkret bland kamouflerade soldatben föll jag handlöst. Och med en smärtsam duns låg jag på backen på rygg medans mina fötter hade lättat från marken. Som om det inte vore nog så stannade min basker kvar i luften för en millisekund för att förstärka seriefigursfallet ytterligare. Det gjorde ont och det hade synts för 100 värnpliktiga som brast ut i skratt. Tydligen hade det inte bara känts som en seriefigursvurpa, det hade sett ut som en också. Det enda som saknades var ljudeffekterna.

Vissa av mina kollegor slutade inte skratta på flera veckor efteråt. Själv slutade jag skratta rätt fort då jag fick världens huvudvärk av fallet. Jag fick troligen alltså en lättare hjärnskakning av att min baskerlösa skalle damp i backen men begrep såklart inte det då. Okunnig och underhållande på samma gång. Det är hårt att ligga i showbusiness och inte veta bättre än att man blir utnyttjad ibland.

idsommar. För vissa kommer minnen av fylla fram när de hör ordet. För mig i mitt numera übernostalgiska sinnelag är det barndomen som först kommer fram och inte tonårens alla bravader med alkohol. Jag minns än idag känslan av midsommarkvällens magi som liten parvel i gul tshirt nångång 1980. Föräldrarna satt med mormor och morfar och ett par andra gamla släktningar på en veranda och skrälade och festade. Det var på listerlandet och i fiskarsamhället Hörvik. Den extremt säregna listerländska dialekten ekade genom kvarteret när min morfars bror med sin kraftfulla röst drog nån vits.

Jag själv smög runt på andra sidan huset och blandade mig "drinkar" av alla de sorters läsk som fanns där på ett bord. Ni vet, 1980, då läsk nästan bara fanns i 33 cl glasflaskor på back. Sockerdricka och fruktsoda dominerade saker som coca cola totalt fortfarande. Ett "förfriskningsbord" som stod framme under dagens alla lekar och klädsel av midsommarstång var platsen för mitt bartendande. Man fick vara uppe hur länge som helst minns jag också. Jag hade oftast inga jämnåriga där utan det var mina föräldrars generation och mina morföräldrars. Men jag klagade inte, jag älskade att umgås med "de gamla". Man fick alltid höra en massa kul berättelser och vuxna som var fulla var kul vuxna tyckte jag. Det är få barndomsminnen som är så helt igenom ljusa som mina midsommarfiranden är. Det enda som kan tävla är möjligen julloven hos mormor och morfar, men de är så idylliska att det är pinsamt att skriva om dem så det spar jag till en annan gång.

Midsommarfirandet var ett obligatorium hos min släkt som dött ut helt nu.

Det dog ut helt pga döden faktiskt. Släktingars död. Arvet av midsommarfirandet gick först till min moster från min mormor och morfar när de inte längre orkade, och sen till min mor när min moster tröttnade efter några år. Sen gick en massa kärnfigurer i firande och dog vilket gjorde att midsommarfirandet ställdes in helt. Det var för djupt associerat med dessa individers bravader och närvaro - det fanns liksom ingen glädje kvar att då fira det hela mer, iaf inte tillfälligt och sen kom det aldrig åter igen. Jag fick under de sista åren då jag var med där (i brist på annat) en del pikar om att jag borde ta över. Visst, ta över vaddå? Ett firande av midsommar där alla gäster var mina föräldrars vänner och bekanta. Varför skulle stafettpinnen tas över av mig till något sådant? Visst det är inget fel på att ha med olika generationer på något sånt här, men det är mina föräldrars vänner, inte mina. 

Nej så 2005 så försvann midsommarfirandet helt. En vacker dag när jag har hus och eget hem ska jag kanske återuppta det och då får man väl bjuda in ens föräldrar så att arvet fortsätter. Kanske tidigare. Jag vet inte ännu. Det känns så otroligt vuxet att ta över en familjetradition med midsommarstång och lekar och så vuxen känner jag mig inte trots mina 33 år. Jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det hela med att bjuda in mina föräldrars bästisar t ex.

Jag vill ta över pinnen så att det inte helt glöms bort, men jag vet inte hur.

ag minns inte alls vilket år det var med säkerhet. Det har liksom förpassats in i min hjärnas allra minst använda områden. Det hela var ingen angenäm upplevelse, nej istället var det en vidrig sådan på alla sätt så det är kanske därför som jag inte längre minns datum och tider. Jag tror det var under hösten 1999, strax efter att jag flyttat till Eslöv åter efter att ha bott i Göteborg. Det känns rimligt. Det stämmer in med allt annat elände kronologiskt i alla fall. Vi säger att det var hösten 1999 även om det är en lögn.Den här anekdoten är inte munter så den som vill få sig några skratt ska sluta läsa nu. Den ingår snarast i avdelningen "saker som känns bättre när jag får dem avskrivna på papper i terapeutiskt syfte istället för att bara låtsas om att de aldrig ens har hänt".

Jag var långtidsarbetslös och låg på botten av det sociala skiktet både ekonomiskt och mentalt. Jag gick på socialbidrag och tvingades av arbetsförnedringen att söka praktikplats. Allt för att de skulle kunna ljuga i statistiken och inte längre behöva kalla mig arbetslös. Ja just det, jag fick alltså själv söka praktikplatsen, arbetsförmedlingen hjälpte mig inte.

Jag minns än idag de tunga steg jag tog ut på ett industriområde i Eslöv till den stora plåtlokal där arbetsförmedlingen hyste sina aktivitetsprojekt. En lokal fylld med vindögda personer som hette Börje Jönsson som knappt troligen kunde skriva ner sina egna namn på beställning och som stirrade tomt på mig när jag klev in. En plats där jag verkligen inte hörde hemma. Som en vampyr i en kyrka kände jag mig och det kröp i varenda cell i kroppen. Ett möte där med en handledare var allt jag fick, och vips tvingades jag iväg på jakt med tipset Sandréns STF AB - det lokala tryckeriet som sysslade med spel och lotter. Lät inte helt tokigt. Hon skulle ringa och förbereda för min ankomst för att det skulle bli så bra som möjligt.

Men tji fick jag. Väl där så möttes jag av helt oförstående blickar, kärringen hade såklart inte alls ringt och känslorna av obekvämhet och pinsamhet dallrade i luften kring mig. Men de släppte trots allt in mig ändå, och en praktikplats kunde de väl fixa åt mig så storsinta som de kände sig. De bestämde sig efter ett långt samtal med mig och med varandra för att jag kunde nyttjas till att göra deras hemsida - nått annat dög jag inte till ändå. Det lät ju hur bra som helst och de flesta var väl trevliga mot mig. Men de var rätt kvicka med att poängtera en sak: Det här kommer inte leda till ett fast jobb här, för en webdesigner är inget vi vill ha på heltid. Det är synd du inte kan maskinkod och Assemble - för då hade du fått jobb direkt där till programmeringen av deras större maskiner. Tja, det var ju synd att jag inte var astronaut och bodde i Houston snarare tänkte jag.

Jag visades till ett litet rum med en gammal dator. Skärmen flimrade helt vansinnigt argt och i otakt med det flimrande lysröret i taket. Väggarna var helt kala bortsett från en del kablar och rör som var dragna där. Datorn hyste såklart inga program, men den ena chefen slängde till mig en katalog där han sa: Kryssa i vilka program du vill att vi ska beställa. Det lät ju väldigt sympatiskt - här skulle jag ju kunna fördriva ett halvår och slippa undan arbetsförmedlingens förnedringar.

Men när jag väl lämnade katalogen till den tekniske chefen så började skiten trilla ner. Han började åma sig kring programmen jag valt… "men måste du tvunget välja så dyra program, kan du inte välja de billiga?" Varpå jag svarade att det handlar väl om vilka program jag kan använda, och jag kan tyvärr inte några andra. "Ja men vi har Cårell Drååw här, du får använda det istället för det dära fåtåtjopp" (han visste alltså uppenbarligen inte vad photoshop var trots att det var marknades största program inom det fält där han själv var verksam, han såg bara att det kostade ett par tusen mer än han hade tänkt sig). Jag fick alltså tillslut inte ett enda program utan bara en kopia på det som de redan hade. Jag förstod alltså inte poängen med att jag skulle kryssa i program ur en katalog längre och humöret och motivationen sjönk.Trodde han att jag skulle kryssa i program som var gratis eller vad? Sakta trillade meningslöshetspoletten ner kring det här med vad i helvete jag gjorde där. Det här var ingen bra början.

Inte blev det bättre av att de började önska sig helt otroligt avancerade saker till sin hemsida så som onlineskraplotter. Saker jag inte kunde fixa. Deras humör sjönk över det och mitt sjönk över deras grundlösa suckanden på mig som gratis slavkraft. Tillslut var jag helt isolerad där i mitt stroboskopsrum och ingen kom längre in och hälsade på mig ens. Jag minns hur inte ens lunchens sociala umgänge med de övriga på kontoret var kul. Allt de snackade om i sin lilla värld var Viktväktarpoints och "gubben därhemma". Kvinnsen då, männen där sa inget alls utan stirrade tyst ner i tidningen (självklart skånska dagbladet).

Jag vantrivdes enormt. Minns hur jag satt hela dagarna och surfade runt eftersom jag inget annat hade att göra efter ett tag. Den enkla hemsidan hade jag ju sen länge snickrat samman åt dem. Det blev inte heller bättre av att jag bråkade en massa med min dåvarande tjej. Inte heller blev jag lyckligare av att en annan tjej som var min kompis helt plötsligt slutade svara på mina mail.

Som om det inte vore nog med allt sånt så klagade chefen på mig om mina arbetstider. Tyckte inte om att jag kom in 5 minuter efter 7 varje morgon. Jag skulle börja 0700 "prick". Jag sa till honom att anledningen att jag ibland var sen var att bussen var opålitlig och att jag kunde välja att riskera att komma fem minuter för sent (vilket det inte alls var, oftast kom jag prick) eller sitta utanför företaget och frysa i 30 minuter efter att ha åkt den tidigare bussen (för någon nyckel fick jag ju inte! sådana ville de inte skulle "komma på drift").

Jag fick tillbaka nån spydigt överlägsen kommentar om att "så kan man inte bete sig ute i arbetslivet" som jag suckade åt och skakade på huvudet åt utan att säga något. Men i huvudet sa jag: "Jag är praktikant här och ni tänker inte ge mig jobb, sluta föreläs din jävel" Om eländighet och självömk sökte ett ansikte var jag en bra kandidat då.

Dagen efter, dvs efter två månader där, beslöt jag mig för att inte gå tillbaka dit mer. Jag mailade chefen och sa som det var: Jag såg inte poängen att gå dit mer längre. Allt de gjorde var att klaga på det jag gjorde åt dem (åt dem gratis!) och som betalning fick jag en ökad isolation och otrevliga spydigheter tillbaka. Tillbaka fick jag ett skitmail som sa att "jag minsann inte hade rätt att klaga, för de hade ju gett mig så mycket chanser". Chanser till vadå? De sa första dagen att jag inte skulle få jobb där. De behandlade mig som en soptunna. Det totala frånvaron av insikt och självdistans från deras chefs sida visste inga gränser. Jag fick en god lektion i retorik dock från deras chef som uppenbarligen behärskade offrets retorik med bravur.

Jag skickade som svar på det ett andra mail till chefen där jag kort och gott sa att de kunde fara åt helvete med deras självgodhet och brist på självdistans.

Två månader blev alltså min tid hos Sandén STF Eslöv. Två rejält bortkastade månader hos ett arrogant och ytterst otrevligt företag med en hemsk chef. Sandén var och är ett typiskt hemskt företag. Ett familjeföretag där det hela handlar om att förvalta arvet istället för att tänka framåt. En filosofi som funkar så länge det finns en lika nostalgisk marknad som vill ha den gamla skraplotten. Men sånt är per definition osäkert.

Det märkliga i den här historien är att jag inte riktigt minns vad som hände sen. Jag tror att jag gick arbetslös nån månad till och AF sa aldrig något till mig utan de förstod min situation (inget som skulle hända idagens kalla AF-klimat). Sen efter ett halvår fick jag tillslut jobb som vårdare på ett gruppboende och mitt liv gick vidare mot nya eländen och lyckligheter.

slöv är staden som man med lätthet kan finna många fel med. Desto svårare är det att säga vad som är bra med Eslöv men jag ska försöka för så illa tycker jag ju inte om staden vad än mitt förra inlägg gav för intryck.

Som gammal eslövsbo finns det en sak som jag minns att staden var riktigt bra på och det är mat. Vill man äta gott har Eslöv förvånansvärt många bra uteställen. Inte minst på snabbmatsfronten är Eslöv en i Sverige kanske oöverträffad pärla. Staden som numera är mitt hem, Lund, är snarast helt katastrofal i jämförelse. Här finns fler restauranger, men inga riktigt suveräna utan de flesta är dyra och intetsägande.

Det kan också vara något kring hur opretentiöst allt med mat var i Eslöv som gjorde att den smakade bättre. Det man förväntar sig påverkar paletten. I Eslövs gråa betongdimma förväntar man sin inte några sinnesstimulanser och just därför blir de man får extra starka. Att äta en hamburgare på Elsa Anderssons gatukök i Eslöv är magiskt. Att ta en korv på Vickys är lysande. Har ni varit magsjuka någon gång så förstår ni vad jag menar. Ni vet när man inte har ätit knappt på ett par dagar - hur underbart smakar då inte det första man äter om det så bara är en tomat eller om det är ett glas mjölk. Eslövs matkultur är kanske precis som den upplevelsen. Förvånansvärt gott trots eller pga omständigheterna. Ungefär som ett parallellt universum till hur skitmat smakar gott bara du är på semester i vackra grekiska övärlden. Här smakar det gott på grund av eländet omkring dig.

Kanske är det så enkelt att knegare kräver rejäl mat, precis som Engströms "kräftor kräva dessa drycker". När förmannen på storindustrin lämnar jobbet är det inte en Au def leu Paff Dauf le Bourgogne Con con Escagot han vill ha utan något som går fort och smakar bra. EN hamburgare, en korv, en kebab, en pizza. När raggaren är hungrig så anpassas köket efter raggaren hunger. Det som gör Eslöv så grått och till ett pöbelnäste kommer alltså inte utan positiv bonus.

Kanske är det en kombination av det oväntade och knegarkulturen som gör Eslöv till en matpärla. Kanske det bara är slumpen.

Hela den här snabbmatskulturen smittar av sig på allt annat i matväg i staden. Under åren jag bodde där poppade det upp en rad delikatessaffärer och fik. I dessa kunde man bland annat köpa helt fantastiska baguetter med fyllning. Eslöv hyser förrutom kunglig snabbmat och matrika kaffeer även såklart riktiga restauranger. Här kan du inte få Limousine-kalv med örtagårdskryddad potatispuré - men du kan få dig riktigt fina entrecotes med pommes, plankstekar eller annat mer klassiskt som återfinns på ala carte-menyer. Stan hyser även en helt lysande kinakrog och en suverän thaikrog.

Är du hungrig är Eslöv en bra plats att befinna sig på.

ag är en av alla dem. Ändå sticker jag ut. Jag har drömmar som är svåra. Jag har ett flit som inte finns. Jag ser en tid framför mig med suckar och besvär. Jag behöver en hjältemässig portion energi. Jag behöver den för att besegra monstret. Vilka rosa moln seglade jag på förra gången det gick? Vilka oljefält hyser mitt svarta guld nu? Kommer det ens finnas olja kvar när jag är petrolog? Kommer jag vilja jaga dinosauriben istället och förstöra allting? Kommer jag någonsin kunna skriva begripligt och opoetiskt igen?

Jag ska börja plugga igen och jag har massor av ångest.

et var 2001. Jag jobbade som personlig assistent hos en person i Eslöv. I hans ägo fanns en bok om Eslövs historia. Jag minns inte vad boken hette eller vem som hade skrivit den, däremot minns jag att boken hyste massor med för mig okända fotografier av Eslöv på tidigt 1900tal. För er som inte känner till Eslöv så är ju Eslöv en typisk arbetar- och industriort är allt kretsat kring ett par stora gigantiska industrier så som tex Felix och numera nerlagda Åkermans. Fler produkter än du kan ana har eller hade sitt urpsrung i Eslöv faktiskt. En ärkesocialdemokratisk stad politiskt där allt handlade om arbete. Arbeit macht Frei. Du skola knega tills du döden dödo.

Utseendemässigt snackar vi ett hav av villaområden och industriområden och ett centrum där nästan alla hus är från 1950talet och framåt tre decennier.  Detta i sig är inget konstigt, man har ju som Eslövsbo inpräntat i huvudet att Eslöv är en ung stad. Stadsrättigheter först någon gång 1917 eller så. Men det fanns ett Eslöv innan dess som var betydligt mer än en leråker med gårdar kring. Ett otroligt charmigt Eslöv. Sida ut och sina in i boken hyste fotografier på det gamla Eslöv. Ett Eslöv med fantastiska gamla dekorerade 1800-tals tegelhus i centrum. Alléprydda vägar, kafeer, liv och värme. Allt i en salig blandning av arkitektur, men den viktorianska och nyklassistiska stilen dominerade och Eslöv var faktiskt riktigt fin. Tänk dig - Eslöv var en vacker stad - det säger man inte var dag.

Man brukar ofta på se på TV hur stockholmare gråter lite över hur Stockholm misshandlades under 1960talet. Det är inget alls mot vad som hände Eslöv samma tid, och vad som troligen är en av andledningarna till att så många finner Eslöv som Sveriges tråkigaste stad. Eslöv ser väldigt trist ut. Eslöv osar av arbetar-vemod och utilitaristisk ångest.

Nu har det dock blivit bättre. Sen ungefär 10 år tillbaka har ansvariga i Eslöv inte gjort annat än pyntat upp staden. Man har planterat om en del alléer och centrumtorget är en orgie i blommor sommartid. Eslöv är betydligt vackrare än många andra orter faktiskt. Eslöv är inte alls Sveriges tråkigaste stad. Inte visuellt i alla fall.

Men under ytan ligger fortfarande den där industrikänslan och pyr. Sextiotalshusen gör sitt bästa för att kväsa alla blommors charm och grönska. Det är helt enkelt så att om man misshandlar någon eller något tillräckligt länge och ingående så hjälper ingen terapi i världen. Eslöv 2008 går på psykofarmaka - det mår inte bra på riktigt.

Att då sitta där med ett jobb som jag avskydde i en ort som jag avskydde att vistas i gjorde att bilderna i boken mest gav mig vemod. Tänk så fint här kunde ha varit. Eslövs gråa samtida depression gav bara mig ångest. Nu är såklart hela skulden inte Eslövs arkitektur, utan jag tog ju med mig mina egna demoner till kaffet. Men arkitekturen gjorde ju inte saken bättre om man så säger.

(Appropå en artikel i Sydsvenskan)

et är grått. Det är disigt. Det är omkring plus minus noll grader Celcius i luften. Det är typisk skånsk vinter någonstans 1983-84. Platsen är ett övergivet tågspår, en banvall från den tiden då Harlösa hade en egen järnvägsstation och var lite av en centralort. En svunnen tid som man inte alls reflekterar över denna vinterdag. Nej istället ligger fokus på att överleva skidåkningen man är ute på.

Längdskidåkning är melodin där en grundskoleklass är ute på en ambitiös dagsutflykt. Tror det kallades "friluftsdag" i schemat. Och nog sjutton ingick fri luft i mängder i detta påhitt. Detta innebar i alla fall längdskidåkning från Harlösa ut på Revinges hedar, via ett övergivet järnvägsspår där små skolungdomar utan fara för liv och lem kunde ta sig från centralorten ut i den skånska vildmarken. Målet är ett par anständiga backar vid Krankesjön en dryg halvmil från skolan. En med skånska mått ansenlig sträcka att skida sig fram. Framförallt för en skolklass med 8-9åringar som ser snö vartannat år. Således är det många suckar och stön där ute på järnvägsspåret. Svetten lackar och barn med spröda skidor som ofta är ärvda från mor och far stakar sig besvärade men hoppfulla mot målet. Backen.

Nån lustigkurre, kanske är det jag själv, får för sig att jag bör ta täten. "Han är ju från Uppland, han kan åka skidor". Detta visar sig vara en måttlig sanning. Jovisst, född i Uppland, men knappast född på skidor. Så snart går pågatåget från Harlösa riktigt sakta till några sportfånars protester. Någonstans på mitten får vi stanna upp och pausa och vila medelst varma koppar choklad vilket nog var tur för stämningens skull innan protesterna hade utlöst konflikt.

Det är intressant nog en farlig sträcka vi åker, den tar oss nämligen rakt över Revingehed. Revingehed är övningsfält för P7 pansarregemente vilket innebär osnutna och finniga 18åringar som kör pbv-er, valpar och stridsvagnar i 100 km i timmen. Men detta var 80talet. Tiden innan det daltades. Tiden då lärarna fortfarande hade ambitiösa projekt som inte nödvändigtvis var direkt säkra för barnen. Vilket innebar stor lycka för barnen.

Efter kanske 2 timmar är vi framme vid backarna för att mötas av, inte grönska, men nästan. Backen har bara "sparsamt" med snö och alla färder ner för den innebär femtio procents färd på jord och gräs, tjugofem procents färd på grus och sten och återstående del då på brun blaskig snö. Det innebär massor av slitage på kläder och utrsutning och en ansenlig portion smutsiga kläder. Rena gyttjebrottningen.

Men ingen klagar. Lyckan är stor. Att åka ner för backen på skidor (och medhavda pulkor) är bra mycket bättre än att sitta i skolbänken och lära sig, vad det nu var man lärde sig i lågstadiet.

Hemfärden var som ni kan förstå så jobbig att man snabbt förträngde den. Jag vill minnas en tid i spåret som kändes som flera dagar av svett och skavsårstortyr. Och nej, jag tog inte täten hem. Det gäller att sluta medan man ligger på topp.

et här var andra tillfället i mitt liv som jag steg ner i likrummet. Den här gången var jag helt ensam med min livliga fantasi. Ja ett rum för lik, ni läste helt rätt. Nazisterna var uppfinningsrika. Första gången jag satte min fot där är en händelse jag inte har något som helst minne av, men desto mer tydligt ligger andra besöket där. Tillåt mig förklara vad det är jag talar om.

Platsen är Sachsenhausen, ett litet men naggande elakt koncentrationsläger strax utanför Berlin. Det ligger liksom bara där mitt i allting, mitt i ett område som mest känns som ett kolonistugeområde i Tomellilla. Så oväntat möter man helt plöstligt den där svarta smidesjärnsskylten som med demoniskt välkända stil och typsnitt säger att Arbeit macht Frei. Skylten som tydligen sitter eller satt på de flesta koncentrationsläger som tyskarna byggde finns även här. Budskapet som sände miljoner i döden.

Det är en anspråkslös plats, det var den i alla fall fortfarande 1996 när den låg där i vad som då var det precis befriade Östtyskland (har jag för mig, mina kunskaper om Oranienborg och omgivningen kring Berlin är lite förvirrade). Det finns inte så mycket att se. Inga spektakel. Inga souveniraffärer där man kan köpa vykort.

Det mesta av ursprungslägret brändes ner i slutet av kriget, antingen av desperata tyska soldater, eller kanske av arga ryska soldater och stora andra delar stod och förföll sen efter att Sovjet slutade använda det som efterkrigsfångläger för Stalins inre politiska demoner 1950. Men visst finns en del saker kvar där att beskåda ändå som de "rustat" upp. Tydliga ruinrester av ugnarna som de brände folk i tillhör det mest morbida där. Ett pompöst monument rest av ryssar under efterkrigstiden. Ett litet museum med skräckkuriosa i form av barnskor, avklippt hår och fotografier. Avrättningsdiken. Återställda avrättningspålar. Torn och medicinska laboratorier. Sachsenhausen var ju inte ett stort läger. Här mördades "endast" några hundra tusen vill jag minnas. Men det som det saknade i kvanitét tog det igen i kvalitét. Här utfördes enorma mängder medicinska experiment. Varav enorma mängder fotografier från misslyckade transplantationer och liknande pryder museets väggar.

Det här är inget ställe man fnissar på. Inte för att vara pretentiöst mogen, utan helt enkelt pga att man så omedelbart kan känna smärtan som stället orsakade. Det här är så äkta som historia någonsin kan kännas. Det här är så långt från abstrakta siffror i en bok eller andra döda ting som är svåra att lägga känslor kring. Jag tror inte ens jag fnissade när jag var där första gången på klassresa i nionde klass. Jag fnissade definitivt inte där andra gången. Vid mitt besök där 1996 så var jag där med folkhögskolan. Det besynnerliga är, jag tror faktiskt det var vår vid båda mina besök. Idylliska fågelkvitter, blommor, solsken och gröna skott. Paradoxen kan inte bli mer total.

Istället för att en gång till gå med en på rundtur då 1996 så gick jag medvetet helt själv den här gången för att inte låta mig distraheras av någon annan eller något annat. Tid för kompisar hade man sen i bussen igen. Tid för fakta kunde man få närsomhelst. Nu var det tid för upplevelse. För känslor. Jag tänkte utmana mig själv och mina känslor och det lyckades jag sannerligen med. 

Den här gången gick jag själv ner i den underjordiska kammare som ligger under en av byggnaderna. Det var en medelstor kammare med pelarvalv och vitt kakel på väggarna. Det var här som lik förvarades i väntan på experiment eller förbränning i ugnarna. Ett slagthus bokstavligen talat. Jag var helt ensam där nere i det dunkla ljuset och läste på den lilla skylt som satt där nere som berättade vad det var för rum. Det allra värsta var att när jag var där så blev allt så suggestivt att jag för en stund kände doften av just slagthus. Den kalla metalliska doften av blod mot kakel. Inbillning javisst, någon bris med unken källardoft som kom genom mina näsborrar vid precis fel (rätt) tillfälle, men ändå så otroligt realistiskt för stunden. Med morbiditet i stämman kan man ju säga att stanken av en 100 000 offer låg kvar djupt i väggarna. Det var så det kändes då. Jag skyndade mig ut faktiskt. Det blev lite för mycket och vårsolens sken ovan mark tog snabbt väck de demoner som i källaren tagit besittning i mig.

I denna stund genomgick jag en liten svag personlig förändring där förintelsen inte längre var svartvit journalfilm eller filmer från Hollywood, utan något som istället blev konkret, som kanske t om luktade.

en här anekdoten utspelar sig inte för så länge sen, och den har heller ingen vettig poäng så jag får be om ursäkt redan nu. Huursohmhafver. Det hela började i alla fall en marsafton 2008. Längst upp på backarna precis söder om Helsingborg ligger en rastplats med utsikt över Öresund. På denna mycket vindpinade plats skedde i alla fall en händelse som kunnat leda till en internationell kris. Jag, författaren av denna bloggpost var denna afton vår tids Gavrilo Princip. Men skottet i Sarajevo var utbytt mot en dubbelmacka av anfall mot ett intet ont anande tyskt par som satt i en husbil mitt emot vår bil.

Den kraftfulla stormen svepte in över parkeringen. Jag visste redan innan jag skulle öppna bildörren att det skulle bli en mödosam affär. Och mycket riktigt mötte jag den den stormstarka vinden på skånes mest vindpinade plats. Mot mig stod naturens krafter och dörren gick efter lyckad öppning knappt att rubba för utstigning. Trots min ansenliga lekamen så visade sig dörren inte vilja flytta på sig frivilligt så jag fick börja kämpa. På grund av detta fenomen så satt jag fram-och-sido-lutad i bilen med blottad och ytterst vit rövspringa, ty mina jeans var i bästa raggarstil lite nerglidna vilket ledde till en ofrivillig blottning som förstärktes av taklampans sken. Minst 15 sekunders blottning av dalsänkan rakt i riktning mot Tysklands finaste människor som enda oundvikliga skådebröd på parkeringen. Det gick inte att undvika att skåda det troligen. Lidandet jag orsakade kan ha gett permanenta men.

Det slutade inte där. Väl tillbaka i bilen efter att ha investerat i lite godis så skulle jag gestikulera ut över sundet i en diskussion om något trivialt likt de flesta av mina diskussioner är. Lite för lite sent kom jag på att handgesten inte var oskyldig. I taklampans sken, rakt i riktning mot tysken så hade jag pekat med rak arm i en tydlig "romersk" hälsning under ett par sekunder. Stackars tyskar som aldrig får slippa undan skulden för kriget, alltid ska de plågas av omvärlden. Först ett bakhål(l), sen en HH-hälsning. Dont mention the war var frasen på mina fnissande läppar när vi raskt körde iväg. Jag som i min naiva och barnsliga fumlighet kunde inlett ett nytt världskrig. Jag skäms. Förlåt Tyskland.

ag bodde i en biograf. En biograf som var en gymnastiksal. Det är dagens sanning och inte alls inledningen på nån labil Absintdrucken dikt. I mitten av 1980talet så blev mitt och mina föräldrars hem en nerlagd biograf efter att vi sålt gården som vi bott på innan. Ja, vi bodde alltså inte i själva biografsalongen, utan i en av de lägenheter som var tillhörandes i samma byggnad. Vi snackar en tidig funkisbyggnad. Kanske 1930tal. Nån gång på 1970talet blev dock den nerlagda salongen ombyggd till gymnastiksal. Tänk er en T-formad byggnad med lägenheter som vette till höger och vänster åt sidorna mot en gata och en biografsalong i mitten och bakåt som benet. Ett T helt enkelt. Inte så konstigt alls med andra ord.

En intressant förmån som kom med just vår lägenhet (en av fyra lägenheter i byggnaden) var att det var vi som skötte ansvaret för uthyrningen av gymnastiksalen. Anledningen att det var vi och inte någon av de som hade bott där längre än oss var att de övriga var alla 80+ åldersmässigt. Rena seniorboendet med andra ord. För besväret fick vi 200 kronor i hyresrabatt plus fri tillgång till gymnastiksalen. Så var det i alla fall inledningsvis, sen ville hyresvärden ändra på det till sämre förmåner, men då sa vi i från och han fick sköta uthyrningen själv vilket drastiskt reducerade antalet spontana gäster till noll eftersom hyresvärden bodde i Lund och detta var 3 mil från Lund i den lilla metropolen Harlösa. Vem åker in till Lund spontant och betalar 50 spänn för att få låna nycklarna till en lokal. Kvar blev de som betalade fasta abonemang, tex räddningsverket, som kom dit en gång i veckan. Han "litade" förövrigt inte på att vi gav honom alla pengarna nämligen. Nu gjorde vi såklart heller inte det, men man kan lugnt säga att intäkterna sjönk radikalt efter att han själv skulle ta hand om det så hans beslut var helt korkat. Jag tror tom att han stängde lokalen helt precis innan vi flyttade eftersom han inte visste hur han skulle fixa uthyrningen.

Annars var det ju folk som ringde på hos oss och betalade 50 spänn för en timme innan detta skedde. Flera ggr i veckan. Så jag fick ju vara med och sköta finanserna eftersom jag var mer hemma som skolbarn än mina två föräldrar. Så vi snackar väl en 500 i veckan som drogs in bra veckor. Varav att vi nallade kanske 250 förrutom den hyressänkningen vi redan fått. Ja va fan gör man. Det var ju meningen att vi skulle städa eländet varje vecka också. Det gör man fan inte gratis.

Ombyggnaden hade varit sparsam av byggnaden vilket innebar en härlig atmosfär. T ex så fanns den stora röda sammetsduken kvar längst inne i salen där duken hade funnits bakom, och utanför vid ingången satt glasrutorna där filmaffischerna hade suttit kvar. När vi städade där inne så fann vi förresten även ett gäng fotografier gömda ovanpå ett skåp. Gamla svartvita kort på 30-40-50talets stjärnor. Tror mina föräldrar har sparat undan dessa där hemma än idag. Inte fan gav vi dem till hyresvärden i alla fall.

En del andra minnen som jag hade kring biografen kretsade ju kring alla de temporära kompisar som man fick under den här tiden. Folk som frågade om man ville vara med och spela badminton (salen kom med ett sånt nät), för att de då fick spela gratis om jag var med. Jag fattade såklart att det handlade om utnyttjande av mig, men jag gillade badminton så det gjorde mig inget.

Sen var det ju det där med det gamla maskinistrummet. Det kom man nämligen åt via vår lägenhet. Hela vinden kom man faktiskt åt via vår lägenhet endast. Rätt märkligt. Själva maskinistrummet var ju tyvärr utrymt på maskiner, men genom gluggarna kunde man fortfarande spana ner i salongen på de som lirade sporter där. Vilket jag såklart gjorde ibland likt den peeping-Tom jag var i unga pubertala år. Man kunde ju kanske få se något spännande. Kanske t om naket. Alla vet ju att unga tjejer som hyr en gympasal ibland klär av sig och spelar nakna. Alla unga kåta killar hoppades på det i alla fall. Frustrationen av att höra duschande unga tjejer under mitt rum (mitt rum var rakt ovanpå duscharna) var dock rätt olidlig och man funderade djupt och innerligt på hur man skulle kunna tänkas borra ett hål eller något sånt. Men inget sånt blev ju av. Man drömde mer än man fixade. Då som nu.

Om inte det så var det rätt skoj att i maskinrummet spionera på folk bara för spionagets skull oavsett nakenhet, för att se vad det var de lirade nere i salongen. Det gick alltid smidigt att spionera på folk, utom en gång när jag tappade ner metalluckan för gluggen ner på golvet där inne i maskinrummet så det dånade även nere i gympasalen. Då slutade mitt hjärta slå för ett par sekunder, för att sedan slå med 340 slag i minuten ett långt tag innan jag visste om folket i salen hade upptäckt mig. Mina spionage-öron avslöjade dock för mig att spelarna där nere aldrig begrep varifrån ljudet kom. Jag monterade aldrig upp luckan igen, då dess fäbless för att rasa ner i golvet inte tilltalade bäver och bröstspionen i biografen.

ad heter nu sådana där hårda plastiga mattor som spricker som keramik nästan? Bakelitgolv? Linoleum? Sånt man hade i alla offentliga lokaler förr i tiden. Strunt samma. Tänk er i alla fall ett mintgrönt plastgolv (eller om det kanske faktiskt var grått?) och gula betongväggar med klassiska läroplancher på länder och andra saker. Kartor som redan 1956 var hopplöst utdaterade. Tänk er 50talets funkisskola i kombination med fula ungar som sen länge vägrar vida byxor och precis upptäckt synth och hårdrock och skjortor i skumma mönster som ska vara utanpå och ha översta knappen stängd (iaf om man var åt det syntiga hållet). Tänk er alltså en byggnad på funkisstereoider så har ni byggnaden och tänker er fula bonnläppiga syntare så har ni klientelen (för hårdrockare syntes inte lika mycket och tydligt). Tänk er klassiska skolbänkar med grön färg och metallben som både hyser pennlock och boklock. Tänk dig den ärlighet som ett sånt system kräver med ens ägodelar i en skolbänk, som inte finns idag. Tänk dig en fröken som hette Britt Larsson som hade nervösa problem och en sadistisk läggning och en dotter två klasser under mig som var skolans utan tvekan otrevligaste och största och bortskämda stropp - en klon av sin mor. Tänk dig en mellanstadieskola ute på landet i ett slumrigt samhälle anno 1986 och du har en plats som för mig både är astronomiskt avlägsen och något som stundtals känns som det var igår.

I denna skola fick jag av Britt bland annat lära mig att jag hade fel när jag sa att alla däggdjur inte alls föder levande ungar utan att det finns ett par stycken undantag - trots att jag hade rätt. Inte heller kunde jag vara tyst när läraren talade om Borné-o och Akací-a istället för Bórneo och Akácia. Det straffade sig, det förstår jag idag. Det var troligen därför som läraren envetet förblev min ovän och någon som jag hatade. Jag var heller inte ensam i mitt hat. Min bäste kompis blev mer terroriserad än mig och bröt samman flera gånger. Vi snackar alltså en lärare, en vuxen människa, som inte kunde hantera besserwissriga ungar utan att bli en sadist. Hur svag och liten är man inte då? Straffen för mig var ytterst subtila, men de kändes ändå. Tex hade man ju på den här tiden fortfarande övningar i skrivstil. Jag vet inte hur det är med sånt idag. Att skriva hade jag inga problem med språkligt. Men att skriva snyggt kunde jag inte och kan inte än idag. Min handstil är riktigt förbannat katastrofal. Detta tyckte Britt Larsson att man skulle förbättra med, inte pedagogik eller uppmuntrande ord, utan hån. Riktiga offentliga hån. Hon ryckte faktiskt min skrivbok under näsan på mig och började sucka inför hela klassen. Sen tog hon frågande Fjäske-Pers häfte och höll upp framför mig med och började sen mässa för mig och för klassen att "Så HÄR ska du skriva. Ska det vara så svårt att lära sig skriva snyggt. Du som kan så mycket".

Jag berättade om denna händelsen för min morsa och farsa. De blev inte alls glada och de läxade upp Britt via telefon omedelbart vill jag minnas. Något som kanske inte gjorde saken bättre även om det var precis rätt sak att göra. Så istället för att vara så här rakt på sak så övergick hennes psykningar hädanefter mest till att falla ut på andra av föräldrar mindre beskyddade elever. Tex min kompis Magnus. Det var precis som att hon delvis gjorde så för att hon visste att det gjorde mig skitförbannad att se det och eftersom Magnus var mycket mer timid än mig och inte skvallrade till sina föräldrar på samma sätt. Framförallt så var hans föräldrar mycket mer mjäkigare. Kvar till mig sparade hon sarkasm och nedlåtande små kommentarer om att jag aldrig skulle lyckas med något i livet.

Tre saker kom ut av detta: Jag störtdök totalt i min studiedisciplin och återhämtade mig aldrig egentligen. Trots flertalet år på högskola har jag aldrig varit bra på att plugga sen mellanstadiet. Men jag har också tack vare att jag har kunnat identifiera att mitt skolhat berodde så mycket på en lärare, kunnat rätta till det hela.

Man ska inte håna de döda - men en fågel viskade i mitt öra för ett par år sen att Britt Larsson nog var död i en sjukdom, eller åtminstone allvarligt sjuk. Kan inte säga annat än att jag sörjer annat att hon överhuvudtaget existerade och plågade mig med många andra elevers vardag i en så viktig tid i livet som grundskolan trots allt är för ens utveckling och att jag aldrig fick chansen som vuxen att konfrontera henne. Oförlåtligt.

Jag har faktiskt ett positivt minne av Britt Larsson och det var tror jag när jag gick i sjätte klass. Skolan hade bestämt sig för att lärare alltid skulle patrullera skolområdet på rasterna. Minns inte varför men det beror nog på en konflikt som fanns mellan oss i sjätte klass och de i femte klass. Bråk utbröt lite här och var i alla fall. Inget superallvarligt.

Hursomhaver så spelades det fotboll på den numera hädangågna grusplanen. Britt Larsson kom patrullerandes runt om hörnet med ett av hennes störiga superglada leenden som hon alltid fick när hon såg sin stjärtgosse Per (han var med i fotbollsmatchen). En av skolans bättre fotbollsspelare riktar hursomhelst världens kanonskott med den tunga, blöta och sandiga läderkulan mot målet. Jag ser allt detta för jag står precis bakom honom. Han totalmissar målet och bollen far med astronomisk kraft på ett avstånd av tre meter rakt i plytet på Britt Larsson som nästan far baklänges pga Newtons andra lag. Man kan säkert än idag spåra vibrationer i kosmos som beror på denna kollision. Tystnaden som utbredde sig var total när Britt skottskadad med händerna för ansiktet linkande iväg mot lärarrummet. Spelet stannade upp. När Britt försvunnit bakom hörnet så utbröt världens jubel och skrattfest. Jag minns att jag verkligen i djupet av mitt hjärta hoppades att det hade gjort riktigt jävla ont och jag föll in i skrattfesten. Vilket det troligen också hade gjort eftersom hon sjukskrev sig i en hel vecka och återkom med blåtiror under båda ögonen som hon försökte dölja bakom solglasögon. Självklart blev fotbollshjälten ett nytt hatobjekt för henne att mobba, även fast han inte hade gjort det avsiktligt. Det är ett av få tillfällen då jag skrattat pga Britt Larsson.

Sensmoral: Elakt ur ett kristet mjäkperspektiv att håna en sjuk eller döende Britt Larsson, javisst, men ur ett kosmiskt perspektiv rätt. Vissa saker ska du inte förlåta utan istället bearbeta och bekämpa, för annars får du bära skulden och ångesten över det osagda istället. Förlåtelse är inte toppen av all god moral i alla lägen, det har mitt liv visat mig vid flertalet tillfälle - det är ibland direkt självdestruktivt att ha som princip att förlåta allting, för man har nämligen inte en oändlig plats i sig att fylla all den förlåtelsen som all orätt mot en kan kräva som helig Jesus-fetischist, och om man aldrig läxar upp de som behöver läxas upp, så lär de sig aldrig heller. Det djungelordspråket är klokare än Jesus alla ggr.

Britt blev aldrig uppläxad så som hon skulle ha blivit, så hon vet inte om hur fel hon behandlade folk. Men naturen såg till att straffa henne ändå av ren slump. Så kan det gå, och det gjorde mig nöjd. Inte lika nöjd som en konfrontation nu i vuxen ålder hade gjort mig tyvärr. För då hade jag dels tryckt en lärobok om däggdjur ner i truten på henne och dels berättat för henne exakt hur mycket ett beteende från en lärare kan skada folk.

Get over it? Japp, jag försöker. Att beskriva händelserna är en del av min egenhändigt konstruerade terapi. Det funkar rätt bra. Jag är faktiskt inte i närheten så bitter idag som jag var för 15 år sen när jag började identifiera problemens ursprung.

(Inga namn eller platser är ändrade - uthängning är i sådana här lägen själva poängen. Vill någon försvara Britt Larsson från Harlösa  kan de ju höra av sig)

ret var troligen 1997. Platsen var "Spisen" i Lund. Spisen var på dagtid en restaurang, på kvällstid fredagar och lördagar en nattklubb/pub. Numera finns inte Spisen längre, stället har öppnat och stängts åtskilliga gånger under olika namn. Jag tror det heter Papaya eller Mango eller kanske Banan numera. Nån form av frukt är i alla fall inblandad och dansgolvet är borta.

På tiden då Spisen fanns var jag där ofta. Inte för att det var skitskoj att vara där, utan för att en kompadre var DJ där och jag därför kom in gratis eftersom jag stod på den permanenta VIP-listan. Det är lite coolt att vara VIP, även om det bara var på Spisen.

Vi talar i alla fall om en plats där jag har många minnen ifrån. En del kul, men de flesta mest besynnerliga snarast. Tex så var det ju den där kvällen då jag var där, dansandes med tre tjejkompisar på dansgolvet till min kompis DJ:ande som någon bestämde sig för att bråka med mig. Jag tror att det hela hade sin grund i följande: Spisen denna kväll hyste mest ett par olika gäng killar innan vi kom dit och det blev aldrig mer balanserat heller. Så vid 23tiden när dansgolvet skulle öppnas så trillade det in tre tjejer och två killar. Jag, DJn och tre tjejer. Man kan lugnt säga att de tre tjejerrna var som tre lammungar inne i en lejonbur. De var dock inte alls där för att ragga, eller bli raggades på så stämningen surnade väl till bland de ensamma killarna när de blev refuserade dans efter dans. Inte blev det bättre av att jag gick upp med de tre tjejerna på dansgolvet medans killarna stod i hörnen förvånat. För en stund kände man sig såklart som en kung.

Det var i alla fall då det hände på dansgolvet. En armbåge i min rygg, uppenbarligen inte där av en olycka. Jag vänder mig om och tre killar ignorerar mig uppenbart. Jag surnar såklart till rejält och ställer mig och fånstirrar på den kille som såg mest skyldig ut. Riktigt blänger med min argaste blick. Den som faktiskt kan skrämma livet ur de flesta hårdingar. En blick jag bara får fram när jag blir riktigt arg. Ett vapen av stora mått som jag faktiskt har blivit hyllad för av många imponerade personer. Jag har helt enkelt ett riktigt bra dödsblick. Den får dock aldrig riktigt beprövas fullt ut, eftersom den lille (huvudet kortare än mig) mest skyldige hoben inte vill möta den.

Efter att jag återigen vänt mig om så tar det kanske 20 sekunder så får jag ytterligare en "oavsiktlig" smäll. Den här ggn ställer jag mig mitt emellan de tre grabbarna och stirrar riktigt provocerande på alla de tre, fast denna gången med ett hånleende på läpparna eftersom jag har ett hemligt vapen som jag vet att de inte känner till att jag har. De vänder bort sina blickar och låtsas som inget. Jag vet att det inte är lönt att försöka ignorera det trots detta lugn. Det kommer bara fortsätta fler ggr om jag vänder ryggen till (Jesus visste inte vad han snackade om med andra ord).

Jag har dock dock som sagt ett, eller rättare sagt två hemliga vapen på min sida som jag ännu inte hade utnyttjat. Vi snackar om två stycken maktvinkningar. Den ene till min kompis DJn som direkt stänger av musiken (han har också troligen sett det hela). Den andre en vinkning till min kompis dörrvakten som gör mig sällskap på dansgolvet. Och vips har tre stycken troligen förvånade brats bryskt utvisats från Spisen - såklart på livstid. Dont mess with the VIPs kids.

Hade det här varit i Stockholm hade jag väl säkert inte kunnat lämna Spisen sen utan att bli skjuten, men nu var det inte Stockholm utan lilla Lund. Och ett ösregn när vi lämnade lokalen var på min sida. Och nej, jag såg dem aldrig mer.

innaren av Augustpriset 2006 heter Svinalängorna av Susanna Alakoski. Jag har inte läst boken, men när min sambo läste den och suckade för hundrade gången var jag ju tvungen att fråga vad som stod på. Hon räckte över mig boken med det i mina ögon/öron faktiskt väldigt tilltalande namnet Svinalängorna. Baksidans beskrivning om ett 60 och 70talets Ystad och finsk arbetarklass gav mig mersmak. Det lät underbart socialrealistiskt och bistert och boken var ju inte direkt en bibel att ta sig igenom med sina 259 sidor. Detta måste ju vara fullt läsbart. Kanske troligen mästerligt med tanke på alla löften. Så fel man kunde ha, så toklurad jag blev av den lilla svarta cirkeln på framsidan som lös av intellektualism med frasen "vinnare av augustpriset 2006". Vilken tur att jag snabbt la boken ifrån mig igen innan jag tog allvarlig skada. Så här låter det i alla fall:

Boken är ju skriven med en smått retarderad stil som ni kan se och troligen finns ännu värre exempel. Korta meningar som borde ha mjukats upp med lite kommatecken och mjukare ord. Men nej, inte då, det behövs inte i koskenkorvarnas land tydligen. Det är bara fransoser, britter och svenskfjollor som kräver sånt. Har man svedjebränning i blodet behöver man inte använda kommatecken eller liknande trams.

Nu blir det kanske lite mer uthärdligt om man läser boken med en byfånig sverige-finsk dialekt, för då uppstår en viss tragikomisk ton över allt som osar av ärketypiskt Finland. Men jag måste säga att det är inte riktigt min kopp te med meningar i en litterär text som är så här korta och hoppiga - hur mycket humor jag en försöker applicera på det. Det hör mer hemma i hastigt skrivna bloggtexter likt denna gnälliga text.

De som gillar denna typen av texter skulle nog säga att det handlar om finsk socialrealism och är skrivet med finsk socialrealistisk stil och något annat vore bara fel. Men det kvittar hur fin kräftan än är, hatar man kräftor så gör man det hur fin småländsk sjö de än dragits upp ur. Det här citatet ovan är ett jobbigt naivt kortfattat språk att läsa som aldrig flyter i mitt tjocka huvud, dvs det är min hatade kräfta. Sen får det finnas hur många goda och fint formulerade förklaringar som helst till språkstilen. Denna bok är fortfarande ett bevis för mig att kultureliten inte alls nödvändigtvis tillhör de egentligen intelligentas skara. Jag vet, jag vet, få saker gör att man ser bittrare ut än när man gnäller på en självutnämnd elit men jag måste få lov att vara lite bitter denna dag. Det var ju faktiskt en jobbig dag för flugornas herre.

En kul anekdotisk detalj med boken finns faktiskt och det är därför som jag skriver om den här på Beelzebub istället för på min andra blogg. Nämligen att ljudet av sverigefinnar i mitt huvud väcker många abstrakta minnen till liv av sverigefinska upplevelser man råkat ut för genom åren. Inte minst får jag fram smaken av memma i munnen samtidigt som jag ser små mumintroll överallt. Memma är för den som inte vet en finsk socialrealistisk rätt som består av finsk lera kryddat med koskenkorva, granbarr, sot från svedjebränning och spadet från 20 bastubadande finnar. En slags finsk chokladkaka, utan chokladen.

m jag har en vän. Framförallt om jag har en vän i verkligheten och den personen har en blogg så läser jag den personens blogg oavsett om bloggen är jättebra eller inte. För mig är det självklart att man i en vänskapsrelation hyser viss form av nyfikenhet på vad ens verkliga vänner tänker och säger. Trots detta faktum har jag vänner, som jag har gett min bloggadress till, men som aldrig någonsin skulle få för sig att läsa något jag skriver. Är jag gnällig när jag reagerar över detta eller är det en naturlig självömkan som jag känner? Är det verkligen speciellt goda vänner man har om de aldrig vill läsa något man skriver? Nej troligen inte som jag ser det, det är troligen egentligen personer som man mer borde kalla "ytliga bekanta".

Och just så känslig är jag, författaren av denna blogg, denna tämligen vindpinade dag efter ett dygn av diverse mentala strapatser (som jag i detalj lämnar därhän från att nämna i bloggen tillsvidare). Ordet vi söker i bitihopmänniskornas ordlisa är "gnällspik" troligen. Men jag skulle nog kalla detta för kliniska psykologiska issues som gör att jag inte kan hantera vissa situationer stabilt längre. Inte Dove With Gun-labila, inte så coolt psykotiskt, men inte långt därifrån när det är som allra mörkast. Vet inte vad det är som är fel mentalt med mig men att jag är kungen av panikångest här på min lilla gata är jag helt säker på.

SN plingar till samtidigt som en massa annat sker. Min portugisiske vän Luis som jag snackar med kanske en gång var tredje månad kommer med en ovanlig förfrågan. "Do you have any Swedish coins that I can trade you for something?" Att han samlade på mynt visste jag inte. Så jag fick hans fysiska adress dit jag nu ska skicka lite mynt vid tillfälle (läs: när jag har råd med portot). Skicka mynt mot att själv få lite mynt i retur är dealen.

Samtidigt för jag ett allvarligt samtal med en vän. 

Samtidigt gråter någon hysteriskt på TVn.

Samtidigt slickar min katt Knasen frenetiskt på en nylonrem vilket såklart distraherar mig. Otroligt knäppt beteende.

Samtidigt snarkar min andra katt Busan jättehögt från den skokartong hon ligger och sover i under en varm lampa likt en värphöna.

Samtidigt har jag grav magsjuka som bråkar. Min mage har aldrig blivit bra sen Calicin för en månad sen.

Samtidigt suktar jag efter lite vindruvor som väntar på mig i kylskåpet.

Samtidigt funderar jag över om jag ska stänga av datorn snart för att lägga mig och läsa eller om jag ska sitta kvar och kolla Torchwood.

Samtidigt smäller någon en smällare utanför fönstret.

Samtidigt kan det uppenbarligen hända många saker denna februarinatt 2008.

änsterfoten stack nonchalant ut genom bakrutan på "tveåförrtinn" och jag låg i en icke trafiksäker ställning i baksätet. Det var en julimorgon, omkring fem på morgonen. Luften var full av svala daggdofter blandade med halm och hödofter och en svag arom av sandstrand låg svagt över alla dessa övriga dofter. Huvudet vilar jag mot axeln på en eslövsjänta till höger om mig i baksätet och blicken är fäst mot den gråblå himmel som har börjat vakna till liv bortom mina sandiga tår på vänsterfoten. Vi kör på en smal och slingring liten asfaltsväg mellan Lund och Eslöv med täta sädesfält på alla sidorna. Sträcker man ut handen genom rutan kan man rycka till sig ett veteax. Det är den sk "gamla vägen" som vi kör på. Året är uppskattningsvis 1996 och jag är 21 år ung. Ingen säger något. Bilradion är tyst. Fan vad jag trivs.

Vi har varit på stranden för ett nattbad. Lomma Beach är playan bara ett par mil från mitt dåvarande hem i Eslöv. En på dagtid hemskt överfylld strand med silikon och sexpack men på natten lika ljuvlig som alla stränder. Vi är fyra stycken i bilen. Tre killar och en tjej. En del av ett kompisgäng som jag hade på den tiden. Ingen av oss borde egentligen köra bil så här dags ty alla har druckit lite inklusive chauffören men det struntar man i då och kör lite saktare istället (eftersom man intalar sig att det hjälper mot trafikolyckor). Vi är på hemväg från Palladiums nattklubb i Lund och tog en omväg om stranden. Det var efter fyra timmars hoppande till bra klubbmusik kom vi på idén att svalka våra svettiga och berusade kroppar i havet medans solen gick upp. Det hade ju trots allt varit en ovanligt varm natt på klubben och vi svettas alla ymnigt. Det lät som en jättebra idé när en av oss föreslog det medans vi tuggade i oss kebab på Stortorget efter att nattklubben stängde 0300.

Det visade sig vara en helt fantastisk idé att åka till stranden klockan 0300. Man kan inte se solen gå upp över horisonten i västerled, men en tidig morgon vid havet är fortfarande härligt. En tom sval strand på morgonen är magiskt lugn, nästan alltid vågfri. Havet är varmare än luften så här dags och det är fantastiskt att bada en ömmande nydansad fot i det ljumma vattnet. Vid horistonten av havet ser man Danmark. Gnistrande ljus från Köpenhamns alla hamnindustrier ligger som ett dimmigt pärlband på vattenytan. Efter nån timma på stranden då vi snackat och badat och solljuset tilltagit blev det hemfärd.

Tankarna som for genom huvudet denna bilfärd efter stranden är sen länge glömda, men jag minns att de kretsade luddigt kring underbar belåtelse och att jag där i bilen nog faktiskt tänkte på att den här stunden kommer jag aldrig glömma, vilket än så länge stämmer. Livsglädje av stora mått i det lilla där alla sinnen i mig njöt. Ett perfekt ögonblick. Livsglädje är ibland en tyst färd i gryningen i en volvo, det behöver inte var mer än så.